Det här med maraton, det är speciellt för mig. Det är det finaste på något sätt. Varför är det så? alla springer av olika anledningar och oftast är anledningen så komplex att den inte ens går att sammanfatta. Jag har filurat på detta många gånger tidigare. Nedan följer en text jag skrev 2010 när jag tränade som hårdast inför Frankfurtmaran. Ni som redan läst den får ursäkta:
"Att förbereda sig för ett maraton är speciellt. Jag upphör aldrig att fascineras av detta faktum. Varje gång jag försöker förbereda mig för en mara genom att balansera på en knivsegg i utkanterna av min förmåga möts jag av en uppsjö av känslor, både positiva och negativa. Det är som man måste gå igenom en personlig golgatavandring och ändå utsätter man sig för det frivilligt. Det är häftigt på något sätt.
Det börjar med lite pirr i magen när man bestämt sig för att man verkligen skall satsa på ett specifikt lopp. Det är en blandning av välbehag, spänning, iver och ödmjukhet inför uppgiften. Detta övergår sedan i extrem fokus på träningen. För att klara av att träna det man behöver måste man gräva djupt ner i sitt eget inre för att hitta den där speciella känslan av inneboende kraft som gör att man klarar det. Det är svårt att hitta dit, men det är ännu svårare att stanna där i veckor utan att tappa koncentrationen. Det är en magnifik utmaning väl värd att anta. under dessa veckor sätts envishet, fysisk styrka, uthållighet, smärttålighet och framförallt mental styrka på prov. Man växer som människa. Jag älskar denna utmaning mot mig själv. Jag känner mig levande, jag springer, jag förbereder mig.
Maraton är renhet, det finns inga genvägar att ta. Det är jag mot mig själv. Enkelt. Vackert."
Jag har en mycket intelligent vän som bor i Mölnycke. Dock är det högst oklart om det finns ett samband. Hursom, hans svar på ovan bloggpost är magiskt bra och hans ord fastnade direkt och jag bär dem med mig och vårdar dom. Dom sammanfattar allt för mig:
"Man växer med utmaningen. Viljan och oviljan, modet och rädslan, förmågan och oförmågan kämpar mot varandra. Men ingen motpol kan utplåna den andra, ty den ena kan inte finnas utan den andra. Istället växer de med kampen. De när varandra. Och när karaktären växer, växer människan. Och däri ligger storheten"
Det är så det är för mig. Lika mycket som jag hatar alla milen, lika mycket älskar jag dom. Misären man upplever när man stannar efter den 6:e tusingen, ni vet den där då man är syrastum och inte för sitt liv kan tänka sig att springa en meter till och samtidigt veta att man två intervaller kvar, och vika sig, det finns inte. Utmaningen, plågan, viljan, lyckan efteråt, vetskapen att man är på väg. Alla känslor i ett komplext garnnystan på en och samma gång. Det mina vänner, det är det fina.
Vart är man då på väg? Ja, det är i det stora hela ovesäntligt. Specifika tider hör inte hemma i denna fråga, dom är bara en morot för att få en att forstätta sin strävan "när karaktären växer, växer människan. Och däri ligger storheten"
Det är strävan i sig själv som är nyckeln och det viktiga, det andra är bara bisaker i en komplex helhet.
Alla knep och trix är tillåtna, så länge man fortsätter sin förevigt odefinerade strävan.
Ge aldrig upp. Forstätt att växa som människa.
För att citera en annan mycket klok vän: "Det är inte värt att förklara för den som inte förstår"
Man kan med fördel bortse från detta filosofiska dravlande i denna bloggpost om man inte förstår eller väljer att inte förstå. Hursomhelst så har ni fått en liten inblick i varför jag älskar maraton. Vad ni gör med denna reflektion är upp till er att bestämma. Om någon person finner glädje eller lycka i mina ord blir jag trygg i vetskapen om att jag har vapendragare därute i världen. Ni andra, ni som inte strävar, er tycker jag lite synd om.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar