Klassiskt navelpill (eller i brist på annat)

Härom veckan såg jag att filmen “straight out of compton” har premiär den 11/9. Helt fantastiskt! Historien om N.W.A. Jag kastades direkt tillbaks till förortbetongens dagar då jag gick runt i adidasoverall, kangol och stora VW-märken runt halsen (till alla volkswagenägares stora förtret). Denna tid i mitt liv var ganska turbulent och kan sammanfattas som en evig kamp mot allt och alla. I all denna röra kom N.W.A och gav röst åt all frustration, ilska och hat. Nu kan en fjunig tonårings uppväxt i göteborgs betong inte på något sätt jämföras med N.W.As krig för överlevnad i Los Angeles förorten compton. Det är lite som att jämföra bomull med stål. Det ena står sig ganska lätt i förhållande till den andra när det kommer till hårdhet. Hursom så gav dom röst åt en kamp som vi inte hade några som helst problem att ta till oss. Den hårda verkligheten, kall, hård och framlagd utan förfinade omständigheter. Det var precis vad mjukisbetongbarnen i sverige behövde på 80-talet. Det kommer bli så grymt att se den filmen. Ser så sjukt mycket fram emot det!

Annars då? Min kalla, hårda verklighet med att vilja för mycket med löpningen och inte låta den ta den tiden det tar har jag lagt bakom mig. Istället blickar jag framåt och förbereder mig för att förbereda mig för Boston. Jag var tvungen att släppa alla krav på löpningen. Bestämde mig då för att upprätthålla bra med mängd, men inga krav på fart. Jag brukar få bra effekt av mängd. Så jag har lallat ca 80km/v i ett par veckor och känt att kroppen börjat återhämta sig så sakteliga. I lördags testade jag att springa lite halvmaraintervaller för att se hur det kändes. Ville stämma av var jag egentligen ligger inför köpenhamn. Körde på känsla, utan att kolla av hastighet förrän efteråt. Det gick ganska okey ändå. Tror inte jag kommer göra bort mig i köpenhamn, men jag kommer inte att vara nära den där sub80 gränsen. Det får bli nån annan gång. Det gör inget. Jag kommer springa och jag kommer vara trött i mål. Svårare än så är det inte. Grabbresa är alltid grabbresa och det är kul! Nytt för i år är att Roten skall följa med. Roten är riktigt duktig! Vi är ganska jämna på de flesta distanser. Eller rättare sagt, vi var förra året. Han börjar dra ifrån nu och han har en bra chans på sub80 i köpenhamn. Hoppas det går vägen! Han är hård, tror på leverans! Jag kan trösta mig med att jag fortfarande är bättre än honom på maraton och maraton är som alla vet –det finaste. Han kommer leverera i Frankfurt i höst, men jag tror att han får jobba hårt nåt år innan han klipper mina 2.48.

Det är riktigt skoj att följa folk som tränar hårt för att leverera nya personliga maratonrekord. Skall bli spännande att se hur det går för Jens i Växjö. Han kör enligt Daniels program och han följer utsatt progression och nu ser man hur formen kommer som ett brev på posten. Det är ganska stor skillnad på att träna rätt och att träna fel. Finns väldigt bra exempel på hur man absolut inte skall göra... Jens kommer krossa om han är hel och frisk på tävlingsdagen. Jag tror på dig, håll ihop allt sista biten nu bara!

Boston. Ja, ja, jaaaa! Snart är det dags att anmäla sig. Ett par veckor, sedan markerar det avstampet mot den långa förberedelsen. Mycket mängd följt av en repris på Manchester programet. Planerna är grandiosa. Jag siktar på att vara i minst lika god maraform som våren 2014, om inte bättre. Vad resultatet blir står skrivet i stjärnorna.

En bra sak är att mina barn har fått för sig att ha godisförbud till förmån för dubbla månadspengar samt en USA bonus inför stundande floridaresa. Självklart fick dom för sig att om dom inte äter något så får mamma och pappa inte heller äta godis. Detta i kombination med en hel del mängdträning gör att jag redan nu ligger endast 1kg ifrån tävlingsvikt. Det är bra. Det är mycket bra!

Nu slutar vi ordbajseriet för denna gång. Eller vänta förresten. En reflektion till. Almaz Ayala! Fatta vilket lopp hon gör. Sista 3000m i VMs 5000m lopp är så sjukt snabba så det är ofattbart. Respekt.

Grus i maskineriet

Hur står det egentligen till med en stackars snart 43-årig man i sina bästa dar? Det enkla svaret på det är: alldeles utmärkt och totalt skit. Hur går detta ihop kan man undra. Det är inte så svårt egentligen. Min vardag och mitt liv är fantastiskt bra. Min löpning däremot kan jämföras med en halt, lytt och stelopererad pensionär som envetet hasar sig fram längst platta asfaltssträckor på föredetta havsbotten numera känt som storstadsmetropolen Mölndal. Misär. Bläh. Hur blev det såhär? Ja, inte behöver man klyva atomer för att hitta orsaken, det är ganska uppenbart.

Efter min magnifika återuppståndelse och två avklarade varv runt tjabostan tog jag sikte på att attackera sub80 på halvan i köpenhamn i september. Jag lade upp träningen så att jag skulle vara i 1:19:30 form. Det var första misstaget. Gnetade på och satte alla intervallpass i (o)rätt(a) farter, vecka efter vecka. Misstag två ger sig självt (fortsätta träna för hårt vecka efter vecka) och om man inte har intelligens nog att förstå att misstag ett måste rättas till först, så får man snällt acceptera ett misstag till. Efter ungefär 5-6v kommer nästa magifika fas. Letargifasen. Det känns som allt man gör är att springa, det är inte kul, man sätter passen plitskyldigast (fortfarande för snabbt), det blir tyngre och tyngre. Farter som tidigare var tröskelfart känns nu som 10km-fart. Ungefär här inser den snart 43-åriga mannen i sina bästa dar att han borde vila och släppa löpningen lite. Första rätta handlingen i den här historien. Så då gör han det. Jag vilar i en och en halv vecka, men jag gav inte upp. Vila lite, sedan pang på igen, tillbaks in i programmet, ge farterna vad dom tål liksom. Denna sista tanke är i paritet med en lobotomerad grävling, vilket jag redan avhandlat med kontentan att jag är ohyggligt ointelligent.

Efter vilan börjar jag igen. Taggad med laddade batterier. Ehh... Taggad, ja. Laddade batterier, nej. Batterier med pyspunka är nog närmare sanningen.

Testar lite och inser att nej, kroppen vägrar fart. All fart överhuvudtaget. Jogga funkar. Så där är den 43-åriga mannen i sina bästa dagar just nu. Han har tagit sitt förnuft till fånga, joggar på tills allt känns bra igen. Tar utflykten till Köpenhamn som det är: en rolig utflykt med sköna snubbar, inga prestationskrav. Förhoppningsvis kan jag få glädjen att se Olof gå under sub80 för första gången. Det är peppande.

Livet är bra ändå. Massa husfix är klart, det har blivit grymt fint. Jag har haft en supersemester med min helt fantastiska familj och jag kan jogga medans jag lagar pyspunkan. Så får det bli och så är det. Väl mött inför mina vemödor fram till starten i Hopkinton 2016. Jag utlovar finfina saker. Marathonträning i mörker och ruskväder. Det är ändå det finaste.

Gulliga er, fina alla, gulligull och kramizar. Pluttinutt på er.