När gubben slog fjunisarna

En pusselbit föll definitivt på plats i helgen. Har ju känt att formen kommit smygande och varje kvalitetspass jag kört har byggt på det förra och formen har stadigt pekat uppåt. Gäller att pricka rätt och inte infinna sig på högra sidan av hyperbolen eftersom den sidan är rätt så dassig att befinna sig på. Så jag sprang alltså sisjöloppet som visade sig vara 7,3km istället för 7,4km när väl resultatlistorna kom...

Hursomhelst. Jag hade lite fjärilar i magen eftersom jag inte tävlat så mycket. Sista gången var två varv runt tjabostan. Fjärilar i magen får jag alltid när jag skall tävla på distanser upp till och med 10km. Varför? jo, eftersom jag vet att det är total akut mental och fysisk härdsmälta som hägrar. Längre distansers plågor har jag lättare att förbereda mig på. Högst oklart varför. Men, man skall väl ta tjuren vid hornen och träna det man är dålig på (alt. insert vilken klyscha som helst).

När jag och kära frun kom fram tyckte jag att det såg lite läskigt ut med en massa orienteringsfjunisar som antagligen skulle älga ifrån mig hur lätt som helst. Min fru kommenterade detta med ”men du är ju också bra”. Ja, det är sant. Jag är rätt bra på jävlig terräng. Jag tycker om att springa på platt asfalt, men jag springer bra i tuff terräng (ja, förutom dalenrundan, men det får anses som ett tekniskt missöde). När starten gick väntade 500m platt asfalt innan den ca 2km långa stigningen upp till sisjöområdet. Tänkte att jag skulle hitta en bra fart på platten och sedan jobba på att hitta en bra ansträgning. Då insåg jag att jag ligger ju först. Varför springer inte fjunisarna om? Ja ja, dom väntar på skogen tänkte jag. Fick sällskap av en kille när vi började klättringen. Vi sprang tillsammans uppför. Efter ca 2km fick han några meters försprång. Dividerade med mig själv om jag skulle gå med. Kom fram till att jag inte skulle det. Orsaken till det var att jag hade min första svacka och tyckte att det var fan skitjobbigt. Ville gå hem och dricka öl istället. Bannade mig själv lite eftersom han låg där 10-20m framför mig i nån kilometer till. Borde gått med och inte vikit mig. Fegt. Nu hamnade jag i ingenmansland. Upp, ner, upp, ner, jättemycket upp, brant ner, upp. Tyckte det var sjukt långt innan 4km skylten dök upp. Vid vätskestationen försökte jag lyssna om jag hade nån bakom mig. Men jag hörde inga hejarop. Då tänkte jag att jag skall fortsätta hänga i och skall nån ikapp, så skall dom få kämpa för det. Längtade av hela mitt hjärta efter 5km skylten och det tog lååång tid innan den dök upp. När den gjorde det visste jag att nu är det inte så mycket upp kvar. Mest ner. Fast jag var bra trött, men hade ändå skönt flyt och orkade hålla i. I den långa nerförsbacken från sisjön var det lite trixigt och helt plötsligt var jag ute på asfalten igen. Såg segraren svänga in vid målbågen. Sträckte ut steget och kände en härlig bubblande känsla i kroppen. Glad över att jag genomfört loppet på ett bra sätt och lite sådär barnsligt glad över att bli tvåa. Min kära fru sprang 14,4km och kom 5:a. Riktigt bra sprunget.

Foto: Thomas Fougman

Min andra plats förärade mig en salminglöparjacka i pris. Mycket nöjd med det! Men mest nöjd är jag över den positiva känslan jag hade under/efter loppet. Lite som när jag och Macky mack var och sprang på engelska hedar (vilket är på min all time high lista).

Så nu är jag redo att ta mig an köpenhamns gator. Vet inte riktigt hur det kommer gå. Mitt personliga rekord på halvmaraton är 1:21:22 från en ganska kuperad bana i Oslo 2009. Skall ge mig själv chansen att utmana det om allt känns bra på söndag. Den tyska rosen har instruerat mig att sätta första milen på 38:00, så jag har chansen till mirakel. Så då får jag väl göra det, sen får jag kriga. Jag skall vara nöjd när jag kommer i mål och nöjd är man bara om man vet att man gjort allt man har för dagen. Allt annat är förkastligt. Taggad!