Nu är jag tillbaks i Svedala efter utflykten till Köpenhamn!
Jag skall alldeles strax delge er mina tankar och reflektioner över loppet, men
låt oss först hoppa tillbaks lite i tiden och dra förutsättningarna.
Efter sisjöloppet fick jag ett riktigt bra kvitto att jag
var på gång igen och jag var riktigt taggad över att testa mina gränser på
köpenhamns gator. Vad händer då? Jo, min dotter blev tokförkyld och självklart
passade Mr Murphy på att hånskratta mig rakt upp i ansiktet och tidswarpa mig
rakt in i snor, feber och halsontsdimensionen. I onsdags gick jag hem från
jobbet vid 10-tiden, bäddade ner mig och bestämde mig för att göra allt jag
kunde för att bli frisk. Det kändes som lite flashback till inför Stockholm
maraton. Blev riktigt förbannand! Alltså, folk måste ju tro att jag gör mig
till när jag gnäller om att jag alltid blir förkyld när jag skall prestera. Låt
mig försäkra er om att så inte är fallet. Ni som känner mig vet att jag rullar
inte så. Jag står för mina prestationer, bra som dåliga. Så nu vet ni det (om
ni inte redan visste det).
Torsdagen spenderades i sängen. Status –dålig. Tryck över
bröstet och väldigt rosslig. Dock kände jag mig ganska pigg i kroppen, men jag
var väl medveten att tryck över bröstet får man inte springa med, det är direkt
farligt. Rossel skiter jag i. På fredagen var jag fortsatt pigg i kroppen och
nu hade brösttrycket släppt en hel del. Skiten hade flyttat upp i näsregionerna
och jag lät som en kraxig, gnällig kråka med damp (uppdämt löparbehov).
Så, lördagen infann sig, min kära fru skjutsade ner mig till
mölndals station efter upplock av roten, som skulle debutera på gubbresa. Nu är
han inte gubbe än, men han tränar på det. På station väntade überläkaren och
tillsammans äntrade vi öresundståget. Roten var i samma sits som mig, han hade
haft lite halskänningar och var tung i kroppen. Vi var definitivt inte
övertygade om vår egen förträfflighet. Überläkaren var vid gott mod och hade
inga förkylningskänningar alls.
Vaknade på söndagen och nu hade jag inget tryck över bröstet
längre! Dock var jag fortfarande rosslig, men jag var dampstudsig, pigg i kroppen
och ville bara springa och ta ut mig! Samtidigt som jag var lite ängslig över
hur kroppen skulle reagera när jag väl sprang. Tänkte såhär: ”Om jag utgår från
att kroppen är med mig, vad är jag i för form då? ärligt. Hmm, en bra dag kan
det faktiskt vara så att jag är i persform, så säg 1.21-blankt. Okey, det är
19:15 femmor rakt av. Sen måste man såklart spänna bågen och utmana sig själv,
utan att vägga då såklart. Jaha? Då är det ju enkelt. 19:00 femmor, milen på 38
och sedan kriga”. På så sätt ger jag mig själv chansen till mirakel och har
också perschans.
Läget på de andra 2/3 av gubb/grabbskaran var delat. Roten
sammafattade allt såhär ”om jag var hemma och skulle tränat idag, så hade jag
inte sprungit”. Überläkaren var mer glad i hågen och kände sig pigg, och
hoppades få ett bra svar av loppet efter ett tags negativ spiral.
Utöver alla obesvarade frågor som bara kan besvaras av ett
besök i utmattningens tecken valde Köpenhamn att visa upp sig från sin mest
griniga sida. På väg till startområdet blåser det ganska kraftig och det
regnar. Först litegrann och när vi väl kommer till startområdet börjar det vräka
ner en hel del. Kombinationen starka kastbyar och ihållande regn är inte direkt
upplyftande när man tar av sig i linne och kortbyxor. Dock var temperaturen
perfekt, ca 15 grader. Just vid den här tidpunkten (30min innan start) var
stämningen i vårat läger i botten. Vi sammanfattade det med ”vi springer igenom
skiten på 1.25 och dricker öl”. Vi splittrades upp, roten ville värma upp, jag
gick direkt till startfållan och joggade runt i cirklar. Tio minuter innan
start möts vi upp igen. Hans plan var också att öppna på 19min på 5km och se
hur det känns. Några minuter innan start slutar det regna! Himlen är tungt grå
och det blåser, men det regnar inte och temperaturen är perfekt.
Pang! Starten går. Jag och roten springer tillsammans.
Fokuserar på att springa avslappnat och hitta bra flyt. Det gör jag nästan
omgående till min stora lycka. Känner att kroppen är definitivt med på att
springa. Vi kommer i fatt Malin Ewerlöf. Lägger oss bakom henne och inser att
hon springer klockrent i 3’48-fart. Jag tänker att jag skall ligga i hennes
rygg så länge hon springer jämnt. Efter ca 3km drar roten ifrån ca 5-10m, men
han ligger kvar där. Det slår mig att det är väldigt många som ligger runt fart
för en sluttid på 1.20. Det är bra, bara att försöka gå med. Vid 4km hänger jag
med i en bra klunga och lämnar Ewerlöf bakom mig. Känner mig väldigt avslappnad
och rytmisk i min löpning. Passerar 5km på 18:58, perfekt. Jag bara flyter på.
Vid 8k tar jag en gel och in i munnen kommer en överjäst smörja med klumpar.
Spottar och fräser och lovar mig själv dyrt och heligt att sluta förvara geler
i skåpet över spisen hemma... Passerar 10km på 37:58. Aldrig har jag passerat
milen på en halva på denna tid och ändå känt mig hyfsat fräsch. När jag har
gjort det har ansträgningen varit mycket högre. Mycket nöjd med detta och
tänker ”okey, en femma till på 19:00 så blir det bra, kom igen nu” vid 11km
börjar farten ta ut sin rätt, jag tappar men försöker bita i så gott jag kan.
Vid 13km hamnar jag lite i ingenmansland och just här var enda gången vinden
verkligen störde. Rak motvind 1km när man har en tvivelsvacka är inte bra. Malin
Ewerlöf dundrar förbi mig. Gjorde vad jag kunde, passerade 15km efter en femma
på 19:35. Blir lite negativ, hade verkligen velat att den hade gått i 19-19:15.
Peppar mig själv att det är inte så illa pinkat, men du får fan inte tappa mer
nu. Lider alla helvetes kval härifrån. Redo att ge upp, tänker att äh, det blir
bra som det är, 1.22-23 är också bra, varvat med NEJ FÖR HELVETE, KÄMPA HELA
VÄGEN! ALLT ANNAT ÄR FÖRKASTLIGT! Upp i steget igen och flyt, inte sitta ner som
en skitnödig pensionär. Seså, kom igen. Kämpa kämpa. Riktigt tungt har jag det.
Går om några personer som tidigare har passerat mig och det gör mig lite
positiv, men blir omsprungen av nya. Efter vad som känns som en evighet i
utmattningens yttersta mörker passerar jag äntligen 20km. 19:32! Det där blev
jag riktigt nöjd och stolt över. Dom 5km var ohyggligt jobbiga och jag är stolt
över hur jag klararde dem utan att tappa mer fart. Sista kilometern! Ger allt
jag har och ser att jag ligger runt persfart om jag ger allt. Kommer upp på en
lååång målraka och långt där framme ser jag målklockan. Kollar min klocka och
ser att det finns ju chans att göra 1.20.5x ge allt nu! Målrakan är säker 500m.
Jag gör vad jag kan, men allt jag hade gick åt till djävulsfemman 15-20k. När
jag närmar mig ser jag att jag inte kommer hinna, men jag kommer persa! satte
sista 1,097km på 4:07 vilket ändå är 3’45-fart. Det fanns inte mer, jag gav
allt jag hade och jag känner mig riktigt nöjd och stolt över det. Ger man allt
måste man vara nöjd. Det är lagen. Och jag persade!! 1.21.10 hela tolv sekunder
snabbare än mitt tidigare rekord. Blir stolt över att jag nu fyller 43 år och
slog ett sex år gammalt pers. Med detta i bagaget innan maraträningen börjar
kan det blir riktigt bra till våren.
Träffar roten som är strålande glad! Han persar med 1,5min
och gör 1:19:04 och första gången under 1.20. Det är en sinnesjukt bra
prestation och jag är på riktigt glad för honom. Efter en stund kommer
überläkaren i mål och är jättenöjd med sitt lopp. Han fick ett positivt svar
och han gick under 1.40 med marginal och landade på 1:38:22.
Vi var ett glatt gäng som gick tillbaka till hotellet. Nu
började det regna igen, men det spelade ingen roll. Vi var bara glada, nöjda
och stolta. En mycket bra resa i grymt trevligt sällskap! Kan verkligen rekommendera
Köpenhamn halvmaran. Mycket bra bana och organisation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar