Jobbiga tider i gubben G:s liv just nu. Snart har jag tagit
mig igenom crashplan stockholm marathon och det är dags för examen nästa vecka.
Vägen hit var när jag satte upp programmet –utopiskt, minst sagt. Det
innefattade en raketomstart utan hänsyn till massakrerade ben som bad om nåd
och utan tid för återhämtning. Kort sagt, ignorera allt och hålla sig till
programmet. Dömt till misslyckande kan man tycka. Men till detta måste man
också lägga till parametern att el G var trött på att vara offer och var redo
att ta sig tillbaka från att kräla i misärens trögflytande gegga.
Dag för dag, vecka för vecka tog jag mig igenom alla hinder
och efter 5-6v insåg jag att jag klarat mig igenom nålsögat. Så nu står jag här
och har missat ett pass. Ett. På 10v. Det är jag mycket nöjd med. Dock finns
det orosmoment som tornar upp sig på som ett litet moln på himlen och växer sig
större och större.
Lilleman åkte på nåt förkylningsvirus och har varit dålig
ganska länge nu (3v and counting). Jag har legat lite på gränsen senaste
veckan, därav mitt missade pass. Vilade lite extra och allt kändes bra igen.
Gårdagens jogg kände jag dock igen att jag var lite seg i kroppen och att allt
inte var helt bra. Till på råga på allt så blev dottern sjuk igår. Hon, liksom
jag klarat sig alla veckor av lillemans förkylning. Så nu känner jag mig orolig
att Mr Murphy skall komma och bita mig i arslet igen. Inte bra. INTE. Tursamt
är det vilodag idag. Tanken var att köra ett hyfsat snällt intervallpass
imorgon, men jag tror att jag lägger in en dags vila till och hoppar över det
passet. Det viktigaste är att hålla sig frisk, den största delen av träningen
är gjord. Får väl jogga igång kroppen lite på onsdag igen och sedan är det
varvet på lördag, i maraansträgning. Efter det så tar vi sikte på examen för
återkomsten.
GAAAH! Jag vill inte bli sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar