Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.

Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!

Så här glad blir man...

...när man får en sån här!