Block 1 -check!

Så, då har jag gått igenom första blocket om 3v i stockholm crashplan. Förra veckan var fokus enbart distans och lite strides samt ett långpass på 32km. Allt har gått bra och återigen trillade +80k in på kontot. Har legat kring den mängden i 4v nu och det är dags för en vecka med mindre mängd så jag inte övertränar. Siktar på ca 65km med tröskelfokus denna vecka.

Det är lätt att stirra sig blind på siffror och man vill hela tiden upprätthålla bra träning eller till och med öka lite. Märkte när jag körde Jack Daniels maraprogram inför manchester att det passade mig riktigt bra. Det var väldigt skönt med distansveckor inlagda, där fokus tas bort från farthets. Det ger en tid för lite återhämtning, både fysiskt och mentalt och det gör att man kan fortsätta träna på veckan efter, med laddade batterier och man får kontinuitet i sin träning.

Träningen såhär långt efter den stora återkomsten (/vecka):

51, 75, 78, 81, 83, 82 km. Shit, ganska bra ändå. Bara att bita i och fortsätta på samma spår. Fungerar ganska bra, inga skadeproblem och jag börjar känna mig som en riktigt löpare igen.

Vi avslutar där för nu.

Momo –eller kampen om tiden

Jag och min kära fru har vid flertal tillfällen funderat på det här med tid. Tid är ju tämligen definerbart. Ta en sekund till exempel. Det vet ju alla att det är varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomisotopen cesium-133. En minut är då ganska enkelt: det förra multiplicerat med 60. Enkelt. Så långt allt väl så länge man håller sig till de knastertorra lagar och regler som fysiken och matematikens värld gett oss. Men den andra tiden, vart tar den vägen? Ni vet den där som bara flyktigt visar sig och som försvinner i ett töcken av hämtningar/lämningar, matinköp, lekplatser, renoveringar och träning.

Detta är ganska intressant. Hur olika det kan vara. Många männsikor omkring mig och min fru far runt som skållade råttor mest hela tiden. Dom klarar inte av att bestämma någonting eftersom dom måste kolla sin kalender minst sju gånger för att vara säkra på att dom inte missat något. Dom kommer till jobbet med hjärtat i halsgropen och dom lämnar jobbet på samma sätt i stressen att hinna till dagis senast kl 15:45, eftersom alla andra gör det och ve det barnet som är kvar sist! (vara sist på dagis är något jag känner till. Det var den bästa tiden på dagen, jag och två barn till och alla fröknar. Hur mysigt som helst).

Flertalet personer i min nära omgivning, jag menar alla dom som stressar mest och får det att låta som att dom klarat av jordens grej när dom hunnit få in ett träningspass på hela veckan. Dom. Vad sysslar dom med egentligen? Var är deras tid? Deras familjesituation skiljer sig inte nämnvärt från min egen med barn, hus, hund och skjutsningar till aktiviteter, matinköp, middagslagning, arbete och godnattsagor. Jag får inte ihop deras stress riktigt. Vad stressar dom för? och till vilken nytta? Dom stressar, ser upptagna och viktiga ut, men uträttar dom något förutom att höja sitt blodtryck? Nej, ärligt talat ser dom mest ut som dom springer runt i cirklar, jagade av en chokladtomte med blåslampa i högsta hugg.

Jag tror att en viktig parameter i denna fråga är avskalning. Att skala av en massa måsten. Glöm mobiltelefonen hemma ibland (det gör jag flera gånger i veckan), om något viktigt händer och jag behöver bli nådd får dom ringa till jobbet. Det är inget konstigt med det. Det som är konstigt är att många inte vågar koppla ur. Dom är rädda för att missa något. Det gör dom, utan att förstå det själva. Dom missar livet. Dom missar det fina i att gå sakta till dagis en fin vintermorgon och världen är helt vit och tyst, dom missar att spontanfika och dom missar att njuta av årstidernas små subtila förändringar. Dom missar livet. Det gör mig lite ledsen att det är så. Dom borde gå till Momo, men de hemliga männen i grått stjäl deras tid, om och om igen. Kassiopeja kan inte hjälpa dem eftersom hen kan inte ge tid, bara se in i framtiden en halvtimme.

Släpp lite måsten, koppla ur och lev. Livet är kort, ta vara på det!

Andra veckan i crashplanen och lite blues

Ny vecka, nya tider. Förra veckan var andra veckan av stockholm 12v crashplan. Eftersom tiden är knapp kör jag cykler om tre veckor enligt devisen tröskel/10k-marafart-vilovecka. Eftersom det var andra veckan förra veckan så stod marafartsfokus på agendan. Marafart är det finaste. Det är en av mina absolut bästa styrkor. I denna ansträgning och fart blir löpningen hel för mig. Jag behöver inte tänka. Andning, frekvens, löpekonomi smälter ihop och blir en helhet och jag hamnar i min underbara vakuumbubbla där allt bara är.

I onsdags körde jag första passet 4miles+3miles med 1k halvstygg jogg mellan. Enligt planen (som är upplagd så att jag skall vara i ca 2.57-3.00-form om 12v) skulle detta pass gå i 4’19/k. Det var löjligt, det var alldeles för långsamt. Kände mig som snigelG! Vis av erfarenhet vet jag hur denna typ av träning skall kännas och jag var inte ens i närheten. Så då bestämde jag mig för att skita i klockan och hitta rätt känsla. Hamnade direkt i 4’09/k och sedan låg jag jämnt där. Det enda som hände var att jag blev lite trött i benen halvvägs in i andra intervallen, men det beror på för lite träning och inte att farten är fel. Vekhet helt enkelt. Nu är jag inte speciellt oroad över min vekhet, den kommer försvinna snart (tror att den har gjort det redan, jag gillar inte att vara vek). Kände mig mycket upplyft efter passet! lite runners high. Kände mig på G och på väg mot målet.

Följde upp veckan med joggar och strides. På fredagen fick jag lite blues. Inte angående löpningen. Bara såndär livsblues. Tänkte på hur bra vi hade det i Costa Rica och kul det är med äventyr. Kände att jag vill göra mer sånt. Istället låg jag på alla fyra och oljade lillemans rum. Fick en så överdriven craving att bara skita i allt och dra iväg hela familjen till nåt roligt ställe och ha roligt. Just nu har jag snöat in på Miami. Ja, ja. Drömmar är alltid bra att nära. En människa som inte strävar efter nåt är en halv människa i mina ögon.

Skruvade ihop lillemans möbler på lördagen och var inte alls sugen på att springa. Men jag visste att lite jogg alltid är bra för att bota livsblues. Joggade 9km på bedrövliga ben, men kände mig ändå lite piggare efteråt. Lillemans rum var färdigt och det blev superbra och jag sprang. Livsblues byttes mot livsglädje!

På söndagen var det dags för veckans andra fartpass. Denna gång 12km i marafart. Kände mig pepp inför passet, så jag stack ut och drog av det. Rakt uppochner. Hade ca 7km medvind följt av 5km motvind. Det var 5km av satanskall nordanvind. Med gjorde inget. Hamnade igen på 4’09/ och nu utan att benen tröttnade (dom har nu vant sig). Kände mig mycket nöjd efter passet. Summerade in veckan på 83km. Jag har passerat nålsögat och kommit ut på andra sidan. Jag är inte skadad, jag har uppstartsträningen bakom mig och nu är det det roliga kvar. Att känna att jag blir starkare och snabbare för varje vecka. Ja ja, vi får se på examensdagen. Allt kan hända och milen måste göras.

Denna vecka är vecka tre. Det innebär vilovecka. En extra vilodag, bara distans och lite strides och ett långpass till helgen. Känns välbehövligt och bra.

The return of da G

Sådär. Nu är första veckan av min grandiosa metamorfosplan avklarad! Metamorfosen består av, som alla med någon form av biologikunskaper vet, av olika stadier av utveckling. Bör tilläggas att intelligens inte omfattas i något av utvecklingsstadierna. Ni kan tryggt vila i vetskapen att jag är lika förvirrad och knäpp som vanligt.

Jag har nu tagit mig igenom följande skeden av metamorfosen: käftsmäll-och-ont-i-benen-fasen, Jag-är-på-G-fasen (baseras på falsk trygghet), Urgh-det-var-jag-tydligen-inte-fasen och jamen-nu-börjar-det-faktiskt-kännas-som-löpning-fasen.

Så med skräckblandad förtjusning insåg jag att mina 3v av aggresiv uppstart var över och jag stod redo att påbörja ett hemmasnickrat 12v program inför stockholm marathon, som jag så fint döpt till ”crashplan stockholm”. Efter att börjat veckan med att vila (jag vilar alltid på måndagar) och jogging på tisdagen, så var det dags för första fartpasset i onsdags. Jag hade satt tröskelfart till ca 4’02/k och intervallfart till ca 3’42/k. En stackars gubbe måste ju börja någonstans i spillrorna av sig själv. Hittade farten direkt och hamnade på lite över 4-fart. körde 2miles (en sann löpare springer miles. Fråga Ola, han vet), och sedan skulle jag dra av 3x1000m på bana. Eftersom min fartkänsla är totalt noll (den sitter antagligen kvar på en pub i Manchester och firar maraframgångar), så drar jag första 400m på 1:22. Ja, eftersom ni alla är så ofantligt mycket mer intelligenta än en gubbe vars hjärnkapacitet är i paritet med en lobotomerad grävling, förstår ni nog vad som hände. Benen träffades av en elakartad förtrollning som kastats av en djinn (elak arabisk ande) och blev till två stockar som känns som att dom inte riktigt hör ihop med kroppen. Ni vet, så där överjävligt syrastinna. Synd då att man har 2x1000m kvar. Nu hittade jag dock farten och trots att benen var stumma, så gick det bra, i jämn fart. Var mycket nöjd med att jag gjort passet överhuvudtaget.

Torsdag och fredag följde jag upp med 13 och 16km joggar. Lördagen bestod också av jogg, 9km och lite 20” strides för att väcka benen inför söndagens tröskelpass. Jag hade lite småångest på lördagkvällen (obs självförvållad) eftersom jag visste att långa trösklar stod på agendan och jag skulle få sällskap. Sällskap är bra, ibland. Beror på med vem och vad passets syfte är. Det är dock alltid roligt att träna med Olof. Han är snäppet vassare än jag (tillfälligt!) och han är en mycket behaglig människa. Och så är han hård. Det är bra. Vi lallar bort till Gunnebo och skall dra trösklar 2x1mile, 1min vila, 2miles, 2min vila, 1mile. Framme vid cykelbanan drar vi igång. 4’02-fart skall det vara. Kommer snabbt in i en skön känsla och och farten ligger just under 4-fart. Bestämmer mig för att testa lite och se var jag ligger. Om jag fortsätter just under 4-fart och benen stumnar på sista repetitionen, då är det för snabbt. Det är en bra lärdom. Så vi kör på. Mot mölnycke, runt massetjärn. Känns mycket lättare än i onsdags. Vi glider fram. Självklart är det jobbigt, men det är en fullt acceptabel jobbighet. Sätter 2miles på 12’41 (6’22/6’19) Sen är det dags för sista 1,6km. Till min glädje stumnar jag inte alls i benen och vi håller samma fart (6’18) och samma känsla som tidigare.

Joggar hem med en sån överskön känsla så ni anar inte! Överskottsenergi Allan! Är som en studsboll, kroppen svarar, jag är lycklig. Känner mig bäst i världen och ser med glädje fram emot nästa veckas (läs denna) marafartsintervaller.

En vecka gjord, 11 kvar till examen. Superladdad för att träna mer och ser med tillförsikt fram emot fortsättningen.

OBS! Detta inlägg är extremt löparnördigt, det skall villigt erkännas. Men vad förväntar ni er egentligen av en gubbig löparnörd?! Jag är nörd och lycklig. Kroppen svarar, jag är på väg.

Masspsykosängsligheten, en ickefråga

Idag medans jag avnjöt min quinoablandning med keso framför datorn på jobbet läste jag Petra Månströms maratonblogg. Ha ha, jag bara skämtade! det blev en baguette med currykycklingröra och en drickyoggi eftersom jag var för lat för att gå till matsalen. Men läste Petras blogg, det gjorde jag. Jag gillar Petra Månström. Nu känner jag henne inte, men jag tycker hon verkar trevlig, glad och positiv. Hon intervjuade mig en gång till och med! Den trugade kan läsa om det här:

 http://blog.svd.se/maratonbloggen/2013/03/28/goran-edenro-inget-toppar-lagret-i-kenya/

En sak som slog mig när jag läste Petras två blogginlägg, se upp nu kommer njutningslöparen och har löpargruppen spelat ut sin roll är: hur orkar folk vara så otroligt ängsliga hela tiden? Går verkligen folk runt och undrar hur dom uppfattas av alla andra? Detta är en s.k ickefråga för mig eftersom jag inte ens förstår frågan. Jag kan inte förstå varför man springer i grupp och har prestationsångest bara för att andra gör det. Om man inte vill göra det så gör man väl inte det, eller? Eller milhetsa. Varför skall man göra det om man egentligen inte vill det? Solklara ickefrågor i min min värld. Jag sprang innan den stora löparboomen (läs: masspsykosen) startade och jag kommer springa efter den har lagt sig. Det har varit väldigt intressant att se hur en hel marknad av ickeprodukter växt fram. Som t.ex betala tusenlappar för att få vara ängslig och springa i t.ex skatås eller runt kungsholmen. Intressant fenomen. Hoppas det försvinner snart.

Den som springer för att andra gör det, går med i löpargrupper för att andra gör det, milhetsar för att andra gör det och jagar personbästa enbart för att andra gör det är verkligen ute och cyklar. Dom bör nog se över vad som är viktigt i livet och ta tag i sin ängslighet. Om man inte springer för sin egen skull, för att man vill, då tycker jag synd om den personen.

Det måste vara jobbigt att vara sådär ängslig. Men jag kan också vara ängslig! Som i onsdags, när jag skulle göra mitt första intervallpass efter den stora återkomsten. Jag var ängslig över hur det skulle gå och att dom sista tusingarna skulle vara löjligt jobbiga (vilket dom också var), så lite ängslighet är bra om den är självförvållad. Det är den stora masspsykosängsligheten som är konstig. Hu, jag blir lite ängslig bara av ordet. Undrar om det är ett ord? Jag skrev det, därför anser jag att det är ett ord. Läskigt!

Löp väl alla därute, men gör det för er egen skull och för er egen strävan att uppnå mål ni själva har format, inte för att alla andra gör det. Var fri. Spring!

Uppstart avklard

Sakta men säkert (läs: snabbt och ursinningslöst) ökar jag min träningsdos. Från noll till hundra utan att passera gå. Får lite kommentarer om detta att jag kanske borde ta det lite lugnare. Det är helt rätt, det borde jag. Nu är det ju så att det är svårt att lära en gammal hund att sitta och i just mitt fall är tiden knapp. Självklart kan man lära en gammal hund att sitta om man tar bort godisbelöning och tvingar hunden att sitta. Men jag rullar inte så. I min värld är sakernas natur omvända. Jag tar bort godis och springer järnet frivilligt. Fettkilon skall bort och jag skall komma i form. Nu. Otålig? svart och vit? Näää.. Gråskala finns inte i min värld, det är tråkigt. Jag vet, jag är allmänt knäpp.

Vad har hänt sen sist då och vad har jag egentligen för mål och varför är tiden knapp?

Andra veckan av den stora återkomsten, när jag tagit mig igenom och överlevt förskräckelsen av att löpning är hemskt, det gör ont överallt och ”måste jag verkligen göra det här” tankar var det bara att gå vidare. Sju dagar, det fick räcka som uppstart. Andra veckan hängav jag mig åt att komma upp i normal mängd (70-80km). Joggade mig igenom veckan i 4’50-fart (nu ljuger jag lite eftersom jag sprang lite snabbare ibland) och sedan stod jag där inför söndagens långpass. Eftersom ni alla vet att min IQ-nivå ligger på den nivån den gör så kom jag på den fantastiska idén att 27km är nog lagom. Så då sprang jag det. Man skall inte tänka för mycket. Bra så.

Den tredje veckan var en upprepning av andra veckan och jag gjorde den med. Med trevliga ben och allt kändes som vanligt. Så ungefär här bestämde jag mig för att nu är allt som vanligt, så då är det bara att köra. Om allt är som vanligt så kör man som vanligt. Man skall inte krångla till sakernas natur. Termen som vanligt innefattar långpass på 30km. Så då sprang jag det.

Vissa saker borde jag nog tacka min kropp för. För det första är jag tydligen väldigt lättränad. Högst oklart varför. Tack kroppen. För det andra är jag inte speciellt skadebenägen. Så tack igen kroppen. Tack tack.

Denna vecka är det slut med mediokert flummlallande, det är dags att ta tag i saker. Nu börjar mitt 12v program mot stockholm marathon. Eftersom jag sprang som en snigel med bromsvätska i budapest i höstas var jag tvungen att anmäla mig till Stockholm. Varför undrar man såklart då. Jo, jag måste kvala till Boston 2016. Kvaltiden för fyrtiotvååriga gubbar är 3:15. Det i sig självt är inga problem. Det kan jag ganska lätt fixa med 15v jogging. Men det är nu vi kommer till frågan varför tiden är knapp och varför jag tar i som en skitnödig skållad råtta. Tiden är knapp eftersom jag vill springa på ca 3h blankt (läs 2:57-2:59). Att springa på dessa tider är inte på något sätt okänt för mig, men det krävs lite mer än bara jogging. Då måste man ha minst 12v strukturerad plan. Då räcker inte jogging, man behöver marafart, tröskelpass och andra löpnördiga pass. Den uppenbara frågan här är nu varför jag måste springa nån minut under 3h gränsen. Det måste jag eftersom jag vill starta i samma startgrupp som Ola och Mackan. Det skulle vara så grymt att beta av några mil tillsammans i Boston. I den bästa av världar springer vi i mål tillsammans också. Detta är en mycket stor drivkraft och morot i min löpning just nu. Och tro mig. April 2016, då är jag i form. I bra form. Jag har en långsiktig plan och den tror jag stenhårt på. Jag vet vad jag skall göra och jag vet att jag kommer göra allt för att uppnå det. Det är lite av min styrka. Jag är för dum för ge upp helt enkelt. Aldrig ge upp. Aldrig. Det är lagen.

Så det är bara att köra på. Mot stockholm! Om jag lyckas återstår att se.