måndag 28 december 2015

Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.


Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!


Så här glad blir man...


...när man får en sån här!

måndag 14 december 2015

Vecka 11

Så. Då var sista grundveckan avklarad. Från och med nu börjar mitt 18v program mot Boston. Det är en repetition på programet jag körde mot Manchester. Lagom med variation och jag gillade det skarpt. Enda skillnaden nu mot då är att jag förlägger alla mina långpass i kuperad till kraftigt kuperad terräng. Har gjort så sista tre veckorna och det börjar ge resultat. Istället för att känna mig som en urlakad sillmjölke känner jag mig nu som en sillmjölke med lite power i frånskjutet. Det gäller att jobba med de små sakerna..

Vecka 11 bjöd på tämligen likartad träning som vecka 10. På måndagen joggade jag en dryg mil. Följde upp detta med tröskel på tisdagen. Nu var det dags att sluta fega och öka längden, så det blev 2x2miles med 2 min vila. Det gick helt okey och jag nöjde mig så. Vill inte pusha för mycket innan jag ens börjat programet. Bättre att ligga på rätt sida och se till helheten. Under vecka 11 brottades jag fortfarande med borderlineförkylningskänningar vilket jag gjort de senaste 4-5 veckorna. För första gången på länge kände jag på lördagen att jag var helt frisk! Men innan dess följde jag upp träningen med vila på onsdagen, drygt 12k på torsdagen samt knappt 14km med 10x100m strides på fredagen. På lördagen joggade jag 11km lugnt. På söndagen hade jag egentligen bestämt att köra 4x gunnebospåret (alltså megakuperat), men det slumpade sig att jag kunde få trevligt sällskap i skatås i form av Yannick och Jonas, så då körde jag repris på förra veckan med 2x skatåsmilen. Hade en lätt känsla hela passet och tiden går fort när man har trevligt, babblar om allt mellan himmel och jord och solen skiner. Två timmar och tjugofem minuter samt 31km senare så landade jag framför vinterstudion med kaffe, mat och bullar i högsta hugg.

Summerar in veckan på 90km lite drygt. Riktigt nöjd med mig själv att jag fått till 4v med bra mängd och långpass efter förkylningen. Nu känns det som att jag har kött på benen för att gå in i den ”riktiga” träningen bra förberedd. Det skall bli riktigt gött att kötta marafart igen. Det är en grym känsla att trumma 4-fart och känna att man är odödlig. Och nästa vecka börjar det. Jag skall göra allt jag kan för att vara mitt bästa jag på startlinjen i Boston. Det är nu mina styrkor och svagheter sätts på prov. Jag vet att om jag använder mina styrkor övervinner jag mina svagheter. Hängivenhet och disciplin. Allt handlar om dessa två hörnstenar och att göra jobbet. Framförallt att VILJA göra jobbet. Tro mig, jag har en oändlig vilja att nå förberedd till startlinjen. Om jag har hängivenhet och disciplin överlåter jag till andra att bedöma, jag gör vad jag kan. Det finns inget värre för mig själv att veta att jag slackat längst vägen. Det för mig är tusen gånger värre än loppet skulle bli inställt.


Riktigt, riktigt laddad. Nu kör vi!

måndag 7 december 2015

Vecka 10 (tantväder)

Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...

Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar in veckan på 81km.

Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i hallen..

Stålflickan: ”Asså pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”
Klätterapan: ”Pappa! Mamma kan parkour, hur coolt som helst”

Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”

Klätterapan: ”hon ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och en snygg rullning på golvet).


Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”

söndag 29 november 2015

Vecka 9 (svart på vitt)

Förra veckan återtog jag min löpning och kom upp i normal mängd (ca 80k). Den veckan bestod enbart av lugn löpning. Fokus för vecka 9 var att upprepa vecka 8, men nu också med lite inslag av tröskelfart samt strides. Svart på vitt. Var lite nervös inför stundande tröskelpass och visste inte riktigt var jag stod efter förkylningen. Innan Mr Murphy behagade kasta meningslösa förkylningsvirus på mig låg jag runt 57.5 i Daniels Vdot tabell. Översatt från fikonspråk, ca 3’45/k i tröskelfart. Så då tänkte jag som så att om jag utgår från ca 3’50-55/k så borde jag hamna rätt. Det viktigaste var att inte pressa och syra ner mig. Man måste vara ärlig med var man står, det gynnar definitivt inte min träning om jag tar i så jag skiter ner mig för att siffrorna skall visa något jag vill att dom skall visa istället för att reflektera verkligheten.

Så då stod jag där på Åby friidrott med 5x mile med 1min vila framför mig. Lite seg i låren efter 10x100m strides ett par dagar innan. Vädret var perfekt. Nollgradigt, sol och helt vindstilla. Passet avklarades galant och jag hittade min fart direkt. Alla varv gick inom 1sek skillnad, rakt igenom hela passet och sista intervallen kändes som första. Gav mig själv en klapp på axeln och njöt i fulla drag. Farten då? Hamnade jämnt på 3’48/k i snitt. Överraskade mig själv positivt och var mycket nöjd med det.

Utöver tröskelpasset skulle jag också börja med att lägga mina långpass i kraftigt kuperad terräng för att härda benen inför Bostons backar. Detta pass skulle förläggas som 4x 6,5km slingan i Gunnebo. Ni som har sprungit där vet att det är definitivt kuperat! Farten var oväsentlig, men borde hamna runt 5-fart. Skulle egentligen vila på lördagen efter fem löpdagar på raken, men efter att ha sett väderprognosen för söndagen och det dök upp en lucka på lördagen, så tog jag tillfället i akt och stack ut. Hade ätit en skral middag dagen innan och endast en luftig fralla på lördagsmorgonen. Inte direkt en stabil uppladdning… Var egentligen inte sugen på att ge mig ut och kände att jag borde nog vila. Ja ja, bara att ge sig ut så det går över nån gång. Kände direkt att jag var seg i benen och att det skulle bli en tung resa. I slutet av andra varvet mötte jag upp Roten och det var välkomnande att ha någon att snacka med för att fördriva tiden. Vi klafsade runt gunneboslingan och i slutet av sista varvet, när vi äntligen var på väg hem rookiebonkade jag. Det händer väldigt sällan att jag bonkar. Nåväl, det är härdande att springa sista kilometrarna på tom tank. Men det var segt, det erkänner jag. Till på råga på allt började det hagla på mig sista kilometern.

Nu är det söndag och jag har stängt löparveckan. Sammanfattat:

Mån: 7,1k hem från jobbet
Tis: ToF job 8,7+7,9k (inkl 10x100m)
Ons: morgonjogg 8.7k
Tor: 15,3k (tröskel)
Fre: morgonjogg 8,7k
Lör: Långpass 28k kuperat
Sön: vila

Totalt: 84,3km


En vecka närmare Boston.

torsdag 26 november 2015

Vecka 8 (tillbaks till cirklarna)

Efter att ha levt med förkylningsmisär ett par veckor var det hög tid att slå tillbaks mot mr Murphy och ta tag i mitt löparjag igen. Tillbaks till vardagscirklarna utan en massa krafs som stör hela tiden. Eftersom jag inte sprungit på ett tag bestämde jag mig för att första återstartsveckan inte skulle bestå av några fartpass. Bara lugnt och städat och återta normal mängd innan jag försöker öka farten. Måndagen började jag med att vila (kändes bäst så). Följde upp detta med en hemjogg efter jobbet på tisdagen, 2x morgonjogg/hemjogg till och från jobbet samt morgonjogg på torsdagen. Fredagen vilade jag. Temperaturen sista delen av veckan hade krypit ner mot några minusgrader. Det gillar jag! Några minus, sol, vindstilla och torra vägar. Kyla stör mig inte nämnvärt när den är kall och torr. Tvärtom, det är vackert och det blir så tyst ute. På lördag morgon skickade svärfar den här bilden på våran sommarstuga:





Metalltjejen och klätterapan gick igång direkt och dansade krigsdans. ”Vi måste åka dit och bada, tunnan är färdig!” Så när klätterapan hade klättrat färdigt plingar det i min telefon. Det är min kära fru som skrev: barnen har bestämt att vi skall åka till landet, du får springa långpass där. Jahapp, då blev det så. Springa långpass på landet är fantastiskt! Jag har en runda på ca 30km som man kan springa utan att träffa en enda människa eller bil, så det är klart jag var på. Så vi drog dit och badade tunna i minusgrader och det var grymt mysigt. Det är lite speciellt att ligga där i och titta på stjärnorna, rulla sig i snön och sedan hoppa i igen. På söndagen gav jag mig ut i sex minusgrader, hårt packade grusvägar, tystnad, sol och fridfullhet. Kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Kollar inte på klockan när jag springer långpass, fokuserar bara på att flyta fram. Kände att jag hade bra flyt och när jag stannade visade klockan på 32km och 4:37-fart. Kändes hur bra som helst. Efter detta var det dags för lunch innan vi körde hemåt igen. Mycket trevlig spontanutflykt.


Summerar in veckan på ganska exakt 80km, ingen kvalitet och en 32km långrepa. Bra. Nu kör vi vidare i samma spår. Nästa vecka innefattar lite trösklar också. Hoppas på en bra känsla men utgår från att det kommer kännas bedrövligt. Bäst så.

tisdag 24 november 2015

Vecka 6 och vecka 7 (Murphymisär och stålkulor)

Okey, summeringen av vecka 6 och 7 kan hållas ganska kort om jag inte skall vältra mig hur synd det är om den 43-åriga gubben som inte fick springa pga förkylningen. En riktigt seg förkylning åkte jag på. Satt i bröstet, i bihålorna och i öronen. Total misär. Började vecka 6 med hemjogg från jobbet, följde upp med till och från jobbet på tisdagen. Sedan var det ridå ner. Testade igen på onsdagen vecka 7, fast egentligen visste jag innan att jag inte var 100% frisk. Jag var mest frustrerad och det fick jag sota för eftersom jag fick vila resten av veckan efter det passet. Sammanfattat:

Vecka 6: 28k (3st joggar)
Vecka 7: 13k (1st sorglig jogg)


Så, nu lämnar vi förkylningsträsket och återgår till vardag, vilket skall innefatta en hel del mer löpning än vad dessa två veckor gjort. På tal om vardag, min nästan 11-åriga dotter håller fanan högt och visar att hon minsann kan göra knäppa saker och brås på sin far. Hon ringer hem från en kompis, tämligen hysterisk och gråter. Det första hon säger är: ”skratta inte nu, wuääh, snörvel, snörvel. Piercing, wuääh, näsa, wuääääh, kula, WUUUÄÄÄH! Ehh...que? Det visade sig att hon har testat sin kompis låtsaspiercing där man stoppar in en magnetisk kula i näsborren och fäster en fin grej mot denna på utsidan av näsan. Det var ju roligt, så det är klart man skall ha en i varje näsborre... Vad tror ni händer om man har en väldigt stark magnetkula i varje näsborre, avskiljda av en tunn näsvägg? Just det. Klonk! kulorna fastnade mot varandra. Och så kör man en snörvel på det. Då mina kära läsare, då sitter dom hårt, ganska långt upp i näsan. Min kära fru fick åka till akuten med henne. Dom lös i näsan och såg inget. Då hämtade dom en grej som skulle utvidga näsborren lite. När dom stoppade in den i näsan sa det ”KLONK” och så satt det en magnetkula på instrumentet. Då kollade hon i andra näsborren och då sade det ”KLONK” där med. Fint. Två ”klonkar” är bättre än en. Alla lyckliga och glada igen. Kämpa familjen!

torsdag 19 november 2015

Vecka 5 (Davenport, Florida)

Ja, jag vet att blogen ligger efter lite. När en löpare befinner sig i det kränkta stadiet förkylning är man fullt upptagen med att lipa över faktumet att man inte springer, då står inte blogande högt på listan. Det skulle bara leda till blogposter med fullt fokus på hur synd det är om en själv och hur orättvist det är att andra kan springa. Jag besparar er detta, ni kan tacka mig vid tillfälle. Så. Vecka 5 då.

Vecka 5 var jag övertygad om att jag skulle vara förkyld eftersom jag tränat ner mig i källaren och sedan satt mig på en atlantflygning utan att passera gå. Blev mycket positivt överraskad över att jag inte blev det. Familjen Edenro hade en fantastisk vecka i florida! Universal stodios, utflykter och shopping så det stod härliga till! Tyvärr är dollarn inte lika billig som för några år sedan, men det är ändå helt okey priser och utbudet för shopping är något bättre over there. Var på jakt efter ett par Zante, men stötte på ett par sketchers GOrun 4 istället, så jag köpte dem. Självklart följde jag upp detta med inköp av en massa fantasyböcker och en hel del vardagskläder. Njöt i fulla drag av donutsfrukostar, burgare och en och annan öl slank ned också. Om jag hade bott i USA hade jag vägt minst 10kg mer än jag gör nu. Det ingår inte riktigt i min värld att lämna mat på tallriken. Det är gott med mat, man äter upp. Enkel ekvation. Portionerna i USA är minst sagt lagom...





I florida var det ganska varmt på dagarna så bästa tiden för löpning var på morgonkvisten vid 07:00. Nu behövde jag vila lite, så jag sprang inte så många pass, men 3x15km hann jag med i mina nya GOrun skor. Dom var väldigt trevliga att springa i. På sista passet visade jag världen hur miffo el G är. Hade inte gjort morgontoaletten innan joggen. Varvet runt kvarteret var drygt 4km, så jag tänkte att äh, bara att gå in och SoS:a när det behövs. Efter första varvet: ”nä, det är lugnt”, efter andra varvet: ”nu har det gått över”, efter tredje varvet: ”nu skulle jag kunna tänka mig att gå på toa, men det är ju bara 3km kvar”. Hmm... Dom sista 2km såg jag inte klok ut. 

4 km varv runt kvarteret
Var tvungen att stanna och gå för jag kunde inte springa utan akut risk för besudlade kalsonger. Tillslut kunde jag inte gå heller så jag fick springa med en knytnäve hårt tryckt mot de bakre regionerna hem så snabbt jag kunde. Kämpa människa! Varför händer sådana sjuka saker mig? Ja, undra varför...

Nävål. Vecka 5 räknades in på 45km vilovecka och semester. Bra så.


Sam funkar alltid

Poolside hunk




måndag 2 november 2015

Vecka 4 (instängd och trött)


Denna vecka började som veckan innan –med att jag packade min väska och cyklade till jobbet. Lämnade min cykel och sprang hem. Viktigt att hålla sig till cirklarna. Denna vecka var lite speciell eftersom den avslutades med start av en veckas semester i Florida. Kände i början av veckan att jag började bli trött i kroppen av senaste veckornas (för mig) höga mängd. Det var dock bara att bita i sista dagarna innan semestern. Måndagens hemlöp följdes upp med förflyttning via apostlahästarna till och från jobbet på tisdag, onsdag samt torsdag. På tordagens hemlöp körde jag trösklar och råkade ut för en bisarr sak.. Jag var en nöjd människa på torsdagen eftersom vi skulle åka till florida tidigt på fredagen och jag äntligen fick löpvila för min numer helt slutkörda kropp. Allt jag behövde göra var att ta mig igenom ett tröskelpass på vägen hem. Regnet vräkte ner hela dagen och jag kände att jag var megatrött i kroppen och borde inte egentligen och det regnar och jag borde bara cykla hem och styra upp barn och slutpackning (var lite stressad eftersom kära frun var bortrest i jobbet och jag var tvungen att få till allt det sista så att det bara var att åka på morgonen). Körde en el G och sade till mig själv att sluta lipa och en maratonlöpare gör sina mil, lipa får man göra när man passerat mållinjen osv. 


Cyklade bort till Åby friidrott i regn och motvind och tyckte allmänt synd om mig själv. Fastighetsgubbarna har sin homebase i klubbhuset vid banan och när dom är där är grinden öppen. Så jag cyklade in, tog av mig regnkläderna och började springa. Halvvägs igenom uppvärmningen slår det mig! Inte så jäkla intelligent Goran, om gubbarna går låser dom den stora grinden och då måste man gå ut genom snurrgrinden. Hur jävla lätt är det med en cykel och en väska fylld med kläder?! Är det något man kan vara säker på så är det att fastighetsgubbar inte direkt är kända för att jobba till 17:00. Dom har skapat sin egen dagsrytm som verkar börja 09:00 med två timmars fika och avslutas senast 15:30... Mycket riktigt, nu har dom gått och låst stora grinden. Bra Goran. Riktigt bra. Okey, det där är som det är, det är ett senare problem helt enkelt. Körde igång passet. Tanken var egentligen 3x2 miles tröskel med 2’ vila. Hade lagt in en slackerklausul att det kan räcka med 2x2miles om kroppen skriker för mycket eftersom jag ligger väldigt mycket på rött just nu. Regnet vräker ner, benen är ohyggligt sega, jag har ett problem jag måste lösa när passet är färdigt och det är syndast i världen om mig. Funderar på om jag skall lipa lite, men kommer fram till att jag är för trött. Sätter första 3.2km. Andra repetitionen börjar det gå långsammare och långsammare sista 2km och jag får ta i mer och mer för att ens hålla normal tröskelfart. Bestämmer mig för att avbryta efter 2 reps och det var knappt att jag orkade göra sista kilometern, men jag gjorde den. Vet inte om det var smart eller bara dumt. Men jag gjorde den i alla fall. Ville abryta rätt upp och ner utan nedjogg, men vågade inte börja fundera på hur jag skulle lösa mitt cykelproblem, så jag sköt det framför mig 1.6km. Sen var jag färdig. Kroppen skrek och jag började bli sjukt hungrig också. Och det regnade.. och jag hade ett problem. Fick en brilljant idé och tänkte att det är ju bara att hålla cykeln på bakhjulet och gå igenom spärren. Jadå, det går nog. Halvvägs igenom inser jag att det här fungerar inte. Hur fungerar en spärr? Just det, man kan bara gå åt ett håll. Mitt problem har alltså nu muterat och innefattar få ut cykeln (och mig själv) ur en ganska liten öppning. Nu började jag känna hopplösheten välla in över mig. Kroppen skriker och orkar egentligen inte ens hålla cykeln. Lägger ett avgrundsvrål ”JAG VILL BARA KOMMA HEM OCH HA SEMESTER!!!!” som ekar över åbyområdet. Krånglar mig ur situationen med nöd och näppe. Cyklar runt banan och letar efter hål i staketet. Nere i bortre hörnet går inte, där har dom byggt om och staketet är typ 5m högt nuförtiden. Döda mig. Tillslut hittar jag ett ställe där staketet är knappt 2m. Detta ställe är inne bland en massa buskar och jag får spendera 5min på att få dit min cykel. Mina armar värker och skakar av att bara lyfta cykeln för jag är så JÄVLA TRÖTT i kroppen! Med ganska mycket möda får jag lyft cykeln och kan kasta den över staketet. Suck. Ibland blir jag rätt trött på mig själv.. 

Cyklar hem och det är megamisär. Det blåser hård motvind och det regnar mycket och jag bor, just det –på ett berg. Kommer äntligen hem och möts av 10-åring och 8-åring som säger: pappa! var har du varit? Klockan är ju över 17:00, du skulle komma hem tidigt, vi skall packa färdigt och duscha och fixa allt det sista. Och vi är hungriga, vad blir det för mat? Jag står i hallen och är redo att bara lägga mig ner. Säger till dom att det uppstod ett problem när pappa skulle springa, det blir pizza, jag skall duscha nu, pappa är lite stressad, ta lite datatid och låt mig hitta mitt jag i spillrorna av mig själv. Ser på min telefon att Macky mack har ringt. Vill gärna ringa tillbaks, det var länge sen vi snackade skit. Orkar inte. Några timmar senare, barnen sover, allt är färdigt. Jag sitter i soffan, tar en fet whiskey och inväntar min frus hemkomst. Äntligen semester!

onsdag 21 oktober 2015

Futila tankecirklar

Just nu inväntar jag semester så det står härliga till. Om ett par dagar åker vi till Florida och softar. Eftersom hjärnan sakta men säkert avvecklar sig själv har jag redan intagit softishattityd och drömmer mig bort, funderar på framtida planer och utmaningar. Jag är lite villrådig inför vad jag vill göra efter Boston. Det är nu min fru suckar högt eftersom hon inte tycker det är relevant pga att det är för långt fram att tänka på det. Förlåt!
Jaha. Vad funderar jag på då? Jo, jag sprang ju ultravasan 2014 (det kan man läsa om här http://www.funbeat.se/blogs/archive.aspx?PersonID=130284&Year=2014&Month=8 ) utan förberedelse och tämligen spontant då jag fick ett infall dagen innan start. Innan dess hade jag aldrig sprungit längre än ett maraton. Kom i mål på 8:38 efter ett jämnt lopp i tämligen geggiga förhållanden vilket förärade mig en 94 plats totalt och 24:a i H40.

Ponera att jag tränar bra genom vintern till Boston. Då kommer jag ha fler mil än någonsin bakom mig samt kommer förhoppningsvis att vara i mitt livs form. Kanske skall jag då passa på att springa mellan sälen och mora med sikte på att bättra på tiden från 2014 med 39 minuter?
Men! Jag vill väldigt gärna springa en halvmara på 1:19 också. Så antingen springer jag ultravasan och då ryker nog chansen att göra en bra halvm
ara hösten 2016. Eller så tränar jag för 10k/halvmara till hösten 2016 från juni. Jag vet inte riktigt. Jag vet att jag har tämligen bra uthållighetstalang och det har jag inte riktigt utforskat. Fast å andra sidan har jag inte sprungit halvan sub 80 och gubbar som lubbar gör sub 80, det har mårdhunden sagt. Svårt! Vad tycker ni?

Eventuellt kan det vara så att jag är i så god form efter boston att jag gör 1:19 på varvet redan (inte troligt) och då är det inga problem, då väljer jag jag nog ultravasan, om jag känner för det. Velig, jag? Nää...


Allting kan såklart skita sig också om träningen i vinter havereras av ebola. Då blir det inte ultravasan, det är en sak som är säker. Gaah! Jag vill ha facit nu! Facit till något jag inte ens vet vad jag vill. Bra Goran. Allt är som vanligt, jag snurrar runt i mina menlösa tankecirklar. Men en sak vet jag! Oavsett vad kommer jag transportera mig i mål i Boston, det är det viktigaste.


måndag 19 oktober 2015

Vecka 3 (Jobbet görs i de tysta milen som utgör vardagen)

Ytterliggare en träningsvecka närmare Boston. Under denna träningsvecka har jag funderat lite på maraton och hur man uppnår bra resultat (nåja) på denna sträcka. Senaste veckan har jag sett riktigt fina prestationer och även urusla diton av folk i min närhet. Det är ganska lätt att redan innan loppen går säga vilka som har chansen att lyckas och vilka som kommer fallera så det står härliga till. Jag skriver har chansen eftersom en bra förberedelse endast är just det, en bra förberedelse -inget annat. Vi snackar maraton och i maraton kan det hända mer eller mindre vad som helst som kan stjälpa även den bästa av förberedelser. I stort sett alla som lyckas bra efter sina förutsättningar i ett maratonlopp är de individer som förstår att allt avgörs i de tysta milen i den glamouröst gråa massan vi kallar vardag. Ni vet alla de där passen ingen bryr sig om, men som i sin helhet lägger grunden till framgång. I quickfixarnas tid matas och även matar man sociala medier med framgångar på intervaller och tröskelpass (detta gäller även mig), men de i sig själva är ingenting utan de säkra och stabila grundvalar de vilar på. Många glömmer detta. Det är för mig opegripligt att man inte vill förstå det man skall ge sig in på samt göra de bästa av förberedelser för att ge sig själv chansen att lyckas. Detta gäller såklart inte nybörjare, dom har flera års trial and error beteende framför sig. Det är en väg man måste göra. Det stora problemet är att många aldrig kommer ur detta beteende utan fortsätter i all evighet tills dom tröttnar och lägger av. Jag var själv nära att göra det för 3-4 år sedan då den träning jag bedrivit under lång tid hade platåat ut tidsmässigt och jag trodde att det var slutet. Så jag satte mig ner och funderade. Kom fram till att jag verkligen ville testa nytt och att jag var redo att lägga ner den tiden det krävdes. Inga snabba fixar. Do the frickin’ work!. Ingen kan höra mig lipa i den gråa vardagens mil. Om jag inte vill göra det hela vägen får jag skylla mig själv och låta frågan ”hur bra kan jag bli?” begravas som en outforskad, förnedrande del av misslyckande. För mig är det valet enkelt. Jag vägrar leva med den förnedringen om jag inte testat. Självklart behöver man inte se detta som en förnedring, men för mig, i min egen värld är det precis vad det är eftersom jag inte besvarade frågan. Jag kräver av mig själv att besvara frågan innan jag begraver den. Och så är det med den saken.


Blogfie. El G filosoferar. Notera Inramad 2.48.03 medalj...

Vecka 3 i Bostonsatsningen blev en bra vecka. Det jag håller på med så här långt innan själva loppet är det som min gode vän Macky mack så fint nämner: ”tränar på att träna”. Jag tränar på att vänja kroppen vid lite högre mängd och att springa mer eller mindre varje dag. Det är en krävande process och inte så enkel som man kan tro. När 18 veckor till Boston återstår vill jag ha tränat mer och under lång tid än jag tidigare gjort. Utan att ha skadat eller kört in mig i överträningens slemmiga, trögflytande vara. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag är en tämligen skadeobenägen löpare. Mitt problem är att jag är ganska otålig, vilket ofta leder till att jag går ett steg för långt. Men jag har lärt mig och jag lär mig hela tiden och jag vet precis vad jag skall akta mig för för att få det här att funka. Låt oss se. Utmaningen är antagen och startlinjen i Hopkinton är fastbränd i skallen.

Förra veckans träning då?
Jovars. Eftersom jag är kung på logistik (not), så packade jag allt på måndagen, cyklade till jobbet, lämnade cykeln och sprang hem. Följde upp detta med transportlöpning tisdag och onsdag, samt till jobbet på torsdagen. Fredagar är nice eftersom jag är ledig! Denna fredag hade jag sällskap IFK-Danne. IFK-Danne hade insett att lunchträning är bra skit när familjen har utökas och förhört sig om att han gärna tar tag i detta. Det är bra, av flera anledningar. Jag och IFK-Danne är väldigt jämna i nivå, vi har extremt lika uthållighetsprofiler och springer på samma sätt. Vi springer också i väldigt jämn fart och suger båda på tempoväxlingar. IFK-Danne är förövrigt en sån som gör jobbet, inget jävla tjafs och teoretisk löpning. Ja, och han är en trevlig och behaglig person som jag gärna tränar med. Så vi körde en repris på trösklarna jag kört de senaste veckorna: 5xmile/1’. Satte alltihop i ganska jämn fart i ett underbart höstväder på Åby friidrott. På lördagen drog jag ut och lallade 30km för att komma igång med långpassen ordentligt. Inget konstigt. Stängde veckan på knappt 96km och vilade på söndagen.
Så. Slutfilosoferat för denna gång. Förövrigt har jag idag skådat världen i tämligen exakt 43 år. Känns ganska stabilt om än lite mer gråhårigt nu än förr.

måndag 12 oktober 2015

Vecka 2 (När G tar sitt förnuft till fånga och tillbaks igen)

Då min träning ofta störs av sinusitebolarelaterade saker lever jag under devisen träna som duracellkanin när tillfälle ges och kroppen svarar. Så efter den magnifika uppstarten med vecka 1 var det bara att jobba vidare i vecka 2 eftersom allt fortfarande var bra. Startade veckan med att jogga till och från jobbet. På tisdagen Joggade jag till jobbet och sedan körde jag 5xmile trösklar med 1min vila på eftermiddagen. Det gick riktigt bra och jag håller rätt fart och allt känns bra trots att jag har ganska trötta ben. Det är bra! Fast här någonstans insåg jag att jag måste sänka farten på mina transportjoggar om jag inte skall vägga. Så då gjorde jag det och på onsdagen sprang jag till och från jobbet i lite långsammare mak. När jag kom hem på onsdagen insåg jag att min kropp skrek efter vila efter att ha tvingats löpa 150km på 10 dagar. Så jag vilade på torsdagen (det är här man prisar mig för att jag tar mitt förnuft tillfånga). Sedan tänkte jag att formen är ju god, så om jag softar lite kan jag springa en halvmara på lördagen. På fredagen är jag totalt bonkad av många mil samt bihåleproblem. Detta vill jag såklart inte inse och går ut och joggar några kilometer. Tänkte avsluta med 8x20” lite krispt sådär. Efter fyra reps inser jag att jag är nog sjuk och går hem och bäddar ner mig. Vaknar på lördagen och mår i alla fall lite bättre. Tävla är ju roligt. Smart? Eh... (det är här man inser att jag är tillbaks i mitt normalinfantila läge). Aja. Jag sprang, det gick bra, det var roligt och jag var nöjd och stolt över min prestation. Joggar ut lite på söndagen och avslutar veckan. Vi har fantastiskt höstväder för löpning i götet just nu!


Knappt 94km inklusive göteborgs halvmaraton (1:21:18). Jag vet att jag ligger på gränsen, men det är lite medvetet. En och en halv vecka hård träning till, sedan tar jag semester, käkar ribs och dricker öl i Florida. Bra plan. Den kör vi på.

Göteborg halvmaraton

I lördags var det dags för göteborg halvmaraton. Eftersom jag var inne i ett flow vecka 1 av min boston träning bestämde jag mig först för att inte springa och bara träna på som en skållad råtta. Känns onödigt att inte träna mycket när kroppen svarar. Men när jag sprungit ca 150 km på 10 dagar insåg jag att jag borde nog vila lite. Så då bestämde jag mig för att göra det och låta kroppen studsa tillbaks lite och då kunde jag ju ändå springa gbg-halvan. Mina tröskelpass hade suttit som en smäck och jag kände att det finns nog en bra tid att hämta. Eftersom jag tränat ner kroppen rätt brutalt var det ganska väntat att jag skulle vakna upp på fredagsmorgonen och känna mig som nån klubbat mig i skallen med knölpåk. Barnebolan slog till. Ignorerade detta och joggade 6 km och körde 4x 20” strides. Det kändes bedrövligt och jag bäddade ner mig och huttrade. Avfärdade tävling direkt.

Vaknade på lördag och kände mig lite bättre. Hade ingen aning om vad kroppen skulle tycka om att springa, men jag ville tävla, det är ju roligt. Tänkte som så att det är väl bara att springa 5 km på 19’ och se hur det känns. Vädret var helt fantastiskt! Uppvärmningen bestod av lite jogg, låren kändes ganska tunga och det var verkligen ingen bra känsla. Snackade lite med journalistmagnus på startlinjen och han bestämde sig för att ta rygg på mig.

kom iväg bra och utan probelm. Hittade 3’48-fart och trummade på. Vid 2 km går två killar om och lägger sig framför. Låg bakom dem, men kände efter nån minut att dom sänker tempot. Irriterande! Gick om dom och körde mitt eget race. Jag litar på min egen fartkänsla. Fick med mig 3-4 stycken, inklusive journalistmagnus. Klockade 5km på 19:07. Lite långsamt, men kände att det här är ungefär vad jag klarar. Känslan inte alls lika lätt som i köpenhamn. Ungefär här frågar en av killarna (Joel Språng) brevid mig vad jag siktar på. Sa som det var, vet inte riktigt, men en hyfsad dag bör jag hamna på 1.21. Han svarade med att det låter bra, vi kör på det. Den där Joel var bra! Han sprang jämnt och fint, han var positiv och peppande och han kom att hjälpa mig ett flertal gånger under loppet. Vid 6km känner jag att jag tvivlar nog på att jag pallar det här. Men det var bara 1km till gelintag, så jag siktade in mig på det. Tog min gel och kände lite livgörande socker vända negativa tankar till lite mer positiva. Passerade andra femman på 19:13. Nu tänkte jag tillbaks på köpenhamn, hur jag efteråt bannade mig själv för att inte ha koncentrerat mig tillräckligt på 3:e femman där, när jag tappade en halvminut. Så då tänkte jag att det skall jag fanimej inte göra igen. Jag skall sätta 3:e femman på samma tid som andra. Inte tappa mer! Vi vänder runt konen vid amundön. Jag har en liten kris, men den går över ganska snabbt eftersom det känns som att det går lite nedför och man blir lite peppad när man möter folk på tillbakavägen. Blir glad när jag ser Daniel inte långt bakom mig. Sen hejar journalistmagnus på mig och några till. Det peppar lite. Vid vändningen frågar Joel mig hur det går. Svarar ”jag är rökt nu”. Han peppar och säger till mig att hänga i. Nu kommer en norrman med i vår lilla klunga som bara består av oss tre. Vid 12km börjar han sakta dra ifrån lite. Joel hänger med, men jag orkar inte. Fokuserar på att hålla farten så bra jag kan och dom ligger där lite retligt 5m före mig. Jaha, ingenmansland för mig. Bannar mig själv om att jag är fan vek alltså. Vad faaan, bit ihop nu. För att bevisa för mig själv att jag inte är vek så MÅSTE jag sätta 3:e femman hyfsat bra. Börjar krisa lite igen, men passerar 14km och det är geldags. Gött! Välgörande socker och koffein. Det tar mig till 15k. Klockar den på 19:14! Det blev jag riktigt nöjd med. Framför mig har norrmannen dragit ifrån Joel, som ligger kvar 5-10m framför mig. Vid 18km märker jag att jag nog tar lite på honom och vid 19km ligger vi återigen sida vid sida. Han frågar mig ”var inte du rökt?” jag är för trött för att svara och grymtar lite bara. I mitt huvud tänker jag ”här är du nu och du SKALL inte vika dig! det gör inget om han tar dig, om han slår dig fair, men du skall INTE vika dig”. Nu är jag rätt rökt på riktigt men kämpa måste man ju. Vi ser 20km skylten och jag gruvar mig lite för sista uppförsknixen vid motorvägen och in mot slottskogsvallen. Sen tänker jag att ”nu är det ju faktiskt så att i just uppförsbackar är det inte helt lätt att hänga av el G” vi ökar farten något och ligger och trummar sida vid sida. I backen trycker jag lite och nu ligger jag nån meter före. Vänder mig inte om, utan ger bara allt jag har sista 5-600m in mot mål. På vägen upp plockar jag ytterliggare en löpare. Kommer in på stadion och går i mål på 1:21:18, några sekunder före Joel. Sista 5:an gick på 19:34, inte så illa pinkat ändå. Visst, missat pers men senast igår skulle jag inte ens starta. Så jag väljer att vara nöjd och stolt. Mest nöjd med att jag faktiskt krigade mig igenom svackorna och aldrig vek mig. Det är bra. Pustar ut och ser Daniel komma mot mål! Shit 1.21.50!! Sjukt bra med tanke på att han inte sprungit nästan något senaste månaden och varit däckad i malaria. Det är fighting spirit! Nu väntar jag nervöst på kära frun. Har gett henne instruktioner om att hon minsann visst är bättre än 5’-fart. Inget trams. Och där kommer hon! Jaa!! sub 1.43 och landar på 1.42.57. Riktigt riktigt starkt.

Tack solvikingarna för ett superarrangemang. Ni är riktigt bra på att anordna tävlingar.


Nu har jag alltså gjort 1:21:10 och 1:21:18 inom loppet av en månad. Båda loppen är snabbare än mitt gamla pers från 6 år sedan. Riktigt bra och stabil nivå jag kan ta med mig in i den långa maraträningen som väntar. Och nästa år, då gör jag 1:19 också... Gött! Mot Boston!!!

måndag 5 oktober 2015

Vecka 1 (När man hittar sweet spot och dödar mil)

Förra veckan markerar avstampet för träningen inför starten i Hopkington den 18:e april 2016. Jag har alltså 29 veckor på mig att förbereda mig för leverans. Så varför inte lite veckosammanfattningar kryddade med iakttagelser och Goranoidiska reflektioner? Jo, men så kan det nog få bli, därav titeln ”Vecka 1” i den här blogposten. Vecka 1 startade med pompa och ståt kan jag säga! Det finns en känsla i min löpning som oregelbundet dyker upp som gubben i lådan och väl separerad av månder av rent jävla slit. Det är en fantastisk känsla och jag önskar att den kunde få för sig att infinna sig lite oftare och gärna längre. Efter bihåleproblemen startade jag upp lite försiktigt och sedan var det måndag. Så jag joggade på lunchen och avslutade med 10x100m sprints på Åby friidrott i sol och krispig luft. Kände mig tillfreds. På tisdagen sprang jag till och från jobbet. Redan på morgonen kände jag den där känslan komma krypande. Kroppen svarar direkt och transportjoggen gick i drygt 4’30-fart och då bromsade jag mig igenom. Av någon konstig anledning går det snabbare på morgonen än på eftermiddagen. Hursom, när denna känsla infinner sig blir jag inte sliten i kropp eller knopp, det känns som jag kan träna hur mycket som helst. På onsdagen testade jag ett nytt koncept genom att lägga in tröskelträning på vägen hem från jobbet. Igen for jag iväg som en raket på morgonen (nåja, 4:30-fart). Eftersom jag har ett färskt resultat på halvmaran hade jag svart på vitt att min tröskelfart bör vara 3:48/km. På eftermiddagen befann jag mig på Åby igen med en enda lag muttrandes i skallen ”hitta rätt fart från början och stanna där”. Jag har en tendens att springa mina trösklar liiite för snabbt. Det är förkastligt. Så nu skulle jag fan göra rätt. 5xmile med 1’ vila. Satte passet perfekt och stängde onsdagen på knappt 24km. På hemjoggen etsade jag fast känslan om hur ett tröskelpass skall springas. På torsdagen var tanken att jag skulle vila, men eftersom jag befinner mig i den den fantastiska löpglädjekänslan var jag som en studsboll och joggade med Jojjeman på lunchen. Sen åkte vi till landet för långhelg i såntdär perfekt höstväder ni vet. När luften är lite krispig, solen skiner, det är vindstilla och skogen exploderar i gult, orange och rött. Landet ligger förövrigt just utanför Åmmeberg, en snabbdistans från Askersund. Så på fredagen var det dags för långrepa. Eftersom Bostonträningen börjat måste man springa långpass. Jag har inte sprungit längre än 20km på ett bra tag, men bestämde mig för att köra min underbara långsväng på 27,5km. Tjoff bara. Rakt upp och ner. Springa långpass funkar alltid och sliter inte nämnvärt på min kropp. Det är verkligen något speciellt med grusvägarna i Närke. Att springa 2 timmar och 9 minuter utan att bli störd av någonting, det är löpglädje. Okey då, skall erkänna att idyllen stördes av möte med en bil. En bil på två timmar får anses som godkänt. Följde upp fredagens löpeskapader med en jogg på lördagen. Den var också helt magisk! Rullade ut vid 10-tiden i tunga dimbanker. Först över lidan, sedan ner förbi Rosengrens, golfbanan, banvallen och hem. Helt tyst och lite trolskt ute. Sprang med en djup känsla av välbefinnande och ro. Det finns ingen hejd på superlativen man kan skriva om denna lilla plätt på jorden. Det är vårat andningshål och det är vackert.




Stängde veckan redan på lördagen efter 101 avverkade kilometrar. Även om jag inte ville vila på söndagen insåg jag att jag nog borde göra det. Så då gjorde jag det. Vecka 1 avklarad med bravur.

Svärfar informerade om att de lekt med tanken om att installera en vedeldad badtunna vid altanen och undrade vad vi tyckte om det. Det blev ett unisont JAAAA! på den frågan. Fatta vad grymt det hade varit att få ta hit likasinnade löparpolare en långhelg, springa massor av mil och sen bada tunna och dricka öl. Det hade varit nåt! Borde gå att styra upp till vårkanten tycker jag. Badtunnan skall ligga där den gamla tunnan står, med utsikt över långvik. Blir perfekt!


One down, 28 to go...

måndag 28 september 2015

Uppdatering

När man är en sådan människa som bestämt sig för att maraton är en intressant hobby att nörda in på, då förstår man känslorna liktänkande går igenom, både i lycka vid en bra prestation och även den minst sagt dassiga känslan när utfallet blir sämre än förväntat. Jag blir löjligt glad när Ola tar hem dubbla DM guld efter ett magnifikt och taktiskt fulländat lopp och jag lider med den tyska maskinen Jonas när Berlins gator jobbar emot honom. Man vet hur båda känns -fantastisk lycka och bottenlös ilska och uppgivenhet. Jag har varit på båda ställen ett flertal gånger och förstår precis. Det jag också vet är att chansen att uppleva den obeskrivliga känslan av upprymdhet och stolthet när man får på rubbet är alltid värd att sträva efter, även om risken är stor att det skiter sig. Vägen till ovissheten på startlinjen, alla mil som avverkats är alltid värt det, de definerar oss som de vi är –maratonlöpare. Att vara en maratonlöpare som strävar efter perfektion är i min värld något av det finaste som finns. Så fortsätt alltid kämpa!

Hur står det till i G:s lilla bubbla i storstadsmetropolen Mölndal då?
Jovars, ganska bra. Efter urladdningen i Köpenhamn och mitt nya halvmarapers är jag sjukt laddad för att se vad en maraträningscykel kan göra på resultatfronten. Jag har ett väldigt bra utgångsläge att starta ifrån och ser jag bara till att balansera på rätt sida med träningen genom vintern kan det bli riktigt bra i Boston till våren. Efter utflykten till Danmark var jag övertygad om att jag skulle bli förkyld igen eftersom så brukar vara fallet om man har haft lite skit i systemet och toppar med ett besök i utmattningens hemland. Nu blev jag inte det och var mycket nöjd med att ta en återhämtningsvecka och ladda för ytterligare ett stordåd i Örebro. Men, men, man skall inte ropa hej för tidigt. Sista passet förra veckan kände jag mig lite skum. På måndagen var det dags att kräma på med lite tröskel och intervallfart, men det sket sig och jag var tvungen att avbryta. Vaknar på tisdagen med tryck i bihålorna. Hade glömt hur det känns eftersom jag klarat att hålla mig ifrån det i nästan ett år. Bihåleproblem är guds bestraffning till mänskligheten. Att gå runt och känna att man bor i en bubbla med konstant lite ont i skallen är inget att rekommendera. Det värsta är ändå att vakna efter 8h sömn och det känns som man sovit i max 5min. Man känner sig som ett UFO. Ungefär här bestämde jag mig för att skita i att tävla i Örebro eftersom tiden är för knapp för att göra mig rättvisa samt att det är för långt att köra. Sen i lördags är jag frisk igen, så tillvida att bihålorna känns bra, dock befinner jag mig i gränslandet när det gäller förkylningen, så jag joggar på. Om jag studsar tillbaks snart så trösklar jag lite senare i veckan, och om det faller väl ut kanske jag springer Göteborgs halvmara istället. Om jag gör det skall jag springa utan klocka och bara gå på känsla. Eller så har jag klocka, men med övertejpad display så jag kan analysera efteråt. Eller så skiter jag i att springa om vädret ser skräpigt ut. Cykelbanan ut mot amundön är minst sagt vindkänslig och några 10m/s tänker jag inte utsätta mig i ett lopp som inte är prioriterat för min del. Ja ja, vi får se nästa vecka hur det blir. Det hade varit skönt att få kräma ut kroppen en gång till innan semestern i Florida, men det är inte jätteviktigt. Det här är det viktiga:


tisdag 15 september 2015

Copenhagen Half Marathon 2015

Nu är jag tillbaks i Svedala efter utflykten till Köpenhamn! Jag skall alldeles strax delge er mina tankar och reflektioner över loppet, men låt oss först hoppa tillbaks lite i tiden och dra förutsättningarna.
Efter sisjöloppet fick jag ett riktigt bra kvitto att jag var på gång igen och jag var riktigt taggad över att testa mina gränser på köpenhamns gator. Vad händer då? Jo, min dotter blev tokförkyld och självklart passade Mr Murphy på att hånskratta mig rakt upp i ansiktet och tidswarpa mig rakt in i snor, feber och halsontsdimensionen. I onsdags gick jag hem från jobbet vid 10-tiden, bäddade ner mig och bestämde mig för att göra allt jag kunde för att bli frisk. Det kändes som lite flashback till inför Stockholm maraton. Blev riktigt förbannand! Alltså, folk måste ju tro att jag gör mig till när jag gnäller om att jag alltid blir förkyld när jag skall prestera. Låt mig försäkra er om att så inte är fallet. Ni som känner mig vet att jag rullar inte så. Jag står för mina prestationer, bra som dåliga. Så nu vet ni det (om ni inte redan visste det).
Torsdagen spenderades i sängen. Status –dålig. Tryck över bröstet och väldigt rosslig. Dock kände jag mig ganska pigg i kroppen, men jag var väl medveten att tryck över bröstet får man inte springa med, det är direkt farligt. Rossel skiter jag i. På fredagen var jag fortsatt pigg i kroppen och nu hade brösttrycket släppt en hel del. Skiten hade flyttat upp i näsregionerna och jag lät som en kraxig, gnällig kråka med damp (uppdämt löparbehov).

Så, lördagen infann sig, min kära fru skjutsade ner mig till mölndals station efter upplock av roten, som skulle debutera på gubbresa. Nu är han inte gubbe än, men han tränar på det. På station väntade überläkaren och tillsammans äntrade vi öresundståget. Roten var i samma sits som mig, han hade haft lite halskänningar och var tung i kroppen. Vi var definitivt inte övertygade om vår egen förträfflighet. Überläkaren var vid gott mod och hade inga förkylningskänningar alls.

Vaknade på söndagen och nu hade jag inget tryck över bröstet längre! Dock var jag fortfarande rosslig, men jag var dampstudsig, pigg i kroppen och ville bara springa och ta ut mig! Samtidigt som jag var lite ängslig över hur kroppen skulle reagera när jag väl sprang. Tänkte såhär: ”Om jag utgår från att kroppen är med mig, vad är jag i för form då? ärligt. Hmm, en bra dag kan det faktiskt vara så att jag är i persform, så säg 1.21-blankt. Okey, det är 19:15 femmor rakt av. Sen måste man såklart spänna bågen och utmana sig själv, utan att vägga då såklart. Jaha? Då är det ju enkelt. 19:00 femmor, milen på 38 och sedan kriga”. På så sätt ger jag mig själv chansen till mirakel och har också perschans.
Läget på de andra 2/3 av gubb/grabbskaran var delat. Roten sammafattade allt såhär ”om jag var hemma och skulle tränat idag, så hade jag inte sprungit”. Überläkaren var mer glad i hågen och kände sig pigg, och hoppades få ett bra svar av loppet efter ett tags negativ spiral.

Utöver alla obesvarade frågor som bara kan besvaras av ett besök i utmattningens tecken valde Köpenhamn att visa upp sig från sin mest griniga sida. På väg till startområdet blåser det ganska kraftig och det regnar. Först litegrann och när vi väl kommer till startområdet börjar det vräka ner en hel del. Kombinationen starka kastbyar och ihållande regn är inte direkt upplyftande när man tar av sig i linne och kortbyxor. Dock var temperaturen perfekt, ca 15 grader. Just vid den här tidpunkten (30min innan start) var stämningen i vårat läger i botten. Vi sammanfattade det med ”vi springer igenom skiten på 1.25 och dricker öl”. Vi splittrades upp, roten ville värma upp, jag gick direkt till startfållan och joggade runt i cirklar. Tio minuter innan start möts vi upp igen. Hans plan var också att öppna på 19min på 5km och se hur det känns. Några minuter innan start slutar det regna! Himlen är tungt grå och det blåser, men det regnar inte och temperaturen är perfekt.

Pang! Starten går. Jag och roten springer tillsammans. Fokuserar på att springa avslappnat och hitta bra flyt. Det gör jag nästan omgående till min stora lycka. Känner att kroppen är definitivt med på att springa. Vi kommer i fatt Malin Ewerlöf. Lägger oss bakom henne och inser att hon springer klockrent i 3’48-fart. Jag tänker att jag skall ligga i hennes rygg så länge hon springer jämnt. Efter ca 3km drar roten ifrån ca 5-10m, men han ligger kvar där. Det slår mig att det är väldigt många som ligger runt fart för en sluttid på 1.20. Det är bra, bara att försöka gå med. Vid 4km hänger jag med i en bra klunga och lämnar Ewerlöf bakom mig. Känner mig väldigt avslappnad och rytmisk i min löpning. Passerar 5km på 18:58, perfekt. Jag bara flyter på. Vid 8k tar jag en gel och in i munnen kommer en överjäst smörja med klumpar. Spottar och fräser och lovar mig själv dyrt och heligt att sluta förvara geler i skåpet över spisen hemma... Passerar 10km på 37:58. Aldrig har jag passerat milen på en halva på denna tid och ändå känt mig hyfsat fräsch. När jag har gjort det har ansträgningen varit mycket högre. Mycket nöjd med detta och tänker ”okey, en femma till på 19:00 så blir det bra, kom igen nu” vid 11km börjar farten ta ut sin rätt, jag tappar men försöker bita i så gott jag kan. Vid 13km hamnar jag lite i ingenmansland och just här var enda gången vinden verkligen störde. Rak motvind 1km när man har en tvivelsvacka är inte bra. Malin Ewerlöf dundrar förbi mig. Gjorde vad jag kunde, passerade 15km efter en femma på 19:35. Blir lite negativ, hade verkligen velat att den hade gått i 19-19:15. Peppar mig själv att det är inte så illa pinkat, men du får fan inte tappa mer nu. Lider alla helvetes kval härifrån. Redo att ge upp, tänker att äh, det blir bra som det är, 1.22-23 är också bra, varvat med NEJ FÖR HELVETE, KÄMPA HELA VÄGEN! ALLT ANNAT ÄR FÖRKASTLIGT! Upp i steget igen och flyt, inte sitta ner som en skitnödig pensionär. Seså, kom igen. Kämpa kämpa. Riktigt tungt har jag det. Går om några personer som tidigare har passerat mig och det gör mig lite positiv, men blir omsprungen av nya. Efter vad som känns som en evighet i utmattningens yttersta mörker passerar jag äntligen 20km. 19:32! Det där blev jag riktigt nöjd och stolt över. Dom 5km var ohyggligt jobbiga och jag är stolt över hur jag klararde dem utan att tappa mer fart. Sista kilometern! Ger allt jag har och ser att jag ligger runt persfart om jag ger allt. Kommer upp på en lååång målraka och långt där framme ser jag målklockan. Kollar min klocka och ser att det finns ju chans att göra 1.20.5x ge allt nu! Målrakan är säker 500m. Jag gör vad jag kan, men allt jag hade gick åt till djävulsfemman 15-20k. När jag närmar mig ser jag att jag inte kommer hinna, men jag kommer persa! satte sista 1,097km på 4:07 vilket ändå är 3’45-fart. Det fanns inte mer, jag gav allt jag hade och jag känner mig riktigt nöjd och stolt över det. Ger man allt måste man vara nöjd. Det är lagen. Och jag persade!! 1.21.10 hela tolv sekunder snabbare än mitt tidigare rekord. Blir stolt över att jag nu fyller 43 år och slog ett sex år gammalt pers. Med detta i bagaget innan maraträningen börjar kan det blir riktigt bra till våren.



Träffar roten som är strålande glad! Han persar med 1,5min och gör 1:19:04 och första gången under 1.20. Det är en sinnesjukt bra prestation och jag är på riktigt glad för honom. Efter en stund kommer überläkaren i mål och är jättenöjd med sitt lopp. Han fick ett positivt svar och han gick under 1.40 med marginal och landade på 1:38:22.




Vi var ett glatt gäng som gick tillbaka till hotellet. Nu började det regna igen, men det spelade ingen roll. Vi var bara glada, nöjda och stolta. En mycket bra resa i grymt trevligt sällskap! Kan verkligen rekommendera Köpenhamn halvmaran. Mycket bra bana och organisation.

måndag 7 september 2015

När gubben slog fjunisarna

En pusselbit föll definitivt på plats i helgen. Har ju känt att formen kommit smygande och varje kvalitetspass jag kört har byggt på det förra och formen har stadigt pekat uppåt. Gäller att pricka rätt och inte infinna sig på högra sidan av hyperbolen eftersom den sidan är rätt så dassig att befinna sig på. Så jag sprang alltså sisjöloppet som visade sig vara 7,3km istället för 7,4km när väl resultatlistorna kom...
Hursomhelst. Jag hade lite fjärilar i magen eftersom jag inte tävlat så mycket. Sista gången var två varv runt tjabostan. Fjärilar i magen får jag alltid när jag skall tävla på distanser upp till och med 10km. Varför? jo, eftersom jag vet att det är total akut mental och fysisk härdsmälta som hägrar. Längre distansers plågor har jag lättare att förbereda mig på. Högst oklart varför. Men, man skall väl ta tjuren vid hornen och träna det man är dålig på (alt. insert vilken klyscha som helst).
När jag och kära frun kom fram tyckte jag att det såg lite läskigt ut med en massa orienteringsfjunisar som antagligen skulle älga ifrån mig hur lätt som helst. Min fru kommenterade detta med ”men du är ju också bra”. Ja, det är sant. Jag är rätt bra på jävlig terräng. Jag tycker om att springa på platt asfalt, men jag springer bra i tuff terräng (ja, förutom dalenrundan, men det får anses som ett tekniskt missöde). När starten gick väntade 500m platt asfalt innan den ca 2km långa stigningen upp till sisjöområdet. Tänkte att jag skulle hitta en bra fart på platten och sedan jobba på att hitta en bra ansträgning. Då insåg jag att jag ligger ju först. Varför springer inte fjunisarna om? Ja ja, dom väntar på skogen tänkte jag. Fick sällskap av en kille när vi började klättringen. Vi sprang tillsammans uppför. Efter ca 2km fick han några meters försprång. Dividerade med mig själv om jag skulle gå med. Kom fram till att jag inte skulle det. Orsaken till det var att jag hade min första svacka och tyckte att det var fan skitjobbigt. Ville gå hem och dricka öl istället. Bannade mig själv lite eftersom han låg där 10-20m framför mig i nån kilometer till. Borde gått med och inte vikit mig. Fegt. Nu hamnade jag i ingenmansland. Upp, ner, upp, ner, jättemycket upp, brant ner, upp. Tyckte det var sjukt långt innan 4km skylten dök upp. Vid vätskestationen försökte jag lyssna om jag hade nån bakom mig. Men jag hörde inga hejarop. Då tänkte jag att jag skall fortsätta hänga i och skall nån ikapp, så skall dom få kämpa för det. Längtade av hela mitt hjärta efter 5km skylten och det tog lååång tid innan den dök upp. När den gjorde det visste jag att nu är det inte så mycket upp kvar. Mest ner. Fast jag var bra trött, men hade ändå skönt flyt och orkade hålla i. I den långa nerförsbacken från sisjön var det lite trixigt och helt plötsligt var jag ute på asfalten igen. Såg segraren svänga in vid målbågen. Sträckte ut steget och kände en härlig bubblande känsla i kroppen. Glad över att jag genomfört loppet på ett bra sätt och lite sådär barnsligt glad över att bli tvåa. Min kära fru sprang 14,4km och kom 5:a. Riktigt bra sprunget.
Foto: Thomas Fougman

Min andra plats förärade mig en salminglöparjacka i pris. Mycket nöjd med det! Men mest nöjd är jag över den positiva känslan jag hade under/efter loppet. Lite som när jag och Macky mack var och sprang på engelska hedar (vilket är på min all time high lista).

Så nu är jag redo att ta mig an köpenhamns gator. Vet inte riktigt hur det kommer gå. Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:21:22 från en ganska kuperad bana i Oslo 2009. Skall ge mig själv chansen att utmana det om allt känns bra på söndag. Den tyska rosen har instruerat mig att sätta första milen på 38:00, så jag har chansen till mirakel. Så då får jag väl göra det, sen får jag kriga. Jag skall vara nöjd när jag kommer i mål och nöjd är man bara om man vet att man gjort allt man har för dagen. Allt annat är förkastligt. Taggad!

torsdag 3 september 2015

Bu eller bä, det är frågan

Just nu är jag lite smånervös inför kommande löprelaterade drabbningar. Mitt förra kvalitetspass visade att formen inte är så dålig trots allt. Det visste jag i och för sig, visserligen har jag tränat lite för hårt, men träningen är trots allt gjord och med adekvat vila hade jag en förhoppning om att studsa tillbaka hyfsat snart. Det verkar jag ha gjort, dock är det lite för tidigt att ropa hej ännu. Skall springa ett lopp på lördag över 7,4km och hoppas få ett positivt svar. Istället för att plåga mig igenom 3x2miles tröskel så kan man tävla lite. Det är alltid lättare att ta i med en numerlapp på bröstet. Skräckblandad förtjusning sammanfattar hur jag känner inför det hela. Sedan återstår bara ett ”shake-out” pass innan det bär av ner till köpenhamn och halvmaran där. Känslan på lördag avgör ganska mycket hur jag kommer lägga upp loppet i Danmark.

Har märkt på senare år att att själva processen att förbereda sig för loppen är viktig för mig. Jag avstår gärna tävling till förmån att träna och förbereda mig under månader. Detta kommer sig av när jag verkligen bestämde mig för att följa 18-20v program inför ett maraton första gången. Det är en behaglig känsla när man startar, med vetskap om att det är mycket tid kvar och man känner ingen stress. Detta övergår sedan i en utmaning i att klara det man föresatt sig. Har det gått bra och slutet närmar sig övergår det i total hybris över sjukdomar och sånt krafs inför tävlingsstart. Förhoppningsvis går allt bra och det leder till en prestation jag är nöjd över.

Därför känner jag mig lite stukad när mina planer havererat. Nu blir det ett orosmoment över att inte ha så bra koll på var jag egentligen står. Det är lite jobbigt, jag gillar inte att tävla under sådana förutsättningar. Fast om jag har riktigt tur nu så överraskar jag mig själv positivt nästa vecka. Problemet är att jag tror inte på tur när det gäller löpning. Jag tror på att göra jobbet, jag gillar att göra jobbet. Halvdatta hit och dit och inte ha koll på formen är förkastligt för mig och gör mig bara orolig. Ofta helt i onödan, men ändå. Rubba inte mina cirklar!

Så. Följande scenarion kan utspela sig på köpenhamns gator nästa vecka (om vi utgår från bra och löpvänligt väder):

1. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig att jag inte skall klara utmaningen. Detta leder till att jag halvhjärtat springer i ett småbekvämt tempo och landar på ca 1.27-1.28

2. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig. Blir förbannand på mig själv över att jag är orolig och tar i för mycket, kroknar och får en jobbig resa sista 8k. Tid borde då bli 1.25-1.26.

3. Jag har fått ett bra svar på träningen där varje pass har byggt på varandra och tävlingen denna vecka har ytterligare byggt form och sprungits med bra känsla. Veckan fram till tävling släpper jag upp formen ordentligt och känner mig studsig och beredd på startlinjen. Jag springer i 3’50-fart från början. Det känns inte för hårt och beroende på dagsform och hårdhet i kroppen hamnar jag på 1.21 – 1.22. Alltså PB chans.

4. Samma som 3, men jag får hybris, tror att jag är stålmannen och springer i 3:45-fart för att göra 1.19, vilket obönhörligen leder till att jag väggar och en får en jobbig resa in på 1.23-1.24.


Vad det blir får vi reda på nästa vecka. En pusselbit faller på plats i helgen, vi får ta det därifrån helt enkelt. Sånt är fan skitjobbigt. Jag vill veta nu! otålighet är en stor del av el G:s vardag. Gaaah.

måndag 31 augusti 2015

Klassiskt navelpill (eller i brist på annat)

Härom veckan såg jag att filmen “straight out of compton” har premiär den 11/9. Helt fantastiskt! Historien om N.W.A. Jag kastades direkt tillbaks till förortbetongens dagar då jag gick runt i adidasoverall, kangol och stora VW-märken runt halsen (till alla volkswagenägares stora förtret). Denna tid i mitt liv var ganska turbulent och kan sammanfattas som en evig kamp mot allt och alla. I all denna röra kom N.W.A och gav röst åt all frustration, ilska och hat. Nu kan en fjunig tonårings uppväxt i göteborgs betong inte på något sätt jämföras med N.W.As krig för överlevnad i Los Angeles förorten compton. Det är lite som att jämföra bomull med stål. Det ena står sig ganska lätt i förhållande till den andra när det kommer till hårdhet. Hursom så gav dom röst åt en kamp som vi inte hade några som helst problem att ta till oss. Den hårda verkligheten, kall, hård och framlagd utan förfinade omständigheter. Det var precis vad mjukisbetongbarnen i sverige behövde på 80-talet. Det kommer bli så grymt att se den filmen. Ser så sjukt mycket fram emot det!

Annars då? Min kalla, hårda verklighet med att vilja för mycket med löpningen och inte låta den ta den tiden det tar har jag lagt bakom mig. Istället blickar jag framåt och förbereder mig för att förbereda mig för Boston. Jag var tvungen att släppa alla krav på löpningen. Bestämde mig då för att upprätthålla bra med mängd, men inga krav på fart. Jag brukar få bra effekt av mängd. Så jag har lallat ca 80km/v i ett par veckor och känt att kroppen börjat återhämta sig så sakteliga. I lördags testade jag att springa lite halvmaraintervaller för att se hur det kändes. Ville stämma av var jag egentligen ligger inför köpenhamn. Körde på känsla, utan att kolla av hastighet förrän efteråt. Det gick ganska okey ändå. Tror inte jag kommer göra bort mig i köpenhamn, men jag kommer inte att vara nära den där sub80 gränsen. Det får bli nån annan gång. Det gör inget. Jag kommer springa och jag kommer vara trött i mål. Svårare än så är det inte. Grabbresa är alltid grabbresa och det är kul! Nytt för i år är att Roten skall följa med. Roten är riktigt duktig! Vi är ganska jämna på de flesta distanser. Eller rättare sagt, vi var förra året. Han börjar dra ifrån nu och han har en bra chans på sub80 i köpenhamn. Hoppas det går vägen! Han är hård, tror på leverans! Jag kan trösta mig med att jag fortfarande är bättre än honom på maraton och maraton är som alla vet –det finaste. Han kommer leverera i Frankfurt i höst, men jag tror att han får jobba hårt nåt år innan han klipper mina 2.48.

Det är riktigt skoj att följa folk som tränar hårt för att leverera nya personliga maratonrekord. Skall bli spännande att se hur det går för Jens i Växjö. Han kör enligt Daniels program och han följer utsatt progression och nu ser man hur formen kommer som ett brev på posten. Det är ganska stor skillnad på att träna rätt och att träna fel. Finns väldigt bra exempel på hur man absolut inte skall göra... Jens kommer krossa om han är hel och frisk på tävlingsdagen. Jag tror på dig, håll ihop allt sista biten nu bara!

Boston. Ja, ja, jaaaa! Snart är det dags att anmäla sig. Ett par veckor, sedan markerar det avstampet mot den långa förberedelsen. Mycket mängd följt av en repris på Manchester programet. Planerna är grandiosa. Jag siktar på att vara i minst lika god maraform som våren 2014, om inte bättre. Vad resultatet blir står skrivet i stjärnorna.

En bra sak är att mina barn har fått för sig att ha godisförbud till förmån för dubbla månadspengar samt en USA bonus inför stundande floridaresa. Självklart fick dom för sig att om dom inte äter något så får mamma och pappa inte heller äta godis. Detta i kombination med en hel del mängdträning gör att jag redan nu ligger endast 1kg ifrån tävlingsvikt. Det är bra. Det är mycket bra!

Nu slutar vi ordbajseriet för denna gång. Eller vänta förresten. En reflektion till. Almaz Ayala! Fatta vilket lopp hon gör. Sista 3000m i VMs 5000m lopp är så sjukt snabba så det är ofattbart. Respekt.

torsdag 13 augusti 2015

Grus i maskineriet

Hur står det egentligen till med en stackars snart 43-årig man i sina bästa dar? Det enkla svaret på det är: alldeles utmärkt och totalt skit. Hur går detta ihop kan man undra. Det är inte så svårt egentligen. Min vardag och mitt liv är fantastiskt bra. Min löpning däremot kan jämföras med en halt, lytt och stelopererad pensionär som envetet hasar sig fram längst platta asfaltssträckor på föredetta havsbotten numera känt som storstadsmetropolen Mölndal. Misär. Bläh. Hur blev det såhär? Ja, inte behöver man klyva atomer för att hitta orsaken, det är ganska uppenbart.

Efter min magnifika återuppståndelse och två avklarade varv runt tjabostan tog jag sikte på att attackera sub80 på halvan i köpenhamn i september. Jag lade upp träningen så att jag skulle vara i 1:19:30 form. Det var första misstaget. Gnetade på och satte alla intervallpass i (o)rätt(a) farter, vecka efter vecka. Misstag två ger sig självt (fortsätta träna för hårt vecka efter vecka) och om man inte har intelligens nog att förstå att misstag ett måste rättas till först, så får man snällt acceptera ett misstag till. Efter ungefär 5-6v kommer nästa magifika fas. Letargifasen. Det känns som allt man gör är att springa, det är inte kul, man sätter passen plitskyldigast (fortfarande för snabbt), det blir tyngre och tyngre. Farter som tidigare var tröskelfart känns nu som 10km-fart. Ungefär här inser den snart 43-åriga mannen i sina bästa dar att han borde vila och släppa löpningen lite. Första rätta handlingen i den här historien. Så då gör han det. Jag vilar i en och en halv vecka, men jag gav inte upp. Vila lite, sedan pang på igen, tillbaks in i programmet, ge farterna vad dom tål liksom. Denna sista tanke är i paritet med en lobotomerad grävling, vilket jag redan avhandlat med kontentan att jag är ohyggligt ointelligent.
Efter vilan börjar jag igen. Taggad med laddade batterier. Ehh... Taggad, ja. Laddade batterier, nej. Batterier med pyspunka är nog närmare sanningen.
Testar lite och inser att nej, kroppen vägrar fart. All fart överhuvudtaget. Jogga funkar. Så där är den 43-åriga mannen i sina bästa dagar just nu. Han har tagit sitt förnuft till fånga, joggar på tills allt känns bra igen. Tar utflykten till Köpenhamn som det är: en rolig utflykt med sköna snubbar, inga prestationskrav. Förhoppningsvis kan jag få glädjen att se Olof gå under sub80 för första gången. Det är peppande.

Livet är bra ändå. Massa husfix är klart, det har blivit grymt fint. Jag har haft en supersemester med min helt fantastiska familj och jag kan jogga medans jag lagar pyspunkan. Så får det bli och så är det. Väl mött inför mina vemödor fram till starten i Hopkinton 2016. Jag utlovar finfina saker. Marathonträning i mörker och ruskväder. Det är ändå det finaste.


Gulliga er, fina alla, gulligull och kramizar. Pluttinutt på er.

onsdag 1 juli 2015

Tankar under ett jobbigt pass i solen

I omklädningsrummet:

“Ja ja, det är väl bara att göra passet, sen är det över”
”Hoppas det inte är för varmt. Hellre ett par sekunder långsammare än för snabbt. 4’03-fart”
”Måste klubba. Magen är ju helt kajko efter gårdagens chips och folkölsfrossa”

”Så, ut nu då! Marafart har ju ingen dött av”

”Nä, men efter 10k skall jag öka till 3’49-fart i 2k, det är jobbigt, jag är fan tempokänslig”

”Skärp dig, ut. Nu.”

På uppjoggen:

”Ganska varmt ändå. Härligt med sol, men inte så bra när man skall springa och inte är acklimatiserad”

”Böckling, sluta larva”

”Hmm, om jag springer långsammare så tar det längre tid innan jag måste börja, det är bra”

”Nä, det är inte alls bra, passet skall göras, och inte snabbare än 4’03 första 10k, capisce?”

”Ja, ja, det blir bra”

”Just det. Enligt värmekalkylatorn skall du lägga på 5-6s/k. Så egentligen 4’08/k. Fast eftersom du vet att du inte gör det så får du absolut inte springa snabbare än 4’03/k, ok?”

”Mmm”
”Hej hej Kållered station”
”Fan. Nu kör vi. Aight. Biiip”

10k marafart:

”Okey, 200m, fart 3’40/k. Ja ja, det tar några hundra meter innan klockan stabiliserat sig”

”SÄNK FARTEN”

”Ja, jag ska!”
”Sådär, nu ligger vi jämnt runt 3’56/k, det blir bra och så sänks den gradvis inom några km”

”SÄNK FARTEN”

”Så, 1k, 3’58. Blir bra det här, känns ganska stabilt”

”SUCK!”

”Lätt ju!, trummar finfint runt 3’58-4’00/k”

”Jävla mupp”

”Känns lite för ansträngt, jag borde nog sänka farten lite, det skall ju faktiskt vara 4’03/k”

”Nähäää. Einstein!”

”4k nu, känns bra, men alltså, det blir nog jobbigt att rampa farten sen. Jag borde sänka lite ändå”
”Hej hej Mölndals station! Blir 6k där framme. Lite jobbigare nu. Det är fan varmt asså”
”Okey, när jag vänder sänker jag lite. Vad har jag? 4’00/k. Det är ju jämnt och fint, jag håller det där va?”

”NEJ! du har redan sprungit för snabbt för länge”

”Ja, jag har nog det va? Jag fan utvecklingsstörd, nu har jag ångest också, snart sub 3’50-fart. Det går fan inte”
”8k nu. Fan, jag är nog rätt trött. Fan vad vek jag är. Tänk om man kunde vara som Peiza och Rosen, dom viker sig aldrig. Dom är hårda”

”Käft nu och koncentrera dig!”

”Ja, jag veeet! Asså, jag kommer aldrig att ens komma i närheten av 1.20 i köpenhamn. Olof är fan hård, inte som jag. Han kommer göra 1.19 lätt, det är coolt. Själv kommer jag göra 1.21 som vanligt. Vekt”

”MEN SLUTA DISSA DIG SJÄLV DITT JÄVLA MOBBOFFER! 9,5k, NU SKALL DU FAN BITA I”

”Fan, jag är rökt, det går inte. Nu måste jag köra. Helvetehelvetehelvetehelvete. Biiip!”

2k tröskelfart:

”Det var inte så farligt att växla ändå. Eller hur? det har bara gått 200m”

”BIT IHOP”

”Ahhh, jag dör, det går inte, det går inte. Vad har jag? 500m och 3’45-fart. Ååh, herregud vad trött jag är. Finns inte en chans. Jag kör 1k sen bryter jag fan. Växla till 4’03/k 2k till sen finns inte”

”Nä, dom finns inte eftersom du sprang bort dom första långintervallen DITT JÄVLA MIFFO! MEN DOM HÄR 2k SKALL DU GÖRA”

”Nej. Jag bryter vid 1k. Nu blev jag fan akut bajsnödig. Ladda med 500g chips och 3 folköl och 6,5h sömn ÄR INTE SÅ JÄVLA LYCKAT”
”Håll i, håll i! Kolla inte klockan än, håll i”
”JAG DÖÖÖÖR! Vad har jag? 1,1k i 3’45/k. 900m. Såhär: om du gör 2k så kan du slippa dom sista 2k i marafart, seså”
”Aaaaahhhhh!!!! Gaaaahhhh!”
”800”
”600”
”Åh helvete vad jobbigt det är. 400m, det klarar jag aldrig”
”200m. Bit i, bit i”
”2k, biiiiiip!”
”Pust, suck, frust, stööön. Jag dör. Jag måste nog spy nu. Jävla mage, jag har aldrig magproblem”
”ulk, ulk, ulk. Ha ha, precis som Macky Mack när vi var vid White Nancy. Varför tänker du på det? jag är nog knäpp”
”Pust, det lugnade ner sig, bra.”

”SÅHÄR: DU TRYCKER FÖR HÅRT! SÄNK LITE NÄSTA GÅNG OCH FALL INTE IN I ÖVERTRÄNING. FATTA!!!!!”

”Ja, det är helt rätt. Jag lovar.”

Nedjogg:

”Skall fan långbajsa när jag kommer fram. Värt”
”Helvete vad rökt jag är. Känner mig som en lönnfet, överkokt räka”
Mmm. Gör om, gör rätt nästa gång. Bra jobb ändå. 18k in på kontot”

Efterord:


Hej alla läsare, jag heter Goran och skall fylla 43 i oktober. Lås in mig på obestämd framtid.