Vecka 16 och 17 (att påminna sig själv om att löpning är ganska jobbigt)

Sådär, nu har jag klarat av två veckors träning till av bostonsatsningen. Dessa två veckor är alltså de första veckorna i cykel 2. I slutet av cykel 1 började jag känna att träningen går ganska trögt och jag svarar inte så väl som jag borde. Detta är ofta ett tecken på att man kör lite för hårt. Eftersom jag är rätt usel på att avvika från planen har jag kört mig själv i botten otaliga gånger tidigare. Noterade detta rent tankemässigt och gick vidare och tränade på som vanligt. Bra G! IQ fiskmås som vanligt. Hursomhelst så var vecka 16 enbart distans (skulle varit några strides, men dom sket jag i eftersom det var svårt nog att bara springa i det vita lappmöglet som lagt sig. Vecka 16 kan sammanfattas såhär: hem från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till jobbet, vila, långpass. Alla dessa pass gjordes i varierande temperaturer från -18 C till -4 C. Det stör mig inte nämnvärt att springa i kyla, alltså torr, kall kyla. Vädret var fint, underlaget mestadels bedrövligt. Söndagens långpass avverkades i form av 34km med raketroten Olof. Alltid lika trevligt. Kunde inte köra så kuperat jag ville eftersom man inte kunde springa i skogen utan fara för vurpor, så det fick bli cykelbanor, 8:an i skatås samt lilla delsjön runt.

Summerade in vecka 16 på 98km. Dock fortfarande lite orolig för känslan i löpningen. Medans jag oroade mig fortsatte jag springa, det säger sig självt. Nu dock med en gnagande känsla att överträningens brant närmar sig med stormsteg om jag inte tar tag i detta. Under tiden gnetade jag på med vecka 17. Denna vecka skulle innefatta ett fartpass med blandad tröskel/10k-fart/200ingar. Men i början av veckan hörde IcebugJonas av sig och frågade om jag ville springa winterrun på lördagen med Team Icebug. Först tänkte jag: nä, det är fan skitjobbigt att springa 10k nedtränad. Sedan blev jag förbannad på mig själv och tänkte att det skall jag visst göra, för man måste tukta kroppen med lite påminnelser om hur jobbigt det är att springa, annars blir man vek. Så jag strukturerade om veckan så tävlingen fick räknas som fartpasset. Fick även med raketroten i laget och han fick spendera sin 40-års dag med att kuta runt liseberg, vilket han gärna gjorde. Så på lördagen var det dags då. Det var ett riktigt trevligt arrangemang och det var lite magiskt att springa inne på liseberg med massa snö på träden och tyvärr, även på marken. Det var fackelshow, skön stämning och kul. Startade såklart för snabbt och drog första kilometern på ca 3’35-fart. Gnetade på och varvade på 19:10 ungefär. Körde på vad jag kunde, men på andra varvet när man tappat klippet i steget, började man slira runt ordentligt i snön och då tappade man fart. Andra varvet gjorde jag på just under 20min. I mål på 39:08 och en 22:a plats. Tyckte först att jag var sämst i världen, ganskade dock upp mig lite efter ett tag. Folk med samma sluttid som mig vet jag är minst 1-2min snabbare än mig på 10k och halvmaraton vanligtvis. Det kändes bra. På prisutdelningen blev vi uppkallade på scen som vinnande lag i mixed klass också. Det var ju roligt, det var inte så roligt att dagen efter läsa om att vi kom tvåa och Sävedalen var de rätta segrarna. Inte jobbigt på så sätt att vi inte vann, mest tråkigt att sävedalen inte fick stå på scenen som rättmätiga vinnare. Så tvåa kom vi, inte 1:a.

I min stora förvirring om hur jag skulle göra med min träning, drog jag i mig lite öl och vin ett par dagar på raken. Vaknade på måndagen med sjöblöt säng, huttrande kropp och feber. Och nu kände jag att vila, det är nog bra! Så jag vilar, blir frisk och laddar batterierna. Sedan skall jag hålla örnkoll på att jag inte trillar över gränsen. Känner mig ganska tillfreds ändå, jag har många bra veckor bakom mig, nu gäller det bara att träna smart fram till april. Tröstshoppade ett par skor igår. Det kändes bra. Nya skor –nya möjligheter.

Summerade in vecka 17 på 83km.

Vecka 13, 14, 15 (slutförande av maratoncykel 1)

Ja, jag vet. Bedrövlig uppdatering på blogen. Känns som att jag inte riktigt vet vad jag skall skriva, mer än att rapa upp min träning. Jag var ganska sen på bollen med det här bloggandet. När blogarnas tid är förbi, då började jag skriva. Väldigt gubbigt och världsfrånvänt. El G goes gubbe! Nu kan man definera gubbe hur man vill. En del definerar det som dreglande åldringar, andra som lönnfeta, tunnhåriga 40 åringar vars största mål i livet är att dra i sig 5 burkar öl på fredagen och sedan repris på lördagen. Gärna framför champions leauge kval eller dylikt. Ja, medans de brakfiser i soffan. Nu är jag tämligen tunnhårig, men det där andra stämmer nog inte så värst väl in på mig. Brakfiseriet kan jag mer förlika mig med. Jag har nämligen märkt att det är fullkomligt omöjligt att rulla på djävulsrullen från Manchester utan att någon gång under dessa minutrar förära omvärlden med höga fanfarer från mina bakre regioner.

Jaha, nu spårade jag ur igen. blogande var det jag var inne på. Skall man fortsätta skriva eller lägga ner? Jag vet inte riktigt. Känns inte som att jag förmedlar så mycket till omvärlden mer än mina diverse vedermödor och min träning. Eller kanske skall jag fortsätta till jag sprungit Boston maraton och avsluta där? Eller skall jag fortsätta? Jag vet inte. är det nån som ens läser?

Efter denna högst filosofiska inledning om gubberier och blogande skall jag nu förmedla er om hur min träning gått de senaste veckorna. Vecka 12 var första veckan i maratoncykel 1, som består av fyra veckor. Den veckan har jag redan avklarat i tidigare bloginlägg. Nu har tiden förflytttat sig jättemånga svängningar baserat på cesium 133 och vips så har jag avklarat hela cykel 1! eller nä, inte så mycket vips över det. Maratontäning är fan jobbigt och tro inget annat. Man får det att låta lätt när man ordbajsar, men det är en rätt tuff utmaning att göra det som krävs. Men det vet ni ju alla redan. Så:

Vecka 13 (94km).

Ett nyckelpass på onsdagen enligt 2miles tröskel + 3x1k interval. Detta kördes på cykelbanan utanför det Rosengrenska palatset i Åmmeberg. Satte T-delen enligt plan på 3’48/k. syrade ner mig något överdjävligt på första intervallen och körde likt en desperat slugger på väg att börja gråta av utmattning 2x1k+0,5k. den sista gick bara inte. Gör om gör rätt. 3’36/35 och 3:32-fart. Om jag inte hade dödat benen efter 20m på första hade jag ganska lätt satt 3’35-fart. Dumskalle. Nåväl, följde upp veckan med 30km långrepa innefattandes 2xmilen i skatås samt fyra stycken distanspass på 11-12km/pass.

Vecka 14 (62km).

Denna vecka rubbades mina cirklar oroväckande mycket. Detta kom sig av akut matförgiftning på nyårsafton vilket föranledde två dagars extra vila. Lyckades minimera träningsförlusten hyfsat bra och skrapade ihop veckans mängd på tre pass. Ett långpass på 32km i kraftigt kuperad terräng med progressiva 6km varv i gunnebo (5’03/4’59/4’51/4’40). Utöver detta fick jag till en 18km samt en 12km distans. Tolvkilometarn i mycket trevligt sällskap i form av Macky Mack i rösjöspåren.

Vecka 15 (81k).

Två tröskelpass denna vecka var nyckelpass. på onsdagen var det 4x1mile +8x200m. Avklarade detta ganska bra och flåsmässigt var jag helt med och trots ganska sega ben drog jag igenom det med 3’47/46/45/44 i farter. Tvåhundringarna satte jag på 38” efter två inledande kalibreringsrundor på 39”/36”. Bra så. Det andra nyckelpasset avverkades på söndagen enligt ren tröskel 2x1mile+2miles+1mile. Var helt oladdad och tyckte synd om mig själv innan passet. Äckligt lappmögel hade infekterat cykelbanorna, det var slask, kallt och blåste en hel del. Första repetitionen gick i kraftig motvind och landade på 3’54/km. Var gråtfärdig och tänkte att jag lägger ner den här skiten. Maraton är bajs. Visste att jag skulle få medvind på andra, så jag bestämde mig att köra den ändå. Nu kändes det väldigt mycket bättre och jag satte den i normal fart (3’44/k). Var fortfarande inte övertygad om löpningens förträfflighet och 1min senare väntade 3,2km. Tvingade mig att göra den under devisen att ge upp är totalt förkastligt om man inte är skadad eller sjuk och det var jag inte. Jobbigt. Minst sagt. Gnetade mig igenom med 3’47/k. Sedan var det ju bara 1,6km kvar och nu fick jag vila 2min innan det var dags. Det gick det med och jag satte den på 3’44/k. Detta passet var en viktig vinst över elementen och min egen skalle. eloge till mig själv för det var riktigt jäkla hårt slit från första till sista steget. Utöver dessa pass fick jag till tre distanser på 15, 10, 19km.

Sådär. That’s it. Är nästan igenom första veckan av cykel 2 nu. Men det får jag återkomma till. Kanske. Om jag orkar skriva igen