Grus i maskineriet

Hur står det egentligen till med en stackars snart 43-årig man i sina bästa dar? Det enkla svaret på det är: alldeles utmärkt och totalt skit. Hur går detta ihop kan man undra. Det är inte så svårt egentligen. Min vardag och mitt liv är fantastiskt bra. Min löpning däremot kan jämföras med en halt, lytt och stelopererad pensionär som envetet hasar sig fram längst platta asfaltssträckor på föredetta havsbotten numera känt som storstadsmetropolen Mölndal. Misär. Bläh. Hur blev det såhär? Ja, inte behöver man klyva atomer för att hitta orsaken, det är ganska uppenbart.

Efter min magnifika återuppståndelse och två avklarade varv runt tjabostan tog jag sikte på att attackera sub80 på halvan i köpenhamn i september. Jag lade upp träningen så att jag skulle vara i 1:19:30 form. Det var första misstaget. Gnetade på och satte alla intervallpass i (o)rätt(a) farter, vecka efter vecka. Misstag två ger sig självt (fortsätta träna för hårt vecka efter vecka) och om man inte har intelligens nog att förstå att misstag ett måste rättas till först, så får man snällt acceptera ett misstag till. Efter ungefär 5-6v kommer nästa magifika fas. Letargifasen. Det känns som allt man gör är att springa, det är inte kul, man sätter passen plitskyldigast (fortfarande för snabbt), det blir tyngre och tyngre. Farter som tidigare var tröskelfart känns nu som 10km-fart. Ungefär här inser den snart 43-åriga mannen i sina bästa dar att han borde vila och släppa löpningen lite. Första rätta handlingen i den här historien. Så då gör han det. Jag vilar i en och en halv vecka, men jag gav inte upp. Vila lite, sedan pang på igen, tillbaks in i programmet, ge farterna vad dom tål liksom. Denna sista tanke är i paritet med en lobotomerad grävling, vilket jag redan avhandlat med kontentan att jag är ohyggligt ointelligent.

Efter vilan börjar jag igen. Taggad med laddade batterier. Ehh... Taggad, ja. Laddade batterier, nej. Batterier med pyspunka är nog närmare sanningen.

Testar lite och inser att nej, kroppen vägrar fart. All fart överhuvudtaget. Jogga funkar. Så där är den 43-åriga mannen i sina bästa dagar just nu. Han har tagit sitt förnuft till fånga, joggar på tills allt känns bra igen. Tar utflykten till Köpenhamn som det är: en rolig utflykt med sköna snubbar, inga prestationskrav. Förhoppningsvis kan jag få glädjen att se Olof gå under sub80 för första gången. Det är peppande.

Livet är bra ändå. Massa husfix är klart, det har blivit grymt fint. Jag har haft en supersemester med min helt fantastiska familj och jag kan jogga medans jag lagar pyspunkan. Så får det bli och så är det. Väl mött inför mina vemödor fram till starten i Hopkinton 2016. Jag utlovar finfina saker. Marathonträning i mörker och ruskväder. Det är ändå det finaste.

Gulliga er, fina alla, gulligull och kramizar. Pluttinutt på er.