Den sponsrade motionären och hens tröttsamma reklam

Reklam kan vara roligt och givande och den kan vara fruktansvärt irriterande. Personligen är jag mycket intresserad av att läsa att någon av mina löpande bekantskaper gjort ett bra skoinköp och vill gärna höra om skons förträfflighet. Det som triggar mina kräkreflexer för reklam är när motionärer basunerar ut att just det här märket på sko och kläder är såå fantastiska och bäst. Nu är det ju så att det oftast är samma märken, som satt i system att quasisponsra någon i mellanmjölksträsket med stor skara följare på sociala medier med ett par skor eller en tröja/jacka. Motionären känner sig hedrad och lite extra cool och gladeligen bombarderar sitt flöde/blogg med att hylla dessa märken, företaget förlorar ingenting och får en hiskeligt massa gratisreklam. Win win? knappast. Win för företaget och en såld själ.

Att en elitlöpare gör det är en sak. Dom gör det för att dom är sponsrade på riktigt och det antagligen står inskrivet i deras kontrakt. Det är helt okey eftersom de oftast gör det lite försynt och man kan ganska lätt läsa mellan raderna att dom tycker varken bu eller bä om produkten, men dom får skor, kläder och ev. lite pengar som dom verkligen behöver för att kunna utöva sin idrott.

Detta har stört mig ganska mycket de senaste åren. Turligtvis har det ebbat ut lite nu, men för ett par år sedan var det nästan löjligt. Jag har till och med slutat följa en del som ägnar sig för mycket åt det här. Personer som är intressanta och haft mycket bra att säga, men där det sakteliga har övergått i ett upprapande av märkens förträfflighet. Märken som dom inte valt själva och antagligen inte skulle välja själva. Intressets makt är stor, att få känna sig som någon som verkligen presterar något, att få något gratis som man egentligen har råd att köpa själv, det måste betyda att man är speciell, eller?

Jag kan själv göra reklam, och även gör det, för saker jag själv fastnat för. Men då är det något jag själv valt att köpa just för att produkten är intressant och jag tycker om den. Precis såsom jag själv gärna läser reklam av andra som gjort sina egna val. Är jag kanske avundsjuk för att jag inte är sponsrad? Nä. Skulle inte tro det.

Det är skillnad på reklam och reklam.

Förövrigt skall jag gå och hämta ut min nummerlapp till varvet snart, och klämma på lite skor...

Den fina balansgången

Jobbiga tider i gubben G:s liv just nu. Snart har jag tagit mig igenom crashplan stockholm marathon och det är dags för examen nästa vecka. Vägen hit var när jag satte upp programmet –utopiskt, minst sagt. Det innefattade en raketomstart utan hänsyn till massakrerade ben som bad om nåd och utan tid för återhämtning. Kort sagt, ignorera allt och hålla sig till programmet. Dömt till misslyckande kan man tycka. Men till detta måste man också lägga till parametern att el G var trött på att vara offer och var redo att ta sig tillbaka från att kräla i misärens trögflytande gegga.

Dag för dag, vecka för vecka tog jag mig igenom alla hinder och efter 5-6v insåg jag att jag klarat mig igenom nålsögat. Så nu står jag här och har missat ett pass. Ett. På 10v. Det är jag mycket nöjd med. Dock finns det orosmoment som tornar upp sig på som ett litet moln på himlen och växer sig större och större.

Lilleman åkte på nåt förkylningsvirus och har varit dålig ganska länge nu (3v and counting). Jag har legat lite på gränsen senaste veckan, därav mitt missade pass. Vilade lite extra och allt kändes bra igen. Gårdagens jogg kände jag dock igen att jag var lite seg i kroppen och att allt inte var helt bra. Till på råga på allt så blev dottern sjuk igår. Hon, liksom jag klarat sig alla veckor av lillemans förkylning. Så nu känner jag mig orolig att Mr Murphy skall komma och bita mig i arslet igen. Inte bra. INTE. Tursamt är det vilodag idag. Tanken var att köra ett hyfsat snällt intervallpass imorgon, men jag tror att jag lägger in en dags vila till och hoppar över det passet. Det viktigaste är att hålla sig frisk, den största delen av träningen är gjord. Får väl jogga igång kroppen lite på onsdag igen och sedan är det varvet på lördag, i maraansträgning. Efter det så tar vi sikte på examen för återkomsten.

GAAAH! Jag vill inte bli sjuk.

Några veckor kvar

Jaha, nu är det bara några veckor kvar innan jag avklarat “stockholm crashplan 12v”. Befinner mig i v9 av planen och än så länge har allt gått bra. Jag har gradvis förändrats från en lam, stelopererad degklump som mestadels tycker synd om sig själv, till en tärd, smal och senig maratonlöpare. När hålorna syns i kinderna utan att man för den delen äter mindre vet man att formen börjar innfinna sig. Det är bra.

Det finns en återkommande känsla som oftast infinner sig ungefär när jag tagit mig igenom ¾ av ett uppsatt maratonprogram. Det är lite skumt. Jag får en liten motivationsdip och måste faktiskt ta i lite för att komma ut och göra mina pass. Detta har inte med formen att göra eftersom den oftast är bra och när jag väl kommer ut, avklaras passen oftast galant och enligt plan. Jag blir lite blasé helt enkelt. Den första entusiasmen har lagt sig, man har gjort några hästveckor och man ser slutet närma sig. Konstigt det där. Man borde vara grymt stolt och nöjd över vad man presterar. Istället känner man –ingenting. Den här fasen går jag som sagt alltid igenom när jag tränar efter ett maratonprogram. Det jag vet är att jag under inga omständigheter får börja skippa pass. Det skulle vara hål i huvudet eftersom man kämpar ganska hårt för att nå till detta stadie. Ni som känner mig vet att jag naturligtvis inte skippar passen, det skulle vara förkastligt beteende och kort och gott dumt. Möjligen att jag gnäller lite om att det känns som det enda jag gör är att springa. Vill man vara maratonlöpare så vill man. Finns inte så mycket mer att orda om just det.

Nåväl. Denna halvmiserabla känsla måste man bara ta sig igenom, pass för pass i några veckor. Sedan är det dags för nedtrappning. Då byts denna känsla mot glädje att man snart skall tävla, blandat med skräck för smärtan man skall utsätta sig för. Snart är jag där, skall bara behålla fokus lite till. Ett par veckor av att sitta halvombytt på bänken i omklädningsrummet och stirra tomögt ut i ingentinget stör inte så mycket. Ut kommer man ju i alla fall. Tillslut.

Min kära fru, hon är klok hon. Senast förra veckan dividerade jag lite om hur jag skall springa i stockholm egentligen. Jag kanske skulle omrevidera lite och kruta på om vädret tillåter. Svaret min fru gav mig var att inte glömma vad jag tänkte för 9v sedan, dvs att jag skulle vara nöjd om jag ens kom ner till bostonkvaltid på så kort tid med 2-3 månader utan träning. Det viktiga är att kvala till boston 2016, inte att pressa gränsen med risk att crasha och kuta på typ 2.53. Mycket bättre då att springa med marginal. Sedan om det blir 2.58 eller 3.02 är ju totalt ovesäntligt. Det där har hon väldigt rätt i den där kloka frun, så jag borde lyssna på henne. Borde. Hur jag gör när jag väl står där på startlinjen återstår att se. Halvhårt liksom. Vad halvhårt är i resultat vet jag inte. Men jag vet att det tar mig till boston iaf, det vet jag. Det är bara sjukdom och väder som kan haverera de planerna. Vad gäller vädret har jag nu så god marginal att just den parametern börjar bli ganska liten. Sjukdom kan man inte styra över, men jag bestämmer att jag kommer vara frisk. Så.

Antar att det enda som finns kvar är att gneta vidare. Så då gör jag väl det. Denna vecka innefattar endast distans och strides och det har ju ingen dött av.