Uppstart avklard

Sakta men säkert (läs: snabbt och ursinningslöst) ökar jag min träningsdos. Från noll till hundra utan att passera gå. Får lite kommentarer om detta att jag kanske borde ta det lite lugnare. Det är helt rätt, det borde jag. Nu är det ju så att det är svårt att lära en gammal hund att sitta och i just mitt fall är tiden knapp. Självklart kan man lära en gammal hund att sitta om man tar bort godisbelöning och tvingar hunden att sitta. Men jag rullar inte så. I min värld är sakernas natur omvända. Jag tar bort godis och springer järnet frivilligt. Fettkilon skall bort och jag skall komma i form. Nu. Otålig? svart och vit? Näää.. Gråskala finns inte i min värld, det är tråkigt. Jag vet, jag är allmänt knäpp.

Vad har hänt sen sist då och vad har jag egentligen för mål och varför är tiden knapp?

Andra veckan av den stora återkomsten, när jag tagit mig igenom och överlevt förskräckelsen av att löpning är hemskt, det gör ont överallt och ”måste jag verkligen göra det här” tankar var det bara att gå vidare. Sju dagar, det fick räcka som uppstart. Andra veckan hängav jag mig åt att komma upp i normal mängd (70-80km). Joggade mig igenom veckan i 4’50-fart (nu ljuger jag lite eftersom jag sprang lite snabbare ibland) och sedan stod jag där inför söndagens långpass. Eftersom ni alla vet att min IQ-nivå ligger på den nivån den gör så kom jag på den fantastiska idén att 27km är nog lagom. Så då sprang jag det. Man skall inte tänka för mycket. Bra så.

Den tredje veckan var en upprepning av andra veckan och jag gjorde den med. Med trevliga ben och allt kändes som vanligt. Så ungefär här bestämde jag mig för att nu är allt som vanligt, så då är det bara att köra. Om allt är som vanligt så kör man som vanligt. Man skall inte krångla till sakernas natur. Termen som vanligt innefattar långpass på 30km. Så då sprang jag det.

Vissa saker borde jag nog tacka min kropp för. För det första är jag tydligen väldigt lättränad. Högst oklart varför. Tack kroppen. För det andra är jag inte speciellt skadebenägen. Så tack igen kroppen. Tack tack.

Denna vecka är det slut med mediokert flummlallande, det är dags att ta tag i saker. Nu börjar mitt 12v program mot stockholm marathon. Eftersom jag sprang som en snigel med bromsvätska i budapest i höstas var jag tvungen att anmäla mig till Stockholm. Varför undrar man såklart då. Jo, jag måste kvala till Boston 2016. Kvaltiden för fyrtiotvååriga gubbar är 3:15. Det i sig självt är inga problem. Det kan jag ganska lätt fixa med 15v jogging. Men det är nu vi kommer till frågan varför tiden är knapp och varför jag tar i som en skitnödig skållad råtta. Tiden är knapp eftersom jag vill springa på ca 3h blankt (läs 2:57-2:59). Att springa på dessa tider är inte på något sätt okänt för mig, men det krävs lite mer än bara jogging. Då måste man ha minst 12v strukturerad plan. Då räcker inte jogging, man behöver marafart, tröskelpass och andra löpnördiga pass. Den uppenbara frågan här är nu varför jag måste springa nån minut under 3h gränsen. Det måste jag eftersom jag vill starta i samma startgrupp som Ola och Mackan. Det skulle vara så grymt att beta av några mil tillsammans i Boston. I den bästa av världar springer vi i mål tillsammans också. Detta är en mycket stor drivkraft och morot i min löpning just nu. Och tro mig. April 2016, då är jag i form. I bra form. Jag har en långsiktig plan och den tror jag stenhårt på. Jag vet vad jag skall göra och jag vet att jag kommer göra allt för att uppnå det. Det är lite av min styrka. Jag är för dum för ge upp helt enkelt. Aldrig ge upp. Aldrig. Det är lagen.

Så det är bara att köra på. Mot stockholm! Om jag lyckas återstår att se.