Uppdatering

När man är en sådan människa som bestämt sig för att maraton är en intressant hobby att nörda in på, då förstår man känslorna liktänkande går igenom, både i lycka vid en bra prestation och även den minst sagt dassiga känslan när utfallet blir sämre än förväntat. Jag blir löjligt glad när Ola tar hem dubbla DM guld efter ett magnifikt och taktiskt fulländat lopp och jag lider med den tyska maskinen Jonas när Berlins gator jobbar emot honom. Man vet hur båda känns -fantastisk lycka och bottenlös ilska och uppgivenhet. Jag har varit på båda ställen ett flertal gånger och förstår precis. Det jag också vet är att chansen att uppleva den obeskrivliga känslan av upprymdhet och stolthet när man får på rubbet är alltid värd att sträva efter, även om risken är stor att det skiter sig. Vägen till ovissheten på startlinjen, alla mil som avverkats är alltid värt det, de definerar oss som de vi är –maratonlöpare. Att vara en maratonlöpare som strävar efter perfektion är i min värld något av det finaste som finns. Så fortsätt alltid kämpa!

Hur står det till i G:s lilla bubbla i storstadsmetropolen Mölndal då?

Jovars, ganska bra. Efter urladdningen i Köpenhamn och mitt nya halvmarapers är jag sjukt laddad för att se vad en maraträningscykel kan göra på resultatfronten. Jag har ett väldigt bra utgångsläge att starta ifrån och ser jag bara till att balansera på rätt sida med träningen genom vintern kan det bli riktigt bra i Boston till våren. Efter utflykten till Danmark var jag övertygad om att jag skulle bli förkyld igen eftersom så brukar vara fallet om man har haft lite skit i systemet och toppar med ett besök i utmattningens hemland. Nu blev jag inte det och var mycket nöjd med att ta en återhämtningsvecka och ladda för ytterligare ett stordåd i Örebro. Men, men, man skall inte ropa hej för tidigt. Sista passet förra veckan kände jag mig lite skum. På måndagen var det dags att kräma på med lite tröskel och intervallfart, men det sket sig och jag var tvungen att avbryta. Vaknar på tisdagen med tryck i bihålorna. Hade glömt hur det känns eftersom jag klarat att hålla mig ifrån det i nästan ett år. Bihåleproblem är guds bestraffning till mänskligheten. Att gå runt och känna att man bor i en bubbla med konstant lite ont i skallen är inget att rekommendera. Det värsta är ändå att vakna efter 8h sömn och det känns som man sovit i max 5min. Man känner sig som ett UFO. Ungefär här bestämde jag mig för att skita i att tävla i Örebro eftersom tiden är för knapp för att göra mig rättvisa samt att det är för långt att köra. Sen i lördags är jag frisk igen, så tillvida att bihålorna känns bra, dock befinner jag mig i gränslandet när det gäller förkylningen, så jag joggar på. Om jag studsar tillbaks snart så trösklar jag lite senare i veckan, och om det faller väl ut kanske jag springer Göteborgs halvmara istället. Om jag gör det skall jag springa utan klocka och bara gå på känsla. Eller så har jag klocka, men med övertejpad display så jag kan analysera efteråt. Eller så skiter jag i att springa om vädret ser skräpigt ut. Cykelbanan ut mot amundön är minst sagt vindkänslig och några 10m/s tänker jag inte utsätta mig i ett lopp som inte är prioriterat för min del. Ja ja, vi får se nästa vecka hur det blir. Det hade varit skönt att få kräma ut kroppen en gång till innan semestern i Florida, men det är inte jätteviktigt. Det här är det viktiga:

Copenhagen Half Marathon 2015

Nu är jag tillbaks i Svedala efter utflykten till Köpenhamn! Jag skall alldeles strax delge er mina tankar och reflektioner över loppet, men låt oss först hoppa tillbaks lite i tiden och dra förutsättningarna.

Efter sisjöloppet fick jag ett riktigt bra kvitto att jag var på gång igen och jag var riktigt taggad över att testa mina gränser på köpenhamns gator. Vad händer då? Jo, min dotter blev tokförkyld och självklart passade Mr Murphy på att hånskratta mig rakt upp i ansiktet och tidswarpa mig rakt in i snor, feber och halsontsdimensionen. I onsdags gick jag hem från jobbet vid 10-tiden, bäddade ner mig och bestämde mig för att göra allt jag kunde för att bli frisk. Det kändes som lite flashback till inför Stockholm maraton. Blev riktigt förbannand! Alltså, folk måste ju tro att jag gör mig till när jag gnäller om att jag alltid blir förkyld när jag skall prestera. Låt mig försäkra er om att så inte är fallet. Ni som känner mig vet att jag rullar inte så. Jag står för mina prestationer, bra som dåliga. Så nu vet ni det (om ni inte redan visste det).

Torsdagen spenderades i sängen. Status –dålig. Tryck över bröstet och väldigt rosslig. Dock kände jag mig ganska pigg i kroppen, men jag var väl medveten att tryck över bröstet får man inte springa med, det är direkt farligt. Rossel skiter jag i. På fredagen var jag fortsatt pigg i kroppen och nu hade brösttrycket släppt en hel del. Skiten hade flyttat upp i näsregionerna och jag lät som en kraxig, gnällig kråka med damp (uppdämt löparbehov).

Så, lördagen infann sig, min kära fru skjutsade ner mig till mölndals station efter upplock av roten, som skulle debutera på gubbresa. Nu är han inte gubbe än, men han tränar på det. På station väntade überläkaren och tillsammans äntrade vi öresundståget. Roten var i samma sits som mig, han hade haft lite halskänningar och var tung i kroppen. Vi var definitivt inte övertygade om vår egen förträfflighet. Überläkaren var vid gott mod och hade inga förkylningskänningar alls.

Vaknade på söndagen och nu hade jag inget tryck över bröstet längre! Dock var jag fortfarande rosslig, men jag var dampstudsig, pigg i kroppen och ville bara springa och ta ut mig! Samtidigt som jag var lite ängslig över hur kroppen skulle reagera när jag väl sprang. Tänkte såhär: ”Om jag utgår från att kroppen är med mig, vad är jag i för form då? ärligt. Hmm, en bra dag kan det faktiskt vara så att jag är i persform, så säg 1.21-blankt. Okey, det är 19:15 femmor rakt av. Sen måste man såklart spänna bågen och utmana sig själv, utan att vägga då såklart. Jaha? Då är det ju enkelt. 19:00 femmor, milen på 38 och sedan kriga”. På så sätt ger jag mig själv chansen till mirakel och har också perschans.

Läget på de andra 2/3 av gubb/grabbskaran var delat. Roten sammafattade allt såhär ”om jag var hemma och skulle tränat idag, så hade jag inte sprungit”. Überläkaren var mer glad i hågen och kände sig pigg, och hoppades få ett bra svar av loppet efter ett tags negativ spiral.

Utöver alla obesvarade frågor som bara kan besvaras av ett besök i utmattningens tecken valde Köpenhamn att visa upp sig från sin mest griniga sida. På väg till startområdet blåser det ganska kraftig och det regnar. Först litegrann och när vi väl kommer till startområdet börjar det vräka ner en hel del. Kombinationen starka kastbyar och ihållande regn är inte direkt upplyftande när man tar av sig i linne och kortbyxor. Dock var temperaturen perfekt, ca 15 grader. Just vid den här tidpunkten (30min innan start) var stämningen i vårat läger i botten. Vi sammanfattade det med ”vi springer igenom skiten på 1.25 och dricker öl”. Vi splittrades upp, roten ville värma upp, jag gick direkt till startfållan och joggade runt i cirklar. Tio minuter innan start möts vi upp igen. Hans plan var också att öppna på 19min på 5km och se hur det känns. Några minuter innan start slutar det regna! Himlen är tungt grå och det blåser, men det regnar inte och temperaturen är perfekt.

Pang! Starten går. Jag och roten springer tillsammans. Fokuserar på att springa avslappnat och hitta bra flyt. Det gör jag nästan omgående till min stora lycka. Känner att kroppen är definitivt med på att springa. Vi kommer i fatt Malin Ewerlöf. Lägger oss bakom henne och inser att hon springer klockrent i 3’48-fart. Jag tänker att jag skall ligga i hennes rygg så länge hon springer jämnt. Efter ca 3km drar roten ifrån ca 5-10m, men han ligger kvar där. Det slår mig att det är väldigt många som ligger runt fart för en sluttid på 1.20. Det är bra, bara att försöka gå med. Vid 4km hänger jag med i en bra klunga och lämnar Ewerlöf bakom mig. Känner mig väldigt avslappnad och rytmisk i min löpning. Passerar 5km på 18:58, perfekt. Jag bara flyter på. Vid 8k tar jag en gel och in i munnen kommer en överjäst smörja med klumpar. Spottar och fräser och lovar mig själv dyrt och heligt att sluta förvara geler i skåpet över spisen hemma... Passerar 10km på 37:58. Aldrig har jag passerat milen på en halva på denna tid och ändå känt mig hyfsat fräsch. När jag har gjort det har ansträgningen varit mycket högre. Mycket nöjd med detta och tänker ”okey, en femma till på 19:00 så blir det bra, kom igen nu” vid 11km börjar farten ta ut sin rätt, jag tappar men försöker bita i så gott jag kan. Vid 13km hamnar jag lite i ingenmansland och just här var enda gången vinden verkligen störde. Rak motvind 1km när man har en tvivelsvacka är inte bra. Malin Ewerlöf dundrar förbi mig. Gjorde vad jag kunde, passerade 15km efter en femma på 19:35. Blir lite negativ, hade verkligen velat att den hade gått i 19-19:15. Peppar mig själv att det är inte så illa pinkat, men du får fan inte tappa mer nu. Lider alla helvetes kval härifrån. Redo att ge upp, tänker att äh, det blir bra som det är, 1.22-23 är också bra, varvat med NEJ FÖR HELVETE, KÄMPA HELA VÄGEN! ALLT ANNAT ÄR FÖRKASTLIGT! Upp i steget igen och flyt, inte sitta ner som en skitnödig pensionär. Seså, kom igen. Kämpa kämpa. Riktigt tungt har jag det. Går om några personer som tidigare har passerat mig och det gör mig lite positiv, men blir omsprungen av nya. Efter vad som känns som en evighet i utmattningens yttersta mörker passerar jag äntligen 20km. 19:32! Det där blev jag riktigt nöjd och stolt över. Dom 5km var ohyggligt jobbiga och jag är stolt över hur jag klararde dem utan att tappa mer fart. Sista kilometern! Ger allt jag har och ser att jag ligger runt persfart om jag ger allt. Kommer upp på en lååång målraka och långt där framme ser jag målklockan. Kollar min klocka och ser att det finns ju chans att göra 1.20.5x ge allt nu! Målrakan är säker 500m. Jag gör vad jag kan, men allt jag hade gick åt till djävulsfemman 15-20k. När jag närmar mig ser jag att jag inte kommer hinna, men jag kommer persa! satte sista 1,097km på 4:07 vilket ändå är 3’45-fart. Det fanns inte mer, jag gav allt jag hade och jag känner mig riktigt nöjd och stolt över det. Ger man allt måste man vara nöjd. Det är lagen. Och jag persade!! 1.21.10 hela tolv sekunder snabbare än mitt tidigare rekord. Blir stolt över att jag nu fyller 43 år och slog ett sex år gammalt pers. Med detta i bagaget innan maraträningen börjar kan det blir riktigt bra till våren.

Träffar roten som är strålande glad! Han persar med 1,5min och gör 1:19:04 och första gången under 1.20. Det är en sinnesjukt bra prestation och jag är på riktigt glad för honom. Efter en stund kommer überläkaren i mål och är jättenöjd med sitt lopp. Han fick ett positivt svar och han gick under 1.40 med marginal och landade på 1:38:22.

Vi var ett glatt gäng som gick tillbaka till hotellet. Nu började det regna igen, men det spelade ingen roll. Vi var bara glada, nöjda och stolta. En mycket bra resa i grymt trevligt sällskap! Kan verkligen rekommendera Köpenhamn halvmaran. Mycket bra bana och organisation.

När gubben slog fjunisarna

En pusselbit föll definitivt på plats i helgen. Har ju känt att formen kommit smygande och varje kvalitetspass jag kört har byggt på det förra och formen har stadigt pekat uppåt. Gäller att pricka rätt och inte infinna sig på högra sidan av hyperbolen eftersom den sidan är rätt så dassig att befinna sig på. Så jag sprang alltså sisjöloppet som visade sig vara 7,3km istället för 7,4km när väl resultatlistorna kom...

Hursomhelst. Jag hade lite fjärilar i magen eftersom jag inte tävlat så mycket. Sista gången var två varv runt tjabostan. Fjärilar i magen får jag alltid när jag skall tävla på distanser upp till och med 10km. Varför? jo, eftersom jag vet att det är total akut mental och fysisk härdsmälta som hägrar. Längre distansers plågor har jag lättare att förbereda mig på. Högst oklart varför. Men, man skall väl ta tjuren vid hornen och träna det man är dålig på (alt. insert vilken klyscha som helst).

När jag och kära frun kom fram tyckte jag att det såg lite läskigt ut med en massa orienteringsfjunisar som antagligen skulle älga ifrån mig hur lätt som helst. Min fru kommenterade detta med ”men du är ju också bra”. Ja, det är sant. Jag är rätt bra på jävlig terräng. Jag tycker om att springa på platt asfalt, men jag springer bra i tuff terräng (ja, förutom dalenrundan, men det får anses som ett tekniskt missöde). När starten gick väntade 500m platt asfalt innan den ca 2km långa stigningen upp till sisjöområdet. Tänkte att jag skulle hitta en bra fart på platten och sedan jobba på att hitta en bra ansträgning. Då insåg jag att jag ligger ju först. Varför springer inte fjunisarna om? Ja ja, dom väntar på skogen tänkte jag. Fick sällskap av en kille när vi började klättringen. Vi sprang tillsammans uppför. Efter ca 2km fick han några meters försprång. Dividerade med mig själv om jag skulle gå med. Kom fram till att jag inte skulle det. Orsaken till det var att jag hade min första svacka och tyckte att det var fan skitjobbigt. Ville gå hem och dricka öl istället. Bannade mig själv lite eftersom han låg där 10-20m framför mig i nån kilometer till. Borde gått med och inte vikit mig. Fegt. Nu hamnade jag i ingenmansland. Upp, ner, upp, ner, jättemycket upp, brant ner, upp. Tyckte det var sjukt långt innan 4km skylten dök upp. Vid vätskestationen försökte jag lyssna om jag hade nån bakom mig. Men jag hörde inga hejarop. Då tänkte jag att jag skall fortsätta hänga i och skall nån ikapp, så skall dom få kämpa för det. Längtade av hela mitt hjärta efter 5km skylten och det tog lååång tid innan den dök upp. När den gjorde det visste jag att nu är det inte så mycket upp kvar. Mest ner. Fast jag var bra trött, men hade ändå skönt flyt och orkade hålla i. I den långa nerförsbacken från sisjön var det lite trixigt och helt plötsligt var jag ute på asfalten igen. Såg segraren svänga in vid målbågen. Sträckte ut steget och kände en härlig bubblande känsla i kroppen. Glad över att jag genomfört loppet på ett bra sätt och lite sådär barnsligt glad över att bli tvåa. Min kära fru sprang 14,4km och kom 5:a. Riktigt bra sprunget.

Foto: Thomas Fougman

Min andra plats förärade mig en salminglöparjacka i pris. Mycket nöjd med det! Men mest nöjd är jag över den positiva känslan jag hade under/efter loppet. Lite som när jag och Macky mack var och sprang på engelska hedar (vilket är på min all time high lista).

Så nu är jag redo att ta mig an köpenhamns gator. Vet inte riktigt hur det kommer gå. Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:21:22 från en ganska kuperad bana i Oslo 2009. Skall ge mig själv chansen att utmana det om allt känns bra på söndag. Den tyska rosen har instruerat mig att sätta första milen på 38:00, så jag har chansen till mirakel. Så då får jag väl göra det, sen får jag kriga. Jag skall vara nöjd när jag kommer i mål och nöjd är man bara om man vet att man gjort allt man har för dagen. Allt annat är förkastligt. Taggad!

Bu eller bä, det är frågan

Just nu är jag lite smånervös inför kommande löprelaterade drabbningar. Mitt förra kvalitetspass visade att formen inte är så dålig trots allt. Det visste jag i och för sig, visserligen har jag tränat lite för hårt, men träningen är trots allt gjord och med adekvat vila hade jag en förhoppning om att studsa tillbaka hyfsat snart. Det verkar jag ha gjort, dock är det lite för tidigt att ropa hej ännu. Skall springa ett lopp på lördag över 7,4km och hoppas få ett positivt svar. Istället för att plåga mig igenom 3x2miles tröskel så kan man tävla lite. Det är alltid lättare att ta i med en numerlapp på bröstet. Skräckblandad förtjusning sammanfattar hur jag känner inför det hela. Sedan återstår bara ett ”shake-out” pass innan det bär av ner till köpenhamn och halvmaran där. Känslan på lördag avgör ganska mycket hur jag kommer lägga upp loppet i Danmark.

Har märkt på senare år att att själva processen att förbereda sig för loppen är viktig för mig. Jag avstår gärna tävling till förmån att träna och förbereda mig under månader. Detta kommer sig av när jag verkligen bestämde mig för att följa 18-20v program inför ett maraton första gången. Det är en behaglig känsla när man startar, med vetskap om att det är mycket tid kvar och man känner ingen stress. Detta övergår sedan i en utmaning i att klara det man föresatt sig. Har det gått bra och slutet närmar sig övergår det i total hybris över sjukdomar och sånt krafs inför tävlingsstart. Förhoppningsvis går allt bra och det leder till en prestation jag är nöjd över.

Därför känner jag mig lite stukad när mina planer havererat. Nu blir det ett orosmoment över att inte ha så bra koll på var jag egentligen står. Det är lite jobbigt, jag gillar inte att tävla under sådana förutsättningar. Fast om jag har riktigt tur nu så överraskar jag mig själv positivt nästa vecka. Problemet är att jag tror inte på tur när det gäller löpning. Jag tror på att göra jobbet, jag gillar att göra jobbet. Halvdatta hit och dit och inte ha koll på formen är förkastligt för mig och gör mig bara orolig. Ofta helt i onödan, men ändå. Rubba inte mina cirklar!

Så. Följande scenarion kan utspela sig på köpenhamns gator nästa vecka (om vi utgår från bra och löpvänligt väder):

1. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig att jag inte skall klara utmaningen. Detta leder till att jag halvhjärtat springer i ett småbekvämt tempo och landar på ca 1.27-1.28

2. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig. Blir förbannand på mig själv över att jag är orolig och tar i för mycket, kroknar och får en jobbig resa sista 8k. Tid borde då bli 1.25-1.26.

3. Jag har fått ett bra svar på träningen där varje pass har byggt på varandra och tävlingen denna vecka har ytterligare byggt form och sprungits med bra känsla. Veckan fram till tävling släpper jag upp formen ordentligt och känner mig studsig och beredd på startlinjen. Jag springer i 3’50-fart från början. Det känns inte för hårt och beroende på dagsform och hårdhet i kroppen hamnar jag på 1.21 – 1.22. Alltså PB chans.

4. Samma som 3, men jag får hybris, tror att jag är stålmannen och springer i 3:45-fart för att göra 1.19, vilket obönhörligen leder till att jag väggar och en får en jobbig resa in på 1.23-1.24.

Vad det blir får vi reda på nästa vecka. En pusselbit faller på plats i helgen, vi får ta det därifrån helt enkelt. Sånt är fan skitjobbigt. Jag vill veta nu! otålighet är en stor del av el G:s vardag. Gaaah.