"Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsat. Två
röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska, sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta. Spring som om du hade snutar i hälen, kuta som det bodde gudar i själen. Fötterna svävar på tusen frågor, med ett hjärta i brand som ett hus i lågor. Viljan är min enda odödliga del, ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner....
...Så vi gör all smärtan värd och det syns att vi siktat upp. För nu e vi nästan där, så jag ger det min sista suck, SPRING...... Jason
Diakité”
Sju löppass på fem veckor. Fem veckor. Det är illa på
riktigt, det går inte ens att skoja bort om man vill förbereda sig för ett
maraton. Framförallt inte när man därtill lägger att just tidpunkten för dessa
fem veckor sammanfaller med en tid som är väldigt viktig för maratonprestation.
Ebolan från helvetet. Ja, ni som haft vinterns influensa vet
vad jag menar. Den där extremt irriterande sjukan som däckade en några dagar,
men sen låg kvar i bröst och luftvägar i vecka efter vecka. Just den. Man kan
hata den hur mycket man vill, men det hjälper inte. Det är lite som att dricka
proteindrinkar på gym när man dragit i två maskiner på 45 minuter, eller vräka
i sig mat på varje kontroll när man springer ultra i 8-minutersfart –det ger
ingenting. Så vad göra? Jo, man skall göra allt man kan för att stå på
startlinjen så väl förberedd det går, med de förutsättningar som finns. Det
inre kravet kräver det, viljan är min
enda odödliga del.
Just nu befinner jag mig i Melbourne och jobbar i två
veckor. Jag väldigt tacksam och glad över att få uppleva denna stad, den är
verkligen fantastisk. När jag satt där på planet var jag mitt inne i de fem
veckor som jag helt enkelt får titulera mordortiden. Äntligen började jag bli
frisk. I sann pessimistisk anda utgick jag från att en förkylning var att vänta
när jag landar på andra sidan jorden. Då blev jag ursinnig på mig själv. Hur
skall jag någonsin kunna komma tillbaks om jag nedvärderar mig själv hela
tiden. Tiden är nu och det är dags att sluta lipa, annars blir det en golgatavandring
genom bostons förorter i april. Så då bestämde jag mig. På med hoodien för att
skydda mig från drag, ingen alkohol, för att hjälpa immunförsvaret, samt spruta
näsan full av nosoil för att inte få för torra slemhinnor där mikroskopiska
kräk kan få fotfäste. Jag vet av erfarenhet att när jag är själv, utan min kära
familj finns det två vägar att gå. Svart eller vit. Om jag inte har en plan och
genomför den hemfaller jag åt förkastligt leverne bestående av öl och osund
mat. Så jag bestämde mig, den vita vägen gäller (den är inte helt ölfri, men
den består av måtta) och den består av en jävla massa mil.
Springa-jobba-springa-äta-skita-sova, på repeat.
Landade sent på en fredag i Melbourne. Lägenhetshotellet där
jag bor är valt med omsorg så att det finns närhet till olika löparrundor. På
lördagen satte jag igång. Dubbelpass. På morgonen utforskade jag the tan, en
3,9 km grusslinga runt botaniska trädgården, samt en vacker 5 km grusslinga
runt Albert Park på kvällen joggade jag ett pass till, för att inte somna av
jetlag vid 16:00. Det var ganska jobbigt att springa i 30 grader när man precis
kommit från nollgradigt Sverige, men det var bara att bita i det sura äpplet
och vänja sig. Solen smekte mig och jag njöt av att springa igen, jobbigheten
till trots. På söndagen gick jag rakt på det. Pang liksom. 24 km, varav 12,5 i
form av 5-5-2,5km med 1km jogg mellan i någon form av maratonansträgning. Körde
såklart för hårt och kroppen var i chocktillstånd. Bonkade så det stod härliga
till. Blev lite nedstämd av detta men vägrade ge upp. Måndagen kom och jag var
för trött för att orka ut på morgonen, så jag joggade på kvällen istället. På
tisdagen vilade jag. På onsdag morgon joggade jag igen och lade in 5km i
maratonanstägning. På kvällen körde jag tröskelpass 3x2km+8x100m strajds. Höll
på att dö av värmeslag och jobbighet. Det var skitjobbigt, och varmt! Torsdag
var det morgonjogg, följt av två distanspass på fredagen. På lördagen körde jag
maratonfart igen. Denna gången 10km rakt av. Fick till negativ split på detta i
form av 20:33/19:58. Lite synd, hade jag tagit det lite lugnare hade jag nog
orkat 15km. glad ändå, det är inte lätt att hitta rätt när det är 30 grader och
man inte är van vid värmen. Hade som mantra under hela denna veckan att använda
värmen som träningseffekt. När jag väl kommer hem kommer det kännas lättare
igen. På lördag insåg jag att min diet bestående av sushi, räkor, sallad och
nudelsoppa kanske inte räcker om man nu skall springa som en skållad råtta.
Detta var i och för sig medvetet eftersom mordortiden lämnat mig i allt annat
än utmärglat tillstånd som utmärker många maratonlöpare. Så jag tryckte i mig
en enorm pizza för att ha energi för söndagens långpass. Missförstå mig inte
nu, jag gillar mat och vräker i mig i tid och otid, men det är svårt att äta
när det är så varmt. På tisdagen toppade temperaturen på över 40 grader på
eftermiddagen. Med vinden som blåste, kändes det som att sitta i en bastu och
blåsa med en hårfön rakt in i ansiktet. På lördagkvällen var jag trött ända in
i benmärgen och var inte övertygad om att ett långpass var det bästa för mig på
söndagen. Sov som en liten bebis och när jag vaknade var benen ändå hyfsat
pigga. Eftersom det skulle bli varmt på eftermiddagen var jag tvungen att ge
mig ut på förmiddagen medans det var molningt. följde en cykelbana ut till
south Melbourne beach. Sedan sprang jag på en magisk fin cykel/gångväg som
följde havet, genom Middle beach-Elwood-Brighton. Tänkte såhär: om jag springer
17km innan jag vänder, då kan jag inte fuska och korta ner passet bara för att
jag är trött. men jag blev inte trött, jag lallade på och 34,7 km senare var
jag hemma igen.
Sket fullständigt i att vila och på måndagen gav jag mig ut
igen. På tisdagen tänkte jag köra tröskelpass, men var tvungen att avbryta
eftersom kroppen skrek av utmattning. Så på onsdagen vilade jag och hängav mig
åt stretching och djävulsrullen från Manschester. Idag är det torsdag och jag
har morgonjoggat och kommer köra ett distanspass i eftermiddag. Sen är det väl
ett marafartspass som väntar på fredagen, lugnt på lördag och långpass på
söndag.
Summerar in återstartsveckan på 125 km samt första nio
dagarna i Melbourne på 175 km. Andra veckan kommer landa på 100-120 km insh’allah.
Det finns ingen genväg bara en väg. Spring spring till det känns i din benväv...
Det blir inga rekord i Boston, det är säkert. Men tro mig,
jag gör vad jag kan med det jag har och jag skall göra allt i min makt för att
komma i mål med flaggan i topp. Vad det ger för tid vet jag inte, det får vi
helt enkelt se den 18 april.
