Bu eller bä, det är frågan

Just nu är jag lite smånervös inför kommande löprelaterade drabbningar. Mitt förra kvalitetspass visade att formen inte är så dålig trots allt. Det visste jag i och för sig, visserligen har jag tränat lite för hårt, men träningen är trots allt gjord och med adekvat vila hade jag en förhoppning om att studsa tillbaka hyfsat snart. Det verkar jag ha gjort, dock är det lite för tidigt att ropa hej ännu. Skall springa ett lopp på lördag över 7,4km och hoppas få ett positivt svar. Istället för att plåga mig igenom 3x2miles tröskel så kan man tävla lite. Det är alltid lättare att ta i med en numerlapp på bröstet. Skräckblandad förtjusning sammanfattar hur jag känner inför det hela. Sedan återstår bara ett ”shake-out” pass innan det bär av ner till köpenhamn och halvmaran där. Känslan på lördag avgör ganska mycket hur jag kommer lägga upp loppet i Danmark.

Har märkt på senare år att att själva processen att förbereda sig för loppen är viktig för mig. Jag avstår gärna tävling till förmån att träna och förbereda mig under månader. Detta kommer sig av när jag verkligen bestämde mig för att följa 18-20v program inför ett maraton första gången. Det är en behaglig känsla när man startar, med vetskap om att det är mycket tid kvar och man känner ingen stress. Detta övergår sedan i en utmaning i att klara det man föresatt sig. Har det gått bra och slutet närmar sig övergår det i total hybris över sjukdomar och sånt krafs inför tävlingsstart. Förhoppningsvis går allt bra och det leder till en prestation jag är nöjd över.

Därför känner jag mig lite stukad när mina planer havererat. Nu blir det ett orosmoment över att inte ha så bra koll på var jag egentligen står. Det är lite jobbigt, jag gillar inte att tävla under sådana förutsättningar. Fast om jag har riktigt tur nu så överraskar jag mig själv positivt nästa vecka. Problemet är att jag tror inte på tur när det gäller löpning. Jag tror på att göra jobbet, jag gillar att göra jobbet. Halvdatta hit och dit och inte ha koll på formen är förkastligt för mig och gör mig bara orolig. Ofta helt i onödan, men ändå. Rubba inte mina cirklar!

Så. Följande scenarion kan utspela sig på köpenhamns gator nästa vecka (om vi utgår från bra och löpvänligt väder):

1. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig att jag inte skall klara utmaningen. Detta leder till att jag halvhjärtat springer i ett småbekvämt tempo och landar på ca 1.27-1.28

2. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig. Blir förbannand på mig själv över att jag är orolig och tar i för mycket, kroknar och får en jobbig resa sista 8k. Tid borde då bli 1.25-1.26.

3. Jag har fått ett bra svar på träningen där varje pass har byggt på varandra och tävlingen denna vecka har ytterligare byggt form och sprungits med bra känsla. Veckan fram till tävling släpper jag upp formen ordentligt och känner mig studsig och beredd på startlinjen. Jag springer i 3’50-fart från början. Det känns inte för hårt och beroende på dagsform och hårdhet i kroppen hamnar jag på 1.21 – 1.22. Alltså PB chans.

4. Samma som 3, men jag får hybris, tror att jag är stålmannen och springer i 3:45-fart för att göra 1.19, vilket obönhörligen leder till att jag väggar och en får en jobbig resa in på 1.23-1.24.

Vad det blir får vi reda på nästa vecka. En pusselbit faller på plats i helgen, vi får ta det därifrån helt enkelt. Sånt är fan skitjobbigt. Jag vill veta nu! otålighet är en stor del av el G:s vardag. Gaaah.