Sommarbabbel

Läste en intressant artikel på running times, som handlar om vid vilken tidpunkt på dagen man springer som bäst. Den kan man läsa här om man känner sig manad:

http://www.runnersworld.com/race-training/morning-noon-or-night?cid=socTP_20150618_47710806&adbid=611564094261301248&adbpl=tw&adbpr=16031688

Bästa tiden på dygnet är alltså att springa tidig kväll eftersom kroppstemperaturen då är högst och det ger rappa och glada muskler som springer snabbt. Lungorna presterar också bättre än tidigare under dagen. Det negativa i alltihop är att den mentala ”peaken” under dagen är tidigare. Vad säger detta? I fallet G (som uppenbarligen handlar om mig, egocentrerad som jag är. Vad tror ni, detta är min blogg!) blir det en fråga om hur mycket mental misär jag skall utsätta mig för. Min förmåga att byta om och ge mig ut och springa minskar med antal passerade timmar på dygnet (bortsett från tidig morgon, det är övermisärens övermisär). Jag tycker det är sjukt svårt att komma hem från jobbet för att snöra på mig skorna och ge mig ut. Det är som en mental berlinmur och jag måste förbereda mig flera dagar tidigare om jag skall klara av det. Vekt, jag vet. Jag blir som ett gnälligt barn (till skillnad från annars), och jag vill inte. Eftersom jag har ett tålamod som är infinitesimalt måste allt vara avklarat snarast, helst innan lunch.

Igår hamnade jag i denna situation. Efter lång bilfärd hem från landet, för många öl och snapsar dagen innan, var jag tämlgen osugen på att veta att 6+3k i 4’03-fart väntade vid 17:00-tiden. Men jag tvingade mig ut. Det som hände var precis som i artikeln: om du bara kommer över de psykiska spärrarna kommer du prestera bättre om du springer vid tidig kväll. Efter en lite halvseg uppjogg trummade jag igång. Landade 6k i 3’55-fart och under mellanjoggen bestämde jag mig för att inte wastea good legs och omvandlade sista 3k till tröskel istället och satte dem i 3’46-fart. Sjukt nöjd!

Från februari till maj har jag också tränat 18-19:30 på onsdagar. Ni som har koll på min träning bör vid det här laget ha listat ut att onsdagar innebär kvalitetsträning för G. Min kära dotter tränar fotboll denna tid och skjutsas till träningen skall hon. Så jag bestämde mig för att utnyttja denna tiden till att riva av min löpning. I början var det lite svårt och jag var inte alls sugen, men när man är ombytt och har parkerat bilen finns inga andra val än att ge sig iväg (ja, om man inte vill frysa ihjäl på en parkering i februari). Och vet ni, dom passen har jag levererat på nästan varje gång! och efteråt har jag haft en grymt skön känsla, kommit hem till middag och bara varit nöjd. Måste börja springa mer vid denna tid på dygnet! Jag behöver dock fina cirklar att följa, sådana jag kan följa runt, runt utan avbrott. Som till exempel onsdag = byta om, skjutsa, spring. Nu kommer dock sommaren, då blir mina cirklar mer som utdragna ellipser och inte alls lika fina. Men jag skall försöka! Oavsett så gör jag min träning, det säger sig själv.

Annars då? Har precis spenderat några dagar på landet. Nerike är ett fantastisk ställe. Vädret var tämligen dåligt för midsommarfirande, men löpning på grusvägar i duggregn i ett grönt närke är som balsam för själen. Ibland tajmar jag in en dejt med den tyska maskinen när jag är där. Lyckades med detta i midsommar och vi joggade 17km runt omgivningarna vid 09:45. Lagom innan sill, snaps och öl. Det är alltid trevlig att springa med den tyska maskinen. Skulle vara sjukt kul om han harar mig till 1:19 på Åstadsloppet i oktober. Det skulle vara ännu roligare om jag klarar det! Aja, skall försöka i alla fall.

Träningen tar sig bra och jag har avklarat 2v av mitt program mot att försöka bli snabbare på halvmaran. Förra veckan summerade jag in på drygt 85km. Riktigt bra. Känns som att formen är på väg. Bra så.

Det var allt för nu. Lev väl, spring mer.

BQ och framtiden

Sådär då. Då var man kvalad till Boston och med en kvaltid på knappt 16min snabbare än gubbkvaltiden 3.15 är jag säker på att få en plats i nästa års lopp. Ja, förutsett att jag inte drabbas av temporär förvirring och missar anmälningsdagen. Skulle inte förvåna mig om jag gör det. Jag kommer gå runt och stressa en vecka innan och när det väl är dags hamnar jag väl i nåt stresstillstånd som förvandlar mig till en förrvirrad höna och jag kommer antagligen gå runt hemma och undra vad det var jag skulle göra. Ett vanligt tillstånd i el G:s värld. Jag är kung på att planera år i förväg och när det sen närmar sig är jag tämligen hopplös. Det är tur att min fru älskar mig :)

Hursom. Boston alltså. Det skall bli sjukt kul och i riktigt trevligt och roligt sällskap. Hotell är såklart bokat. Gäller att ligga i framkant...

Så vad skall jag göra fram till Boston då? Jomen visst har jag skapat en plan för det. Det ger sig självt eftersom jag annars skulle vara sjukt stressad. Jag kan inte inte vara planlös, det strider mot min natur. Nu är det alltså dags att försöka bli lite snabbare på halvmaran. Jag har ett finfint 15v upplägg som jag skall följa och som förhoppningsvis skall ta mig till snabbare tider än tidigare. Självklart siktar jag på att ta mig under 1.20. Om jag klarar det? ingen som helst aning, men jag skall göra vad jag kan så får vi se.

Två halvmaror har jag tänkt mig. Köpenhamn i september och 4v senare Åstadsloppet i Örebro. Det blir kul att satsa mot. Förutser jobbiga pass i min nära framtid. Det som dock är positivt är att kroppen tar till sig fart ganska snabbt. Skall jag vara ärlig måste jag säga att några pass skrämmer ju skiten ur mig! Nåväl. Inte hoppa framåt i förväg. Ett pass i taget, så får vi se hur det går.

Mot framtiden!

Att få upp huvudet över ytan när Mr Murphy går till fullskalig attack (alt. vägra vara ett offer)

Jaha, i lördags befann jag mig alltså i vår vackra huvudstad stockholm för att förflytta mig 42195m runt gator och torg. Nervös var jag och jag funderade mycket på min sista utflykt till utmattningens yttersta gränsland i budapest förra året. Det var ingen trevlig utflykt, men den var viktig. Viktig för mig på så sätt att jag krävde av mig själv att inte vika mig oavsett om tidsplaner falerar, solen gassar eller regn vräker ner. Detta gäller självklart inte skador. Skador är skador, att vara trött är inte farligt, bara jobbigt. Att ge upp bara för att något är jobbigt funkar inte för mig, det bevisar att jag är vek. Jag vill inte vara vek, jag vill vara en sån som kämpar även om det är jobbigt, jag vill vara hård på det sätt jag kan. Om jag nu inte kan springa så himla snabbt så kan jag i alla fall vara hård med att inte ge upp för utmaning, trötthet eller träning.

När jag började skriva den här bloggen var jag förbannad på Mr Murphyrelaterade saker i mitt liv som hela tiden försökte sätta käppar i hjulen för min löpning. Bet tillbaka och krälade sakta och mödosamt upp till ytan igen, väl medveten om att någon gång kommer det bli krig igen, antagligen innan jag hunnit i mål, där mål innefattar att kvala till Boston marathon 2016.

Låt oss hoppa tillbaks lite i tiden. Jag hade alltså tre månaders löpuppehåll på grund av ständiga förkylningar och problem med bihålorna. Sedan åtgärdade jag detta och då körde jag min intima studie av moderplaneten tellus och förstörde rygg och nackmuskulatur (se tidigare inlägg). Efter detta återstod 15v till stockholm marathon. I rent ursinne gjorde jag en magnifik återuppståndelse. Tolv veckor senare sitter jag och kollar tillbaks på min träning och är riktigt stolt över mig själv. Formen hade de senaste veckorna kommit smygande och nu var allt bara finfint. Mina tankar kretsade inte längre runt:

”om jag kommer ner till 3h är det en bedrift” eller ”3.10 räcker, kommer jag dit är jag nöjd”. De hade istället utbytts mot:

”3h är lite restriktivt, jag borde nog satsa på 2:55. Kan antagligen göra 2:53, så 2:55 borde bli lagom för att undvika väggning och säkra BQ16”. I min enfald utgick jag från att jobbet var gjort och jag hade klarat mig. Det återstod ju bara 3v träning där några få viktiga pass ingick. Inga problem, jag har klarat 12v slaviskt. Inga problem? jo, just det. Tjeeena..

Vid detta läge har min kära son varit förkyld i 2v. En riktigt seg förkylning som inte riktigt släpper. Först hade han feber i en vecka och sedan mådde han skräp ytterligare en vecka och det fortgick. Jag var mycket nöjd med att jag inte blivit smittad och trodde i min dumhet att om jag inte blivit smittad på 2v, så borde det vara lugnt. Eller nå(o)t.

Känner mig lite skum i kroppen. Seg när jag vaknar, lite slemmig i halsen. Tränar på några dagar ändå och det funkar. Sen vaknar jag en dag och känner att det blivit lite värre. Ont i huvudet och hängig. Vilar några dagar och det släpper. Får till ett kvalitetspass som jag ändå förkortar för att inte pressa gränserna. Allt känns bra. Två dagar senare är det fetkört. Det är 12 dagar kvar till stockholm och jag är helt utslagen.

Jag gör det enda rätta. Totalvilar. Sonen är hemma från skolan, så jag vabbar med honom. Han sträckkollar Harry Potter och jag ligger i sängen och läser Robin Hobbs fantastiska värld om lönnmördare och folk som pratar med vargar. Jag går all in. Ligger i sängen mer eller mindre hela dagarna. Ingenting händer, INGENTING. Det sitter i luftrören, känner tryck över bröstet och huvudet bultar. Detta upprepar sig dag efter dag. Börjar ge upp. Det är onsdag, bara två dagar tills jag skall åka till stockholm. Jag har blivit lite friskare. Inte mycket, men såpass att jag i alla fall känner att jag kan springa utan att riskera livsfara. Känner mig uppgiven. Totalt uppgiven. Mr Murphy levererar –igen. Vaknar på onsdagen och känner mig 90% frisk. Vågar inte tro att detta är sant! På fredagen känner jag mig fullt återställd. Fatta den då... Dagen innan stockholm maraton!. Jag har inte sprungit på 11 dagar (förutom ett futilt försök till jogg som avbröts efter 5km) och första löppasset efter uppehållet skall alltså bli 42195m.

Nu återvänder min kampvilja och jag tänker ”äh, va fan då bara 3:10, det måste ju gå att springa snabbare än så, om jag nu kommer ihåg hur man springer”. Gör upp en plan. Den består av följande: lägga sig bakom 3h farthållarna och gömma mig i den gruppen mot vind och regn (Mr Murphy sista försök –kasta en massa vatten från himlen), utvärdera efter 10km om farten känns bra eller om jag måste sänka lite och ta det därifrån. Bra plan.

Står på startlinjen. Det är 5min kvar till start. Känner mig laddad. Glad över att jag skall springa, förbannad över att allt blivit som det blivit. Då fattar jag ett nytt beslut. Jag behöver inga farthållare. Jag vet precis hur det skall kännas om jag ligger på rätt sida gränsen och jag vet hur det känns om jag ligger på fel sida gränsen. Rutin. Använd din rutin och gör din grej. ”Mmm. Så gör jag”. PANG!

Springer mina 42195m. Passerar halva på 1:28 lite drygt. Känns bra. Tappar lite sista milen när regnet övergår i skyfall och vinden biter. Passerar mållinjen på 2.59.24 utan att ha tagit ut allt sista 5k.

Nöjd med att ha förvaltat det jag hade med de förutsättningar jag fick.

Fuck Mr Murphy.

Pannben.