Några veckor kvar

Jaha, nu är det bara några veckor kvar innan jag avklarat “stockholm crashplan 12v”. Befinner mig i v9 av planen och än så länge har allt gått bra. Jag har gradvis förändrats från en lam, stelopererad degklump som mestadels tycker synd om sig själv, till en tärd, smal och senig maratonlöpare. När hålorna syns i kinderna utan att man för den delen äter mindre vet man att formen börjar innfinna sig. Det är bra.

Det finns en återkommande känsla som oftast infinner sig ungefär när jag tagit mig igenom ¾ av ett uppsatt maratonprogram. Det är lite skumt. Jag får en liten motivationsdip och måste faktiskt ta i lite för att komma ut och göra mina pass. Detta har inte med formen att göra eftersom den oftast är bra och när jag väl kommer ut, avklaras passen oftast galant och enligt plan. Jag blir lite blasé helt enkelt. Den första entusiasmen har lagt sig, man har gjort några hästveckor och man ser slutet närma sig. Konstigt det där. Man borde vara grymt stolt och nöjd över vad man presterar. Istället känner man –ingenting. Den här fasen går jag som sagt alltid igenom när jag tränar efter ett maratonprogram. Det jag vet är att jag under inga omständigheter får börja skippa pass. Det skulle vara hål i huvudet eftersom man kämpar ganska hårt för att nå till detta stadie. Ni som känner mig vet att jag naturligtvis inte skippar passen, det skulle vara förkastligt beteende och kort och gott dumt. Möjligen att jag gnäller lite om att det känns som det enda jag gör är att springa. Vill man vara maratonlöpare så vill man. Finns inte så mycket mer att orda om just det.

Nåväl. Denna halvmiserabla känsla måste man bara ta sig igenom, pass för pass i några veckor. Sedan är det dags för nedtrappning. Då byts denna känsla mot glädje att man snart skall tävla, blandat med skräck för smärtan man skall utsätta sig för. Snart är jag där, skall bara behålla fokus lite till. Ett par veckor av att sitta halvombytt på bänken i omklädningsrummet och stirra tomögt ut i ingentinget stör inte så mycket. Ut kommer man ju i alla fall. Tillslut.

Min kära fru, hon är klok hon. Senast förra veckan dividerade jag lite om hur jag skall springa i stockholm egentligen. Jag kanske skulle omrevidera lite och kruta på om vädret tillåter. Svaret min fru gav mig var att inte glömma vad jag tänkte för 9v sedan, dvs att jag skulle vara nöjd om jag ens kom ner till bostonkvaltid på så kort tid med 2-3 månader utan träning. Det viktiga är att kvala till boston 2016, inte att pressa gränsen med risk att crasha och kuta på typ 2.53. Mycket bättre då att springa med marginal. Sedan om det blir 2.58 eller 3.02 är ju totalt ovesäntligt. Det där har hon väldigt rätt i den där kloka frun, så jag borde lyssna på henne. Borde. Hur jag gör när jag väl står där på startlinjen återstår att se. Halvhårt liksom. Vad halvhårt är i resultat vet jag inte. Men jag vet att det tar mig till boston iaf, det vet jag. Det är bara sjukdom och väder som kan haverera de planerna. Vad gäller vädret har jag nu så god marginal att just den parametern börjar bli ganska liten. Sjukdom kan man inte styra över, men jag bestämmer att jag kommer vara frisk. Så.

Antar att det enda som finns kvar är att gneta vidare. Så då gör jag väl det. Denna vecka innefattar endast distans och strides och det har ju ingen dött av.