Maratonfilosofi da G way

Det här med maraton, det är speciellt för mig. Det är det finaste på något sätt. Varför är det så? alla springer av olika anledningar och oftast är anledningen så komplex att den inte ens går att sammanfatta. Jag har filurat på detta många gånger tidigare. Nedan följer en text jag skrev 2010 när jag tränade som hårdast inför Frankfurtmaran. Ni som redan läst den får ursäkta:

"Att förbereda sig för ett maraton är speciellt. Jag upphör aldrig att fascineras av detta faktum. Varje gång jag försöker förbereda mig för en mara genom att balansera på en knivsegg i utkanterna av min förmåga möts jag av en uppsjö av känslor, både positiva och negativa. Det är som man måste gå igenom en personlig golgatavandring och ändå utsätter man sig för det frivilligt. Det är häftigt på något sätt.

Det börjar med lite pirr i magen när man bestämt sig för att man verkligen skall satsa på ett specifikt lopp. Det är en blandning av välbehag, spänning, iver och ödmjukhet inför uppgiften. Detta övergår sedan i extrem fokus på träningen. För att klara av att träna det man behöver måste man gräva djupt ner i sitt eget inre för att hitta den där speciella känslan av inneboende kraft som gör att man klarar det. Det är svårt att hitta dit, men det är ännu svårare att stanna där i veckor utan att tappa koncentrationen. Det är en magnifik utmaning väl värd att anta. under dessa veckor sätts envishet, fysisk styrka, uthållighet, smärttålighet och framförallt mental styrka på prov. Man växer som människa. Jag älskar denna utmaning mot mig själv. Jag känner mig levande, jag springer, jag förbereder mig.

Maraton är renhet, det finns inga genvägar att ta. Det är jag mot mig själv. Enkelt. Vackert."

Jag har en mycket intelligent vän som bor i Mölnycke. Dock är det högst oklart om det finns ett samband. Hursom, hans svar på ovan bloggpost är magiskt bra och hans ord fastnade direkt och jag bär dem med mig och vårdar dom. Dom sammanfattar allt för mig:

"Man växer med utmaningen. Viljan och oviljan, modet och rädslan, förmågan och oförmågan kämpar mot varandra. Men ingen motpol kan utplåna den andra, ty den ena kan inte finnas utan den andra. Istället växer de med kampen. De när varandra. Och när karaktären växer, växer människan. Och däri ligger storheten"

Det är så det är för mig. Lika mycket som jag hatar alla milen, lika mycket älskar jag dom. Misären man upplever när man stannar efter den 6:e tusingen, ni vet den där då man är syrastum och inte för sitt liv kan tänka sig att springa en meter till och samtidigt veta att man två intervaller kvar, och vika sig, det finns inte. Utmaningen, plågan, viljan, lyckan efteråt, vetskapen att man är på väg. Alla känslor i ett komplext garnnystan på en och samma gång. Det mina vänner, det är det fina.

Vart är man då på väg? Ja, det är i det stora hela ovesäntligt. Specifika tider hör inte hemma i denna fråga, dom är bara en morot för att få en att forstätta sin strävan "när karaktären växer, växer människan. Och däri ligger storheten" 
Det är strävan i sig själv som är nyckeln och det viktiga, det andra är bara bisaker i en komplex helhet.

Alla knep och trix är tillåtna, så länge man fortsätter sin förevigt odefinerade strävan.

Ge aldrig upp. Forstätt att växa som människa.

För att citera en annan mycket klok vän: "Det är inte värt att förklara för den som inte förstår"

Man kan med fördel bortse från detta filosofiska dravlande i denna bloggpost om man inte förstår eller väljer att inte förstå. Hursomhelst så har ni fått en liten inblick i varför jag älskar maraton. Vad ni gör med denna reflektion är upp till er att bestämma. Om någon person finner glädje eller lycka i mina ord blir jag trygg i vetskapen om att jag har vapendragare därute i världen. Ni andra, ni som inte strävar, er tycker jag lite synd om.

Punkt.

Ordbajsning deluxe

Mitt futila försök att starta en blogg har gått lite kräftgång på senare tid. Mestadels pga av lathet och för att jag inte tycker att jag har så mycket att säga. Om bloggen inte skall självdö, så bör jag nog påta ner några rader då och då, om inte för att inte helt glömma av den. Så då kör vi då. Lite allmän ordbajsning har ingen dött av. Men först måste jag nog ta en paus och gå ut och springa lite. Återkommer om nån timme när jag lallad några kilometer samt strajdat några hundringar på åbys tartan...

...Så. Nu är jag tillbaks igen. Tretton kilometrar blev det, inklusive 10x100m på tartanen. Hur går det egentligen med min träning? Sist jag skrev om det hade jag precis klarat av block 1 i stockholm crashplan. Nu befinner jag mig i mitten av block 3. Så, en liten resumé: Block 2 började med pompa och ståt. Satte mitt första tröskelpass som en smäck och kände mig riktigt på gång. Det andra tröskelpasset sprang jag och tyckte lite synd om mig själv eftersom jag hade konsumerat alkoholhaltiga drycker och var lite småbakis. Men det gick bra ändå. Detta följdes upp med en maratonfartsvecka. Den gick bra den med och enda smolket i bägaren var att jag blev lite trött i quadsen på söndagens 14km i marafart. Sen följde en återhämtningsvecka med bara distans och strides, samt ett långpass. Den veckan var bedrövlig. Fick inte tillbaks benen förrän efter söndagens långpass på 35km, trots ihärdigt rullande på djävulsrullen från manchester. Långpasset var riktigt aptråkigt.

Block 3 började som de andra blocken, med tröskelvecka. Benen började bli lite bättre och glad i hågen skulle jag köra 3x3,2km medans dottern tränade fotboll. När jag skulle starta insåg jag att jag glömt klockan hemma. Obra. Först blev jag arg och tänkte skita i det. Sen blev jag arg för att jag tänkte skita i det. Kom fram till att jag kan ju kolla på parkeringsautomaten och räkna sekunder till den slår om till nästa minut. Då borde jag hamna inom ca 5-10s och ett varv runt Åbyfältet är 3.3km, det vet jag. Visserligen får man bita i det sura äpplet och vara en mupp (tre gånger till på råga på allt) när man ursäktar sig och kommer flåsande till automaten. För att stärka denna förnedring skall jag alltså stå kvar och stirra på automaten medans folk betalar och muppräkna sekunder. Det var sådärkul kan man sammanfatta det som. Efter första varvet försökte kvinnan skymma automaten medans hon betalade eftersom hon antagligen blev stressad över att jag stod och stirrade. Undrar vad hon tänkte när jag helt plötsligt satte av i 3’45-fart igen. Förlåt! Andra varvet kollade killen misstänksamt på mig men avfärdade mig som den mupp jag är. Suck. Dock svårt nöjd med problemlösningen :-) På söndagen var det dags för trösklar och 10k-fart. Satte passet bra och benen hade nu klarat sig igenom sitt stålbad och följde snällt med. Så där är jag nu. Denna vecka är det maratonfart igen. Bra så. Det blir kul.

Annars då? Macky Mack har kvalat till Boston via nån gubbtid i Dalarna. Det är bra. Han lät lite småynklig när jag pratade med honom. Påminde nästan om den mörka tidsåldern när vi var i Peak district och hans incident med mushy peas. Nu är det bara jag kvar som måste kvala. Inte många veckor kvar till Stockholm, vilket inte längre känns stressande eftersom jag lyckats träna bra och det känns som jag har marginal till min kvaltid. Det viktigaste är att kvala, tiden är sekundär. Beroende på väder och sånt bestämmer jag mig på dagen hur jag springer.

Ola gnetar på däruppe i norr. Han är redan kvalad. Blir alltid lika glad när jag kollar i hans träningsdagbok och ser att han är i fas och milen trillar in som dom skall. Ser verkligen fram emot att springa i Boston med ovan nämnda personer. Macky träffar jag i Stockholm om några veckor, det blir skoj. Eventuellt Ola med om han känner för att komma ner från sundet.

Just det, fiskvarvet skall ju springas också. Det är veckan innan maran, vilket är högst ooptimalt. Jag kommer springa i maratonfart från start till mål. Det blir väl 1:27:30-1:28:30. Lite surt att inte springa på max, men det är okey.

Vad har hänt mer då? Jo, jag hade ju lite livsblues för ett tag sedan och kände för att dra iväg med familjen på äventyr. Eftersom jag gillar att vara ute i god tid har vi nu bokat ett hus i Florida under novemberlovet. Något att se fram emot. Jag gillar nöjesparker. Disneyworld, Universal studios, Discovery cove. Så himla kul skall det bli!

Så ligger livet. G är fortfarande här, går ingen nöd på mig. Jag är hel, frisk och lycklig.