Uppdatering

När man är en sådan människa som bestämt sig för att maraton är en intressant hobby att nörda in på, då förstår man känslorna liktänkande går igenom, både i lycka vid en bra prestation och även den minst sagt dassiga känslan när utfallet blir sämre än förväntat. Jag blir löjligt glad när Ola tar hem dubbla DM guld efter ett magnifikt och taktiskt fulländat lopp och jag lider med den tyska maskinen Jonas när Berlins gator jobbar emot honom. Man vet hur båda känns -fantastisk lycka och bottenlös ilska och uppgivenhet. Jag har varit på båda ställen ett flertal gånger och förstår precis. Det jag också vet är att chansen att uppleva den obeskrivliga känslan av upprymdhet och stolthet när man får på rubbet är alltid värd att sträva efter, även om risken är stor att det skiter sig. Vägen till ovissheten på startlinjen, alla mil som avverkats är alltid värt det, de definerar oss som de vi är –maratonlöpare. Att vara en maratonlöpare som strävar efter perfektion är i min värld något av det finaste som finns. Så fortsätt alltid kämpa!

Hur står det till i G:s lilla bubbla i storstadsmetropolen Mölndal då?

Jovars, ganska bra. Efter urladdningen i Köpenhamn och mitt nya halvmarapers är jag sjukt laddad för att se vad en maraträningscykel kan göra på resultatfronten. Jag har ett väldigt bra utgångsläge att starta ifrån och ser jag bara till att balansera på rätt sida med träningen genom vintern kan det bli riktigt bra i Boston till våren. Efter utflykten till Danmark var jag övertygad om att jag skulle bli förkyld igen eftersom så brukar vara fallet om man har haft lite skit i systemet och toppar med ett besök i utmattningens hemland. Nu blev jag inte det och var mycket nöjd med att ta en återhämtningsvecka och ladda för ytterligare ett stordåd i Örebro. Men, men, man skall inte ropa hej för tidigt. Sista passet förra veckan kände jag mig lite skum. På måndagen var det dags att kräma på med lite tröskel och intervallfart, men det sket sig och jag var tvungen att avbryta. Vaknar på tisdagen med tryck i bihålorna. Hade glömt hur det känns eftersom jag klarat att hålla mig ifrån det i nästan ett år. Bihåleproblem är guds bestraffning till mänskligheten. Att gå runt och känna att man bor i en bubbla med konstant lite ont i skallen är inget att rekommendera. Det värsta är ändå att vakna efter 8h sömn och det känns som man sovit i max 5min. Man känner sig som ett UFO. Ungefär här bestämde jag mig för att skita i att tävla i Örebro eftersom tiden är för knapp för att göra mig rättvisa samt att det är för långt att köra. Sen i lördags är jag frisk igen, så tillvida att bihålorna känns bra, dock befinner jag mig i gränslandet när det gäller förkylningen, så jag joggar på. Om jag studsar tillbaks snart så trösklar jag lite senare i veckan, och om det faller väl ut kanske jag springer Göteborgs halvmara istället. Om jag gör det skall jag springa utan klocka och bara gå på känsla. Eller så har jag klocka, men med övertejpad display så jag kan analysera efteråt. Eller så skiter jag i att springa om vädret ser skräpigt ut. Cykelbanan ut mot amundön är minst sagt vindkänslig och några 10m/s tänker jag inte utsätta mig i ett lopp som inte är prioriterat för min del. Ja ja, vi får se nästa vecka hur det blir. Det hade varit skönt att få kräma ut kroppen en gång till innan semestern i Florida, men det är inte jätteviktigt. Det här är det viktiga: