måndag 28 december 2015

Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.


Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!


Så här glad blir man...


...när man får en sån här!

måndag 14 december 2015

Vecka 11

Så. Då var sista grundveckan avklarad. Från och med nu börjar mitt 18v program mot Boston. Det är en repetition på programet jag körde mot Manchester. Lagom med variation och jag gillade det skarpt. Enda skillnaden nu mot då är att jag förlägger alla mina långpass i kuperad till kraftigt kuperad terräng. Har gjort så sista tre veckorna och det börjar ge resultat. Istället för att känna mig som en urlakad sillmjölke känner jag mig nu som en sillmjölke med lite power i frånskjutet. Det gäller att jobba med de små sakerna..

Vecka 11 bjöd på tämligen likartad träning som vecka 10. På måndagen joggade jag en dryg mil. Följde upp detta med tröskel på tisdagen. Nu var det dags att sluta fega och öka längden, så det blev 2x2miles med 2 min vila. Det gick helt okey och jag nöjde mig så. Vill inte pusha för mycket innan jag ens börjat programet. Bättre att ligga på rätt sida och se till helheten. Under vecka 11 brottades jag fortfarande med borderlineförkylningskänningar vilket jag gjort de senaste 4-5 veckorna. För första gången på länge kände jag på lördagen att jag var helt frisk! Men innan dess följde jag upp träningen med vila på onsdagen, drygt 12k på torsdagen samt knappt 14km med 10x100m strides på fredagen. På lördagen joggade jag 11km lugnt. På söndagen hade jag egentligen bestämt att köra 4x gunnebospåret (alltså megakuperat), men det slumpade sig att jag kunde få trevligt sällskap i skatås i form av Yannick och Jonas, så då körde jag repris på förra veckan med 2x skatåsmilen. Hade en lätt känsla hela passet och tiden går fort när man har trevligt, babblar om allt mellan himmel och jord och solen skiner. Två timmar och tjugofem minuter samt 31km senare så landade jag framför vinterstudion med kaffe, mat och bullar i högsta hugg.

Summerar in veckan på 90km lite drygt. Riktigt nöjd med mig själv att jag fått till 4v med bra mängd och långpass efter förkylningen. Nu känns det som att jag har kött på benen för att gå in i den ”riktiga” träningen bra förberedd. Det skall bli riktigt gött att kötta marafart igen. Det är en grym känsla att trumma 4-fart och känna att man är odödlig. Och nästa vecka börjar det. Jag skall göra allt jag kan för att vara mitt bästa jag på startlinjen i Boston. Det är nu mina styrkor och svagheter sätts på prov. Jag vet att om jag använder mina styrkor övervinner jag mina svagheter. Hängivenhet och disciplin. Allt handlar om dessa två hörnstenar och att göra jobbet. Framförallt att VILJA göra jobbet. Tro mig, jag har en oändlig vilja att nå förberedd till startlinjen. Om jag har hängivenhet och disciplin överlåter jag till andra att bedöma, jag gör vad jag kan. Det finns inget värre för mig själv att veta att jag slackat längst vägen. Det för mig är tusen gånger värre än loppet skulle bli inställt.


Riktigt, riktigt laddad. Nu kör vi!

måndag 7 december 2015

Vecka 10 (tantväder)

Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...

Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar in veckan på 81km.

Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i hallen..

Stålflickan: ”Asså pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”
Klätterapan: ”Pappa! Mamma kan parkour, hur coolt som helst”

Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”

Klätterapan: ”hon ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och en snygg rullning på golvet).


Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”