Jaha, nu är det bara några veckor kvar innan jag avklarat “stockholm
crashplan 12v”. Befinner mig i v9 av planen och än så länge har allt gått bra. Jag
har gradvis förändrats från en lam, stelopererad degklump som mestadels tycker
synd om sig själv, till en tärd, smal och senig maratonlöpare. När hålorna syns
i kinderna utan att man för den delen äter mindre vet man att formen börjar
innfinna sig. Det är bra.
Det finns en återkommande känsla som oftast infinner sig
ungefär när jag tagit mig igenom ¾ av ett uppsatt maratonprogram. Det är lite
skumt. Jag får en liten motivationsdip och måste faktiskt ta i lite för att
komma ut och göra mina pass. Detta har inte med formen att göra eftersom den
oftast är bra och när jag väl kommer ut, avklaras passen oftast galant och
enligt plan. Jag blir lite blasé helt enkelt. Den första entusiasmen har lagt
sig, man har gjort några hästveckor och man ser slutet närma sig. Konstigt det
där. Man borde vara grymt stolt och nöjd över vad man presterar. Istället
känner man –ingenting. Den här fasen går jag som sagt alltid igenom när jag
tränar efter ett maratonprogram. Det jag vet är att jag under inga
omständigheter får börja skippa pass. Det skulle vara hål i huvudet eftersom
man kämpar ganska hårt för att nå till detta stadie. Ni som känner mig vet att jag
naturligtvis inte skippar passen, det skulle vara förkastligt beteende och kort
och gott dumt. Möjligen att jag gnäller lite om att det känns som det enda jag
gör är att springa. Vill man vara maratonlöpare så vill man. Finns inte så
mycket mer att orda om just det.
Nåväl. Denna halvmiserabla känsla måste man bara ta sig
igenom, pass för pass i några veckor. Sedan är det dags för nedtrappning. Då
byts denna känsla mot glädje att man snart skall tävla, blandat med skräck för
smärtan man skall utsätta sig för. Snart är jag där, skall bara behålla fokus
lite till. Ett par veckor av att sitta halvombytt på bänken i omklädningsrummet
och stirra tomögt ut i ingentinget stör inte så mycket. Ut kommer man ju i alla
fall. Tillslut.
Min kära fru, hon är klok hon. Senast förra veckan
dividerade jag lite om hur jag skall springa i stockholm egentligen. Jag kanske
skulle omrevidera lite och kruta på om vädret tillåter. Svaret min fru gav mig
var att inte glömma vad jag tänkte för 9v sedan, dvs att jag skulle vara nöjd
om jag ens kom ner till bostonkvaltid på så kort tid med 2-3 månader utan
träning. Det viktiga är att kvala till boston 2016, inte att pressa gränsen med
risk att crasha och kuta på typ 2.53. Mycket bättre då att springa med
marginal. Sedan om det blir 2.58 eller 3.02 är ju totalt ovesäntligt. Det där
har hon väldigt rätt i den där kloka frun, så jag borde lyssna på henne. Borde.
Hur jag gör när jag väl står där på startlinjen återstår att se. Halvhårt
liksom. Vad halvhårt är i resultat vet jag inte. Men jag vet att det tar mig
till boston iaf, det vet jag. Det är bara sjukdom och väder som kan haverera de
planerna. Vad gäller vädret har jag nu så god marginal att just den parametern
börjar bli ganska liten. Sjukdom kan man inte styra över, men jag bestämmer att
jag kommer vara frisk. Så.
Antar att det enda som finns kvar är att gneta vidare. Så då
gör jag väl det. Denna vecka innefattar endast distans och strides och det har
ju ingen dött av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar