Den lobotomerade grävlingen tänker

Efter att ha släppt på trycket i bihålorna var det äntligen dags för semester i det fantastiska landet Costa Rica. Den semestern är värd en egen blogpost, så jag återkommer till den vid senare tillfälle. Väl iväg kände jag att livet var på väg mot positiv karma igen. Vågade inte riktigt släppa tanken på att Mr Murphy minsann är en klipsk gubbe som lurar runt varje hörn och tar alla chanser som ges till att bita ett stackars litet gubbG i arslet. Och mycket riktigt försökte han. I slutet av andra semesterveckan vaknar jag med lite kill i halsen. Detta håller i sig och jag har fortfarande lite halsirritation vid hemflygning. Biolog som jag är så är jag väl medveten om det immunologiska krig som försigår på flyg och det sista man vill är att ha en infektion i kroppen. Till detta kan också Mr Murphys andra krigsfront läggas, nämligen att äta något dåligt och få magproblem sista dagen. Immunförsvaret funktionalitet styrs till stor del av hur enteriska nervsystemet mår och kombinationen hals/mag problem och flygresa är ungefär lika med +1000 poäng i Mr Murphys favör. Misär. Satt på planet och tänkte att jag struntar i hur jag mår när jag kommer hem. Jag SKALL springa, det är MIN tur nu.

Och så var vi hemma igen. Nu har det gått en vecka och jag jobbar mig tillbaks. Började med att jogga en mil på söndagen. Ignorerade hals och mage och var helt överlycklig över att jag sprang. Denna underbara känsla höll i sig i ungefär 2km. Därefter infann sig en känsla av totalt elände. Jag kände mig som en överviktig, kedjerökande valross med omfattande bensmärta. Fruktansvärd känsla. Och halsont på det. Glad att jag överlevde! Vis av erfarenhet vet jag att det är bara att jogga på och det blir bättre. Min plan var varannan dags principen för att ge benen lite återhämtning. På tisdagen var det dags för miljogg två. Inser att jag har en infektion i kroppen och att muskelvärken inte endast beror på otränade ben. Väljer att högaktningsfullt strunta i detta eftersom min IQ-nivå befinner sig i paritet med en lobotomerad grävling. Det passet kan sammanfattas som det första, multiplicerat med en misärfaktor på ungefär 10.

Efter tisdagen insåg jag att nä, det här är inte bra. Allt skiter sig innan det ens har börjat. Vilar två dagar på raken och förkylningen släpper! På fredagen tog jag nya tag och begav mig ut på miljogg 3. Det kändes mycket bättre rent flåsmässigt, men benen kändes som två timmerstockar med stelopererade knän. Ett litet steg framåt dock. I en ovanlig stund av ingivelse ökade min IQ-nivå något och jag tog fram min compex. Körde syresättning av quads och hamstrings för att rensa ut ackumulerad slagg. Vaknade på lördagen utan halsont alls och helt nytransplanterade ben! Kände mig pigg och glad och gav mig ut på miljogg 4. På söndagen var benen fortfarande med mig, så för att inte wastea good legs gav jag mig ut på långpass. Planen var fart = 0, tid = 1h30min, minst, men inte 2h. Lallade runt skatås med Jojjeman och efter 1h45min var jag hemma igen. Sjukt nöjd! Nu släpper det, för det har jag bestämt. Cashar in första veckan på 50km. Nästa vecka siktar jag på 70km. Känner att jag tillslut utjämnat den negativa karman lite. Veckan började i misär, men jag bet tillbaks och avslutade starkt. Denna vecka ägnar jag mig åt den grandiosa planen att undvika 70% av mina arbetskamrater som låter som snoriga dagisbarn. Bara att kämpa!

En plågsam start

En blog alltså. Varför? ja, jag vet inte riktigt. Har ibland känt att jag har lust att skriva av mig lite, låta orden bara komma och se vart de leder mig, utan att vara begränsad av 140 tecken (twitter brukar vara det ställe jag ordbajsar mest). Just nu känns som rätt tillfälle. En blog som börjar där jag krälar i geggan av spillrorna av det som förra året var en löpare. Min väg från -273,15 i karma till att ge Mr Murphy en hästspark i ansiktet, likt den han sparkade mig med.

Hur hamnade jag här egentligen? och vart är jag på väg?

Jag har de senaste 5-6 åren brottats med trilskande bihålor vilket hackar upp min träning i smulor. Men så går det över och jag tänker i vanlig optimistisk anda att jag nu är frisk och att det inte kommer tillbaks igen. Men det gör det, oregelbundet, sommar som vinter. Nu i vintras värre än någonsin. Det gick aldrig över och jag gick runt där i en vardag som kändes som en bakfull verklighet. Efter två månader fick jag nog och bestämde mig för att göra det jag skulle gjort för flera år sedan. Gå till botten med problemet. Fick en remiss till ÖNH-specialist som jag besökte i januari. Efter en mycket obehaglig upplevelse där jag fick långa bomullsbindor upptryckta upp i hjärnan via näsan så släppte det! Dom där bindorna var doppade i avsvällning och bedövningsmedel vilket gjorde att tänderna, tungan och halva ansiktet domnade bort. Kände mig som en dreglande frankenstein. Skiktröntgade även bihålorna för att utesluta andra Mr Murphyrelaterade saker som tumörer och sånt krafs. Domen blev ”dina bihålor är helt friska, fin syresättning och inga spår av inflammationer alls” Det som händer är att de små hålen som leder in till bihålorna svullnar igen och det leder till övertryck vilket kan misstolkas som bihåleinflammation. Det var ju positivt. Hur löser man det då? Jo, genom att använda nässpray på regelbunden basis. Så sedan dess gör jag det och trots att jag hunnit med och bli förkyld, så har jag sluppit bihåleproblem.

Mr Murphy vs. el G: 1-1

Var så laddad att börja springa igen så ni anar inte! Vad händer då? Jo en vacker vinterdag infinner sig och familjen bestämmer sig för att åka pulka i Gunneboparken. Barnen kastar sig iväg på sådana där minisurfplattor med två handtag som man åker på mage på. Pappa G skall såklart också åka. Tar surfplattan, håller i handtagen och springer mot backkanten för att få fart. Mitt i farten när jag springer trampar jag på surfplattan. Det innebär tvärnit. Vad tror ni händer när man tvärnitar om man springer och har båda händerna upptagna med att hålla i en snösurfplatta? Jo, det skall jag tala om för er. Man studerar vår kära Gaiaplanet på ytterst nära håll och när man ändå håller på så bestämmer man sig för att undersöka de fysiska aspekterna av konsekvensen: möta moder jord med ansiktet först, utan att använda händerna som är upptagna med det storslagna äventyret hålla i handtag. När mitt ansiktes högra sida befinner sig i intim kontakt med marken hör jag ett väldigt oroväckande KNAK i nacken. Jag kommer verkligen ihåg att jag hörde knaket. Konstigt hur man minns sånt. Därefter extrem smärta i hela ansiktet. Jävlar i min låda vad ont det gjorde. Jag håller mig för ansiktet och kan inte ens prata. Efter någon minut släpper det lite och jag inser att jag lever och huvudet sitter kvar.

Ett par dagar senare har jag väldigt ont i alla nackmuskler på vänster sida och även musklerna i ryggen är illa åtgångna. Får en akuttid hos min naprapat som undersöker mig. Efter att ha klämt lite säger han till mig att jag haft extrem tur som inte skadat nacken allvarligt eftersom kotorna är förskjutna åt alla möjliga och omöjliga håll. Nu skall ni veta att jag är ganska smärttålig hos naprapater, men dom knakningarna han gjorde i min nacke gjorde att jag nästan svimmade. När kotorna är på plats säger han att musklerna är för trasiga för att röra. Jag måste låta dem återhämta sig en vecka innan de kan masseras ut. Löpning finns inte ens på tapeten. Det enda positiva med det är att det samanfaller med 2v semester i Costa Rica där jag ändå inte tänkt springa.

Mr Murphy vs. el G: 2-1

Så. Där är jag nu. Hemkommen från Costa Rica, utmasserad nacke och rygg (har en tid till nästa vecka för att kolla upp allt). Jag har tagit mina första stapplande steg mot återuppbyggnad till den jag var som löpare. På denna blog kommer jag skriva om hur jag mödosamt sparkar tillbaka och utjämnar underläget.

Väl mött. Mvh, en sargad, jävligt förbannad löpare som vägrar vara ett offer längre.