Efter att ha släppt på trycket i bihålorna var det äntligen
dags för semester i det fantastiska landet Costa Rica. Den semestern är värd en
egen blogpost, så jag återkommer till den vid senare tillfälle. Väl iväg kände
jag att livet var på väg mot positiv karma igen. Vågade inte riktigt släppa
tanken på att Mr Murphy minsann är en klipsk gubbe som lurar runt varje hörn
och tar alla chanser som ges till att bita ett stackars litet gubbG i arslet.
Och mycket riktigt försökte han. I slutet av andra semesterveckan vaknar jag
med lite kill i halsen. Detta håller i sig och jag har fortfarande lite
halsirritation vid hemflygning. Biolog som jag är så är jag väl medveten om det
immunologiska krig som försigår på flyg och det sista man vill är att ha en
infektion i kroppen. Till detta kan också Mr Murphys andra krigsfront läggas,
nämligen att äta något dåligt och få magproblem sista dagen. Immunförsvaret
funktionalitet styrs till stor del av hur enteriska nervsystemet mår och
kombinationen hals/mag problem och flygresa är ungefär lika med +1000 poäng i
Mr Murphys favör. Misär. Satt på planet och tänkte att jag struntar i hur jag
mår när jag kommer hem. Jag SKALL springa, det är MIN tur nu.
Och så var vi hemma igen. Nu har det gått en vecka och jag
jobbar mig tillbaks. Började med att jogga en mil på söndagen. Ignorerade hals
och mage och var helt överlycklig över att jag sprang. Denna underbara känsla
höll i sig i ungefär 2km. Därefter infann sig en känsla av totalt elände. Jag
kände mig som en överviktig, kedjerökande valross med omfattande bensmärta.
Fruktansvärd känsla. Och halsont på det. Glad att jag överlevde! Vis av
erfarenhet vet jag att det är bara att jogga på och det blir bättre. Min plan
var varannan dags principen för att ge benen lite återhämtning. På tisdagen var
det dags för miljogg två. Inser att jag har en infektion i kroppen och att
muskelvärken inte endast beror på otränade ben. Väljer att högaktningsfullt
strunta i detta eftersom min IQ-nivå befinner sig i paritet med en lobotomerad
grävling. Det passet kan sammanfattas som det första, multiplicerat med en
misärfaktor på ungefär 10.
Efter tisdagen insåg jag att nä, det här är inte bra. Allt
skiter sig innan det ens har börjat. Vilar två dagar på raken och förkylningen
släpper! På fredagen tog jag nya tag och begav mig ut på miljogg 3. Det kändes
mycket bättre rent flåsmässigt, men benen kändes som två timmerstockar med
stelopererade knän. Ett litet steg framåt dock. I en ovanlig stund av ingivelse
ökade min IQ-nivå något och jag tog fram min compex. Körde syresättning av
quads och hamstrings för att rensa ut ackumulerad slagg. Vaknade på lördagen
utan halsont alls och helt nytransplanterade ben! Kände mig pigg och glad och
gav mig ut på miljogg 4. På söndagen var benen fortfarande med mig, så för att
inte wastea good legs gav jag mig ut på långpass. Planen var fart = 0, tid =
1h30min, minst, men inte 2h. Lallade runt skatås med Jojjeman och efter 1h45min
var jag hemma igen. Sjukt nöjd! Nu släpper det, för det har jag bestämt. Cashar
in första veckan på 50km. Nästa vecka siktar jag på 70km. Känner att jag tillslut
utjämnat den negativa karman lite. Veckan började i misär, men jag bet tillbaks
och avslutade starkt. Denna vecka ägnar jag mig åt den grandiosa planen att undvika
70% av mina arbetskamrater som låter som snoriga dagisbarn. Bara att kämpa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar