Göteborg halvmaraton

I lördags var det dags för göteborg halvmaraton. Eftersom jag var inne i ett flow vecka 1 av min boston träning bestämde jag mig först för att inte springa och bara träna på som en skållad råtta. Känns onödigt att inte träna mycket när kroppen svarar. Men när jag sprungit ca 150 km på 10 dagar insåg jag att jag borde nog vila lite. Så då bestämde jag mig för att göra det och låta kroppen studsa tillbaks lite och då kunde jag ju ändå springa gbg-halvan. Mina tröskelpass hade suttit som en smäck och jag kände att det finns nog en bra tid att hämta. Eftersom jag tränat ner kroppen rätt brutalt var det ganska väntat att jag skulle vakna upp på fredagsmorgonen och känna mig som nån klubbat mig i skallen med knölpåk. Barnebolan slog till. Ignorerade detta och joggade 6 km och körde 4x 20” strides. Det kändes bedrövligt och jag bäddade ner mig och huttrade. Avfärdade tävling direkt.

Vaknade på lördag och kände mig lite bättre. Hade ingen aning om vad kroppen skulle tycka om att springa, men jag ville tävla, det är ju roligt. Tänkte som så att det är väl bara att springa 5 km på 19’ och se hur det känns. Vädret var helt fantastiskt! Uppvärmningen bestod av lite jogg, låren kändes ganska tunga och det var verkligen ingen bra känsla. Snackade lite med journalistmagnus på startlinjen och han bestämde sig för att ta rygg på mig.

kom iväg bra och utan probelm. Hittade 3’48-fart och trummade på. Vid 2 km går två killar om och lägger sig framför. Låg bakom dem, men kände efter nån minut att dom sänker tempot. Irriterande! Gick om dom och körde mitt eget race. Jag litar på min egen fartkänsla. Fick med mig 3-4 stycken, inklusive journalistmagnus. Klockade 5km på 19:07. Lite långsamt, men kände att det här är ungefär vad jag klarar. Känslan inte alls lika lätt som i köpenhamn. Ungefär här frågar en av killarna (Joel Språng) brevid mig vad jag siktar på. Sa som det var, vet inte riktigt, men en hyfsad dag bör jag hamna på 1.21. Han svarade med att det låter bra, vi kör på det. Den där Joel var bra! Han sprang jämnt och fint, han var positiv och peppande och han kom att hjälpa mig ett flertal gånger under loppet. Vid 6km känner jag att jag tvivlar nog på att jag pallar det här. Men det var bara 1km till gelintag, så jag siktade in mig på det. Tog min gel och kände lite livgörande socker vända negativa tankar till lite mer positiva. Passerade andra femman på 19:13. Nu tänkte jag tillbaks på köpenhamn, hur jag efteråt bannade mig själv för att inte ha koncentrerat mig tillräckligt på 3:e femman där, när jag tappade en halvminut. Så då tänkte jag att det skall jag fanimej inte göra igen. Jag skall sätta 3:e femman på samma tid som andra. Inte tappa mer! Vi vänder runt konen vid amundön. Jag har en liten kris, men den går över ganska snabbt eftersom det känns som att det går lite nedför och man blir lite peppad när man möter folk på tillbakavägen. Blir glad när jag ser Daniel inte långt bakom mig. Sen hejar journalistmagnus på mig och några till. Det peppar lite. Vid vändningen frågar Joel mig hur det går. Svarar ”jag är rökt nu”. Han peppar och säger till mig att hänga i. Nu kommer en norrman med i vår lilla klunga som bara består av oss tre. Vid 12km börjar han sakta dra ifrån lite. Joel hänger med, men jag orkar inte. Fokuserar på att hålla farten så bra jag kan och dom ligger där lite retligt 5m före mig. Jaha, ingenmansland för mig. Bannar mig själv om att jag är fan vek alltså. Vad faaan, bit ihop nu. För att bevisa för mig själv att jag inte är vek så MÅSTE jag sätta 3:e femman hyfsat bra. Börjar krisa lite igen, men passerar 14km och det är geldags. Gött! Välgörande socker och koffein. Det tar mig till 15k. Klockar den på 19:14! Det blev jag riktigt nöjd med. Framför mig har norrmannen dragit ifrån Joel, som ligger kvar 5-10m framför mig. Vid 18km märker jag att jag nog tar lite på honom och vid 19km ligger vi återigen sida vid sida. Han frågar mig ”var inte du rökt?” jag är för trött för att svara och grymtar lite bara. I mitt huvud tänker jag ”här är du nu och du SKALL inte vika dig! det gör inget om han tar dig, om han slår dig fair, men du skall INTE vika dig”. Nu är jag rätt rökt på riktigt men kämpa måste man ju. Vi ser 20km skylten och jag gruvar mig lite för sista uppförsknixen vid motorvägen och in mot slottskogsvallen. Sen tänker jag att ”nu är det ju faktiskt så att i just uppförsbackar är det inte helt lätt att hänga av el G” vi ökar farten något och ligger och trummar sida vid sida. I backen trycker jag lite och nu ligger jag nån meter före. Vänder mig inte om, utan ger bara allt jag har sista 5-600m in mot mål. På vägen upp plockar jag ytterliggare en löpare. Kommer in på stadion och går i mål på 1:21:18, några sekunder före Joel. Sista 5:an gick på 19:34, inte så illa pinkat ändå. Visst, missat pers men senast igår skulle jag inte ens starta. Så jag väljer att vara nöjd och stolt. Mest nöjd med att jag faktiskt krigade mig igenom svackorna och aldrig vek mig. Det är bra. Pustar ut och ser Daniel komma mot mål! Shit 1.21.50!! Sjukt bra med tanke på att han inte sprungit nästan något senaste månaden och varit däckad i malaria. Det är fighting spirit! Nu väntar jag nervöst på kära frun. Har gett henne instruktioner om att hon minsann visst är bättre än 5’-fart. Inget trams. Och där kommer hon! Jaa!! sub 1.43 och landar på 1.42.57. Riktigt riktigt starkt.

Tack solvikingarna för ett superarrangemang. Ni är riktigt bra på att anordna tävlingar.

Nu har jag alltså gjort 1:21:10 och 1:21:18 inom loppet av en månad. Båda loppen är snabbare än mitt gamla pers från 6 år sedan. Riktigt bra och stabil nivå jag kan ta med mig in i den långa maraträningen som väntar. Och nästa år, då gör jag 1:19 också... Gött! Mot Boston!!!