Ny vecka, nya tider. Förra veckan var andra veckan av stockholm
12v crashplan. Eftersom tiden är knapp kör jag cykler om tre veckor enligt
devisen tröskel/10k-marafart-vilovecka. Eftersom det var andra veckan förra
veckan så stod marafartsfokus på agendan. Marafart är det finaste. Det är en av
mina absolut bästa styrkor. I denna ansträgning och fart blir löpningen hel för
mig. Jag behöver inte tänka. Andning, frekvens, löpekonomi smälter ihop och
blir en helhet och jag hamnar i min underbara vakuumbubbla där allt bara är.
I onsdags körde jag första passet 4miles+3miles med 1k
halvstygg jogg mellan. Enligt planen (som är upplagd så att jag skall vara i ca
2.57-3.00-form om 12v) skulle detta pass gå i 4’19/k. Det var löjligt, det var
alldeles för långsamt. Kände mig som snigelG! Vis av erfarenhet vet jag hur denna typ av träning skall
kännas och jag var inte ens i närheten. Så då bestämde jag mig för att skita i
klockan och hitta rätt känsla. Hamnade direkt i 4’09/k och sedan låg jag jämnt
där. Det enda som hände var att jag blev lite trött i benen halvvägs in i andra
intervallen, men det beror på för lite träning och inte att farten är fel.
Vekhet helt enkelt. Nu är jag inte speciellt oroad över min vekhet, den kommer
försvinna snart (tror att den har gjort det redan, jag gillar inte att vara
vek). Kände mig mycket upplyft efter passet! lite runners high. Kände mig på G
och på väg mot målet.
Följde upp veckan med joggar och strides. På fredagen fick
jag lite blues. Inte angående löpningen. Bara såndär livsblues. Tänkte på hur
bra vi hade det i Costa Rica och kul det är med äventyr. Kände att jag vill
göra mer sånt. Istället låg jag på alla fyra och oljade lillemans rum. Fick en
så överdriven craving att bara skita i allt och dra iväg hela familjen till nåt
roligt ställe och ha roligt. Just nu har jag snöat in på Miami. Ja, ja. Drömmar
är alltid bra att nära. En människa som inte strävar efter nåt är en halv
människa i mina ögon.
Skruvade ihop lillemans möbler på lördagen och var inte alls
sugen på att springa. Men jag visste att lite jogg alltid är bra för att bota
livsblues. Joggade 9km på bedrövliga ben, men kände mig ändå lite piggare
efteråt. Lillemans rum var färdigt och det blev superbra och jag sprang.
Livsblues byttes mot livsglädje!
På söndagen var det dags för veckans andra fartpass. Denna
gång 12km i marafart. Kände mig pepp inför passet, så jag stack ut och drog av
det. Rakt uppochner. Hade ca 7km medvind följt av 5km motvind. Det var 5km av
satanskall nordanvind. Med gjorde inget. Hamnade igen på 4’09/ och nu utan att
benen tröttnade (dom har nu vant sig). Kände mig mycket nöjd efter passet. Summerade
in veckan på 83km. Jag har passerat nålsögat och kommit ut på andra sidan. Jag
är inte skadad, jag har uppstartsträningen bakom mig och nu är det det roliga
kvar. Att känna att jag blir starkare och snabbare för varje vecka. Ja ja, vi
får se på examensdagen. Allt kan hända och milen måste göras.
Denna vecka är vecka tre. Det innebär vilovecka. En extra
vilodag, bara distans och lite strides och ett långpass till helgen. Känns
välbehövligt och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar