Ytterliggare en träningsvecka närmare Boston. Under denna
träningsvecka har jag funderat lite på maraton och hur man uppnår bra resultat
(nåja) på denna sträcka. Senaste veckan har jag sett riktigt fina prestationer
och även urusla diton av folk i min närhet. Det är ganska lätt att redan innan
loppen går säga vilka som har chansen att lyckas och vilka som kommer fallera
så det står härliga till. Jag skriver har chansen eftersom en bra förberedelse
endast är just det, en bra förberedelse -inget annat. Vi snackar maraton och i
maraton kan det hända mer eller mindre vad som helst som kan stjälpa även den
bästa av förberedelser. I stort sett alla som lyckas bra efter sina
förutsättningar i ett maratonlopp är de individer som förstår att allt avgörs i
de tysta milen i den glamouröst gråa massan vi kallar vardag. Ni vet alla de
där passen ingen bryr sig om, men som i sin helhet lägger grunden till framgång.
I quickfixarnas tid matas och även matar man sociala medier med framgångar på
intervaller och tröskelpass (detta gäller även mig), men de i sig själva är
ingenting utan de säkra och stabila grundvalar de vilar på. Många glömmer detta.
Det är för mig opegripligt att man inte vill förstå det man skall ge sig in på samt
göra de bästa av förberedelser för att ge sig själv chansen att lyckas. Detta
gäller såklart inte nybörjare, dom har flera års trial and error beteende
framför sig. Det är en väg man måste göra. Det stora problemet är att många
aldrig kommer ur detta beteende utan fortsätter i all evighet tills dom
tröttnar och lägger av. Jag var själv nära att göra det för 3-4 år sedan då den
träning jag bedrivit under lång tid hade platåat ut tidsmässigt och jag trodde
att det var slutet. Så jag satte mig ner och funderade. Kom fram till att jag
verkligen ville testa nytt och att jag var redo att lägga ner den tiden det
krävdes. Inga snabba fixar. Do the frickin’ work!. Ingen kan höra mig lipa i
den gråa vardagens mil. Om jag inte vill göra det hela vägen får jag skylla mig
själv och låta frågan ”hur bra kan jag bli?” begravas som en outforskad,
förnedrande del av misslyckande. För mig är det valet enkelt. Jag vägrar leva
med den förnedringen om jag inte testat. Självklart behöver man inte se detta
som en förnedring, men för mig, i min egen värld är det precis vad det är
eftersom jag inte besvarade frågan. Jag kräver av mig själv att besvara frågan
innan jag begraver den. Och så är det med den saken.
 |
| Blogfie. El G filosoferar. Notera Inramad 2.48.03 medalj... |
Vecka 3 i Bostonsatsningen blev en bra vecka. Det jag håller
på med så här långt innan själva loppet är det som min gode vän Macky mack så
fint nämner: ”tränar på att träna”. Jag tränar på att vänja kroppen vid lite
högre mängd och att springa mer eller mindre varje dag. Det är en krävande
process och inte så enkel som man kan tro. När 18 veckor till Boston återstår
vill jag ha tränat mer och under lång tid än jag tidigare gjort. Utan att ha
skadat eller kört in mig i överträningens slemmiga, trögflytande vara. Jag kan
tacka min lyckliga stjärna för att jag är en tämligen skadeobenägen löpare.
Mitt problem är att jag är ganska otålig, vilket ofta leder till att jag går
ett steg för långt. Men jag har lärt mig och jag lär mig hela tiden och jag vet
precis vad jag skall akta mig för för att få det här att funka. Låt oss se.
Utmaningen är antagen och startlinjen i Hopkinton är fastbränd i skallen.
Förra veckans träning då?
Jovars. Eftersom jag är kung på logistik (not), så packade
jag allt på måndagen, cyklade till jobbet, lämnade cykeln och sprang hem.
Följde upp detta med transportlöpning tisdag och onsdag, samt till jobbet på
torsdagen. Fredagar är nice eftersom jag är ledig! Denna fredag hade jag sällskap
IFK-Danne. IFK-Danne hade insett att lunchträning är bra skit när familjen har
utökas och förhört sig om att han gärna tar tag i detta. Det är bra, av flera
anledningar. Jag och IFK-Danne är väldigt jämna i nivå, vi har extremt lika
uthållighetsprofiler och springer på samma sätt. Vi springer också i väldigt
jämn fart och suger båda på tempoväxlingar. IFK-Danne är förövrigt en sån som
gör jobbet, inget jävla tjafs och teoretisk löpning. Ja, och han är en trevlig
och behaglig person som jag gärna tränar med. Så vi körde en repris på
trösklarna jag kört de senaste veckorna: 5xmile/1’. Satte alltihop i ganska
jämn fart i ett underbart höstväder på Åby friidrott. På lördagen drog jag ut
och lallade 30km för att komma igång med långpassen ordentligt. Inget konstigt.
Stängde veckan på knappt 96km och vilade på söndagen.
Så. Slutfilosoferat för denna gång. Förövrigt har jag
idag skådat världen i tämligen exakt 43 år. Känns ganska stabilt om än lite mer
gråhårigt nu än förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar