Förra veckan markerar avstampet för träningen inför starten
i Hopkington den 18:e april 2016. Jag har alltså 29 veckor på mig att förbereda
mig för leverans. Så varför inte lite veckosammanfattningar kryddade med iakttagelser
och Goranoidiska reflektioner? Jo, men så kan det nog få bli, därav titeln ”Vecka
1” i den här blogposten. Vecka 1 startade med pompa och ståt kan jag säga! Det
finns en känsla i min löpning som oregelbundet dyker upp som gubben i lådan och
väl separerad av månder av rent jävla slit. Det är en fantastisk känsla och jag
önskar att den kunde få för sig att infinna sig lite oftare och gärna längre.
Efter bihåleproblemen startade jag upp lite försiktigt och sedan var det
måndag. Så jag joggade på lunchen och avslutade med 10x100m sprints på Åby
friidrott i sol och krispig luft. Kände mig tillfreds. På tisdagen sprang jag
till och från jobbet. Redan på morgonen kände jag den där känslan komma
krypande. Kroppen svarar direkt och transportjoggen gick i drygt 4’30-fart och
då bromsade jag mig igenom. Av någon konstig anledning går det snabbare på
morgonen än på eftermiddagen. Hursom, när denna känsla infinner sig blir jag
inte sliten i kropp eller knopp, det känns som jag kan träna hur mycket som
helst. På onsdagen testade jag ett nytt koncept genom att lägga in
tröskelträning på vägen hem från jobbet. Igen for jag iväg som en raket på
morgonen (nåja, 4:30-fart). Eftersom jag har ett färskt resultat på halvmaran
hade jag svart på vitt att min tröskelfart bör vara 3:48/km. På eftermiddagen
befann jag mig på Åby igen med en enda lag muttrandes i skallen ”hitta rätt
fart från början och stanna där”. Jag har en tendens att springa mina trösklar
liiite för snabbt. Det är förkastligt. Så nu skulle jag fan göra rätt. 5xmile
med 1’ vila. Satte passet perfekt och stängde onsdagen på knappt 24km. På
hemjoggen etsade jag fast känslan om hur ett tröskelpass skall springas. På
torsdagen var tanken att jag skulle vila, men eftersom jag befinner mig i den den
fantastiska löpglädjekänslan var jag som en studsboll och joggade med Jojjeman
på lunchen. Sen åkte vi till landet för långhelg i såntdär perfekt höstväder ni
vet. När luften är lite krispig, solen skiner, det är vindstilla och skogen
exploderar i gult, orange och rött. Landet ligger förövrigt just utanför
Åmmeberg, en snabbdistans från Askersund. Så på fredagen var det dags för
långrepa. Eftersom Bostonträningen börjat måste man springa långpass. Jag har
inte sprungit längre än 20km på ett bra tag, men bestämde mig för att köra min underbara
långsväng på 27,5km. Tjoff bara. Rakt upp och ner. Springa långpass funkar
alltid och sliter inte nämnvärt på min kropp. Det är verkligen något speciellt
med grusvägarna i Närke. Att springa 2 timmar och 9 minuter utan att bli störd
av någonting, det är löpglädje. Okey då, skall erkänna att idyllen stördes av
möte med en bil. En bil på två timmar får anses som godkänt. Följde upp fredagens
löpeskapader med en jogg på lördagen. Den var också helt magisk! Rullade ut vid
10-tiden i tunga dimbanker. Först över lidan, sedan ner förbi Rosengrens,
golfbanan, banvallen och hem. Helt tyst och lite trolskt ute. Sprang med en
djup känsla av välbefinnande och ro. Det finns ingen hejd på superlativen man
kan skriva om denna lilla plätt på jorden. Det är vårat andningshål och det är
vackert.
Stängde veckan redan på lördagen efter 101 avverkade
kilometrar. Även om jag inte ville vila på söndagen insåg jag att jag nog borde
göra det. Så då gjorde jag det. Vecka 1 avklarad med bravur.
Svärfar informerade om att de lekt med tanken om att
installera en vedeldad badtunna vid altanen och undrade vad vi tyckte om det.
Det blev ett unisont JAAAA! på den frågan. Fatta vad grymt det hade varit att
få ta hit likasinnade löparpolare en långhelg, springa massor av mil och sen
bada tunna och dricka öl. Det hade varit nåt! Borde gå att styra upp till
vårkanten tycker jag. Badtunnan skall ligga där den gamla tunnan står, med utsikt över långvik. Blir perfekt!
One down, 28 to go...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar