Härom veckan såg jag att filmen “straight out of compton”
har premiär den 11/9. Helt fantastiskt! Historien om N.W.A. Jag kastades direkt
tillbaks till förortbetongens dagar då jag gick runt i adidasoverall, kangol
och stora VW-märken runt halsen (till alla volkswagenägares stora förtret).
Denna tid i mitt liv var ganska turbulent och kan sammanfattas som en evig kamp
mot allt och alla. I all denna röra kom N.W.A och gav röst åt all frustration,
ilska och hat. Nu kan en fjunig tonårings uppväxt i göteborgs betong inte på
något sätt jämföras med N.W.As krig för överlevnad i Los Angeles förorten
compton. Det är lite som att jämföra bomull med stål. Det ena står sig ganska
lätt i förhållande till den andra när det kommer till hårdhet. Hursom så gav
dom röst åt en kamp som vi inte hade några som helst problem att ta till oss.
Den hårda verkligheten, kall, hård och framlagd utan förfinade omständigheter.
Det var precis vad mjukisbetongbarnen i sverige behövde på 80-talet. Det kommer
bli så grymt att se den filmen. Ser så sjukt mycket fram emot det!
Annars då? Min kalla, hårda verklighet med att vilja för
mycket med löpningen och inte låta den ta den tiden det tar har jag lagt bakom
mig. Istället blickar jag framåt och förbereder mig för att förbereda mig för
Boston. Jag var tvungen att släppa alla krav på löpningen. Bestämde mig då för
att upprätthålla bra med mängd, men inga krav på fart. Jag brukar få bra effekt
av mängd. Så jag har lallat ca 80km/v i ett par veckor och känt att kroppen
börjat återhämta sig så sakteliga. I lördags testade jag att springa lite
halvmaraintervaller för att se hur det kändes. Ville stämma av var jag
egentligen ligger inför köpenhamn. Körde på känsla, utan att kolla av hastighet
förrän efteråt. Det gick ganska okey ändå. Tror inte jag kommer göra bort mig i
köpenhamn, men jag kommer inte att vara nära den där sub80 gränsen. Det får bli
nån annan gång. Det gör inget. Jag kommer springa och jag kommer vara trött i
mål. Svårare än så är det inte. Grabbresa är alltid grabbresa och det är kul!
Nytt för i år är att Roten skall följa med. Roten är riktigt duktig! Vi är
ganska jämna på de flesta distanser. Eller rättare sagt, vi var förra året. Han
börjar dra ifrån nu och han har en bra chans på sub80 i köpenhamn. Hoppas det
går vägen! Han är hård, tror på leverans! Jag kan trösta mig med att jag
fortfarande är bättre än honom på maraton och maraton är som alla vet –det finaste.
Han kommer leverera i Frankfurt i höst, men jag tror att han får jobba hårt nåt
år innan han klipper mina 2.48.
Det är riktigt skoj att följa folk som tränar hårt för att
leverera nya personliga maratonrekord. Skall bli spännande att se hur det går
för Jens i Växjö. Han kör enligt Daniels program och han följer utsatt
progression och nu ser man hur formen kommer som ett brev på posten. Det är
ganska stor skillnad på att träna rätt och att träna fel. Finns väldigt bra
exempel på hur man absolut inte skall göra... Jens kommer krossa om han är hel
och frisk på tävlingsdagen. Jag tror på dig, håll ihop allt sista biten nu
bara!
Boston. Ja, ja, jaaaa! Snart är det dags att anmäla sig. Ett
par veckor, sedan markerar det avstampet mot den långa förberedelsen. Mycket
mängd följt av en repris på Manchester programet. Planerna är grandiosa. Jag
siktar på att vara i minst lika god maraform som våren 2014, om inte bättre.
Vad resultatet blir står skrivet i stjärnorna.
En bra sak är att mina barn har fått för sig att ha
godisförbud till förmån för dubbla månadspengar samt en USA bonus inför
stundande floridaresa. Självklart fick dom för sig att om dom inte äter något
så får mamma och pappa inte heller äta godis. Detta i kombination med en hel
del mängdträning gör att jag redan nu ligger endast 1kg ifrån tävlingsvikt. Det
är bra. Det är mycket bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar