Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan
gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i
förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig
disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här
förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg
månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till
på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det
blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta
bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt
omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med
vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...
Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite
skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag
vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra
några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte
genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta
eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter
många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över
passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen
och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon
var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på
söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att
fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt
i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar
in veckan på 81km.
Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom
hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med
henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och
barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i
hallen..
Stålflickan: ”Asså
pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”
Klätterapan: ”Pappa!
Mamma kan parkour, hur coolt som helst”
Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar
med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”
Klätterapan: ”hon
ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och
en snygg rullning på golvet).
Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min
fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon
svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar