Tappad tråd

Sprang igenom göteborgsvarvet i lördags på 1:24:51. Att jag inte var helt toppad var jag medveten om. Pollenträning och lite bihåleproblem ställde till en hel del inför loppet. Men ändå, jag jag borde prestera lite bättre. Rannsakade mig själv och kom fram till att ca 39min på 10km borde vara lagom. Startade också så och passerade 10km på 38:56. Höll farten ganska bra fram till 15km, som passerades på 59:01 (men då har man gnetat sig uppför götaälvbron). Från 15km tappade jag alltihop. Kände att jag började bli trött i låren och blev mer och mer sittande. Det händer nästan aldrig och det brukar vara en indikation på att jag är sned i rygg/bäcken. Får kolla upp det. Oavsett, så skall man orka hålla ihop. Gnetade sakta vidare och blev väldigt förvånad när jag började se Daniel framför mig vid ca 19km. Kom ikapp honom precis vid ingången till slottskogsvallen. Först tänkte jag dra på en rökare, men kom fram till att det var löjligt. Han hade uppenbarligen haft en tung dag han med, så vi sprang tillsammans över mållinjen. Kändes rätt.

Det känns som jag tappat stinget lite. Har inte riktigt den där motivationen att ta i allt jag har och det känns riktigt tråkigt. Innan varvet var jag laddad på att ta tag i lite fartsatsning och försöka bli lite snabbare, men nu känns det mest som ett monumentalt berg som skall försöka överstigas. Det är jobbigt. Men skam den som ger sig! Man skall göra det man är rädd för. Springa 5km till exempel. Det är jag rädd för, det är jobbigt. Så det skall jag göra. Förhoppningsvis ger det mig en skjuts i träningen. Ja ja. Känner mig gammal helt enkelt. Dassigt. Skärpning!

Igår var det lilla göteborgsvarvet och mitt fysfenomen till 11-årig dotter skulle för första gången ta sig an 2,4km tillsammans med sina lagkamrater i Jitex fotbollslag. Hon sprang i mål på 10:06 och kom 3:a i F11 vit grupp. Helt fantastiskt! Hon är verkligen ett fysfenomen, som en studsboll som aldrig slutar studsa. Efter loppet var det 1h fotbollsmatch i serien. Idag är det samma sak eftersom dom behövde folk i det andra jitexlaget. När dom behöver det ringer dom alltid min dotter eftersom hon alltid vill spela. ”skall du inte vila benen lite då, du har ju betongvader efter loppet?” ”Va? vaddå? Nää.” Enkelt. Inga krussiduller.

Jag måste hitta tillbaks till det där igen. Inga krussiduller. Bara spring. Bara göra det. Så har jag alltid rullat, det kan man inte bara släppa. Bit ihop och sluta lipa. Inte bli bekväm, det är förkastligt.

Helgens hjälte!

Nytt fokus

Den här veckan är det dags för göteborgsvarvet. Har ingen aning om hur det kommer gå. Är ganska genomtränad, men saknar snabbhet. För en vecka sedan kände jag inte alls för att tävla, men nu känner jag att jag svarar ganska bra på träningen, vilket också har gjort att jag ser fram emot att springa. På lördag får vi se vad det blir. Förväntar mig inga stordåd, men inte heller plattlopp. Ja ja.

Efter Boston Marathon kände jag att jag faktiskt tröttnat på att traggla igenom halvårslånga program för ett lopp. Mest trött mentalt över de långa marafart och tröskelpass som alltid står på agendan. Jag är tämligen uthållig, men jag är lite less på att alltid känna mig som en brummande traktor utan överväxel. Jag vill känna mig lite mer som en gasell, bryta cirklarna och få ett nytt fokus. Så det tänker jag göra!

Jag kommer träna för att försöka bli snabbare på milen och halvmaraton. Maraton kommer jag inte befatta mig med förrän jag känner att jag tagit ett kliv framåt på dessa distanser. Det finns fortfarande chans att bli snabbare eftersom jag så sent som i höstas satte två halvmaror under mitt tidigare halvmararekord. Så jag kör på och ser var jag hamnar. Något säger mig att med lite sänkt veckomängd samt riktade fartpass så kan det gå att pressa gränsen för vad jag tidigare har gjort. Känns ganska peppande att byta fokus. Det kommer ta lite tid, men det är helt okey. Det är roligt att träna och det är roligt att ha utmanande mål att träna mot. I mitt fall handlar det om att någon gång göra 1:19:59 på halvan, och för att göra det behöver jag förbättra min miltid. Gör jag låga 36, då gör jag sub80 eftersom jag tar med mig farten till längre distanser och det baserar jag på erfarenhet och min uthållighetsprofil.

Egentligen kommer varvet på tok för tidigt i denna satsning och jag har inte riktigt hunnit förbättra farten speciellt mycket. Men jag var anmäld, och jag kommer springa. Ser det som att jag får ett basvärde att utgå ifrån. Efter varvet kommer jag köra ett 5km lopp följt av ett par 10km lopp under sommaren. Var jag står när höstens lopp närmar sig vet jag inte. Men denna satsningen ser jag som ganska öppen och innefattar minst ett år med fokus på de kortare distanserna. Det som är bra är att man kan tävla mer när man kör kortare distanser. Med maraton får man, som mest, ett försök per halvår. Med fler tävlingar på kortare distanser kanske jag kan få bort lite av mina aversioner mot 10km distansen som jag verkligen har svårt för. Det är en fullkomligt vidrig distans. Maraton är också vidrigt, men på ett annat sätt och den smärtan är jag bekväm med eftersom den passar mitt lynne och min löpprofil bättre. Den mentala härdsmältan man får på 10km är jag väldigt obekväm med. Men skam den som ger sig, det skall bli kul att utmana sig själv på ett annat sätt ett tag och se vad det ger.

Jag gillar att ha mål uppsatta och roliga resor att se fram emot. I höst blir det såklart den årliga resan med överläkaren. En halvmara skall avklaras. Nästa vår är det dags att åka tillbaks till peak district med Macky Mack och denna gången får vi nog sällskap av den anglofila fanatikern mårdhunden. Den resan ser jag väldigt mycket fram emot. Att springa nedför 25% lutning i ojämn terräng, snubbla på fårstängsel, få syra upp över öronen och veta att ett felsteg gör att man trillar ner 50m och landar på en bergvägg, det är en underbar känsla av frihet och man känner verkligen att man lever. Detta i sällskap av sköna männsikor som delar ens egna vurm för löpning. Det blir inte bättre än så.

Så det är med full glädje jag nu byter fokus bort från maraton till förmån för andra mål. Maraton har alltid varit och kommer alltid förbli det finaste och jag kommer komma tillbaks till den distansen i framtiden. Tills dess säger jag på återseende på obestämd framtid.

Mot framtiden!

Boston marathon

Först och främst vill jag förmedla hur tacksam jag är över allt jag fick uppleva under min vistelse i Boston. Det är så många saker som tillsammans utgör en formidabel helhet. Loppet, upplevelsen av loppet och allt som hör det till. I kombination med det fantastiska resesällskapet blev detta till en av de roligaste loppresor jag varit på och för det är jag väldigt tacksam.

Ja, vad skall man säga om Boston maraton egentligen? Som maratonlöpare är detta ett lopp som bara måste upplevas. Det är svårt att beskriva upplevelsen, för den är verkligen speciell. Jag får försöka så gott det går helt enkelt...

Låt oss ta det från början. Vi (kära frun och jag) anlände till Logan international kl 15:00 på lördagen och efter att ha mött upp fantomen och gabs åkte vi till hotellet som låg perfekt beläget nära Boston common. Inte världen bästa standard, men centrala hotell i Boston kostar skjortan och vi hade lyckats fixa plats på ett av de billigaste. Sängarna var bekväma, personalen trevlig och frukosten var bra –fullt godkänt! Väl incheckade mötte vi upp Mackan och Baddaren som hade anlänt tidigare. Att äta middag i Boston under maratonhelgen visade sig vara snudd på en omöjlighet eftersom allt var fullt. Det slutade med att vi tog den överblivna, DDRinspirerande, gnisselbrölande konstruktionen dom kallar tunnelbana, till cambridge för att tillslut få plats på cheesecake factory. På vägen tillbaks gick vi in på mikrobryggeriet ”Rock bottom” ett stenkast från hotellet och bokade upp ett bord till efter maran. Smart drag.

Söndagen började med en morgonjogg längst Charles River, följt av mässbesök för att hämta ut nummerlappar och göra inköp. Kul mässa, men man blir lite mosig i skallen av ljudnivån efter några timmar. Vi följde upp detta med att fika och strosa upp och ner för Newbury street. 

Gabs och fru G gick in i en tingeltangelaffär med fokus på feer och älvor, medans jag och fantomen tog sikte på sneakersaffären brevid. När vi kommer in i älvaffären står Gabs och berättar om storsjöodjuret med världens mest excentriska affärsinnehavande människa. Han verkade vara konstant hög på svampar och omgav sig med älvor och skogsmystik. När Gabs hade köpt en liten present, fick hon ”fairy sprinkle” strösslat över paketet för att ge det lycka. Only in america. Det finns mycket dåligt med amerika, men just det där att folk vågar vara olika gillar jag skarpt. Snubben var hur skön som helst. Det där beskriver nog Boston på bästa sätt. Ta enbart det bästa av amerikanskhet och lägg till europeiskt tänk och medvetenhet om din omgivning. Då får man en mix av människor som i min mening slår det mesta. Bostonians i ett nötskal.

Måndag morgon var det så dags! Maratondagen var här. Körde vanlig Running_G stil och var tämligen förvirrad när klockan ringde, men styrde upp det snabbt. Vi traskade upp till Boston Common och det gula bussarna för transport till Hopkinton vid 06:00. Jag och fantomen satt och softade och reflekterade över hur långt det var vi skulle springa ändå. Mackan satt och tjattrade med en ny bekantskap hela vägen ut till athletes village. Väl framme fanns det massor av saker att mumsa på för den hungrige. Bagels, kaffe, energidryck och bananer i massor. Vi slog oss ner i gräset på Mackans inköpta lila yogamatta och softade. Det var soligt. vid 08:00 började det bli varmt. Fick ta av mig en del överdrag redan. Insåg att solkräm nog är bra, så jag gick bort till medical tent och fick lite att smörja över flinten, öronen och axlarna. Det var ett smart drag. 

Vid lite efter 09:00 fick vi gå ut mot startfållorna. Här var jag, Mackan och Fantomen tvugna att separera efter att ha önskat varandra lycka till. Sedan gick jag där i en skock med människor genom Hopkinton fram mot min startfålla. Efter ca 10min kom jag fram till wave 1, corral 5. Lagom stora fållor och ingen trängsel. Nu började det bli riktigt varmt och solen tryckte på en hel del. Språkade lite med en äldre herre som stod brevid mig. Han var trevlig. Han hade linne, splits och....fleecehandskar på sig. En tjej som stod brevid frågade ”what’s up with the gloves?” Han svarade ”I know it’s hot, but I need the gloves for psychological reasons”. Inga konstigheter. Skön kille. Sen var det dags! Startskottet smäller av och det rör sig sakta framåt. Det tar mig ca 1’30” att komma fram till startlinjen och direkt kan jag springa i hyfsad fart. Mycket folk, men det gör inte så mycket. Alla omkring mig springer ju i samma farter eftersom vi har liknande kvaltider. Hittar ett skönt tempo ganska snabbt. Efter ett par kilometer känner jag att jag är riktigt torr i munnen. Det var då fan också att det behövde vara så varmt. Detta innebär att jag måste dricka mycket mer än jag gillar. Jag är lite som en kamel, dricka gör jag helst sen. Dividerar lite om hur jag skall lägga upp planen. Skall jag ändra den för att anpassa mig till solen? Nää, det är ju fan tråkigt. Om jag springer halvan på 1:26-27 är det inga problem. Antingen har solen inte påverkat mig nämvärt och det är bara att kuta vidare. Eller så kommer jag känna att jag blivit lite kokt, men har inte sprungit snabbare än att jag kan ta mig i mål ändå. Att sänka farten för att gå i mål på typ 3:05 bara för att det är varmt är ju löjligt. 3:05 eller 3:35 spelar ingen roll.

Vi springer genom lite småsamhällen och det är massor av folk ute och hejar. Det är peppande. En hel del ”Go Sweden” och även ”heja sverige” får jag pga av mitt linne. Det är kul, high fivear en massa männsikor och tänker på min kära frus ord att inte glömma att njuta av resan också. Klockar första två 5km i jämn fart på 20:18 och 20:22. Dricker en massa vatten och sportdryck eftersom jag måste, det är varmt. Passerar även 15km vid gott mod. Vid 17km känner jag att värmen har tagit en del på mig. Gnetar dock vidare och någon kilometer innan halvvmarapassering hör jag det. Det låter som ett jämnt muller eller bullrande. Deso närmare jag kommer desto högre blir det och när jag ser de välkända brudarna vid Wellesley college är ljudet öronbedövande. Några hundra meter igenom en hysteriskt skrikande massa av tjejer som gapar och skriker. Skyltar med ”free kisses” och ”I love you, I’ll do anything” ”kiss me now” Helt galet! Sjukt häftig upplevelse som gav mig gåshud. Kollar på killen brevid mig och smajlar. Han skrattar tillbaks och skakar på huvudet. ”Pretty cool huh?” ”yeah”. Passerar halvmaran på ca 1:27, men känner att nu är det kört. Inte sådär akutkört, men jag vet vad som väntar om jag är såhär rökt nu. Bestämmer mig där och då att ge upp klockan och bara vara i loppet och uppleva allt. Min mage är spänd och jag har håll av och till på höger sida. Vid 25km springer jag in på en bajamaja och gör lite toa och passar även på att toatoa. Kändes bra. Gnetar vidare och har problem med att diafragman är typ som en fiolsträng och snart har jag håll från ena sidan rakt över hela magen till andra sidan. Ja ja, det är ju inte farligt. Stannar och trycker lite med näven under revbenen. 10m framför mig står ett helt gäng och tokgormar ”Sweden, you can do it”, jag smajlar och säger ”hang on, I got it” kramperna släpper lite och jag börjar springa igen. Detta möts av minst 20 high five och vrål. Sköna människor. Så himla peppande. Blir glad. Så nu är jag vid de berömda newton hills. Eftersom jag inte kan springa på gränsen av vad min fysik klarar har jag inga som helst problem med dessa backar som i all ärlighet inte är så branta. Siktar in mig på Hearbreak hill där jag vet att fru G, Gabs och Baddaren skall stå och heja. En massa löpare omkring mig hojtar ”Good Job” och jag undrar vad dom menar. Sen ser jag, dom hejar på en kille med amputerade ben. Det gör jag med. Funderar lite på att man har inte ens rätt att tycka att det är lite småjobbigt i solen när andra springer på kolfiberben. Så enkelt är det. Jag är faktiskt inte alls trött rent muskulärt, bara lite kokt och diafragmaproblem. Håller utkik efter fru G, Gabs och Baddaren i nån kilometer och där var dom. Kul att se dem. Jag stannar till, snackar läget lite, dricker lite vatten och sedan drar jag vidare. 

Gnetar på, stannar lite ibland och går en bit eftersom magen dragit ihop sig. Vid 33km får jag en mugg med isbitar av en liten kille. Tackar så mycket för det och svalkar huvud och nacke. Det var underbart. Nu närmar vi oss de centrala delarna av Boston och det är riktigt mycket folk överallt och dom hejar och vrålar och peppar hela tiden. Fantastisk stämning. När jag är någonstans runt Coolidge corner vid ca 35km springer jag förbi ett DJ-bås där dom kör House of Pain:s ”Jump around” på hög volym. Får ett infall, varför inte? eftersom jag inte är trött i benen överhuvudtaget så är det bara att göra det. Jag börjar hoppa omkring jämfota och snurra runt i luften och fjanta. Denna högst oväntade handling från den flintskallige i sverigekläder möts av öronbedövande jubel och vrål. På riktigt alltså, helt öronbedövande! ”Sweden” ”Go Sweeeden” ”jump, jump” ”Sweeeeeedeeeen”. Jag blir helt ställd över det. Det går liksom inte att förklara. Något av det häftigaste jag varit med om i loppsammanhang. Jag får ett adrenalinpåslag utan dess like och gör massor av high five och sätter iväg som en skållad råtta. Ja, i ca 300m innan jag får håll överallt i magen och måste stanna. Står och viker mig dubbelt med ett stort leende och tänker att det där var det verkligen värt. Jag lallar vidare och innan jag vet ordet av är jag framme på Boylston och där är målbågen och jag går i mål. Klockan tickar fram till 3:21 vid målgång. Högst ovesäntligt, det här loppet var så mycket större än tiden.

Jag letar efter fantomen lite, men hittar inte honom, så jag traskar hemåt. Går lite vilse, sätter mig på en bänk och vilar magen. Helt oberörd i benen, men magen är spänd och andas är lite jobbigt. Folk går förbi och gratulerar mig. Kommer tillbaks till rummet. Lägger mig i fosterställning på sängen en stund. Funderar lite och sen kommer jag på det! Svep en flaska vatten så kommer du spy upp all sportdryck och vitargo. Det kommer kännas bra efteråt. Jag gör så, och det tar nån minut innan jag snackar med Ralf och nån liter kommer ut direkt. Mår förträffligt efter detta. Fantomen kommer ner till mitt rum och vi snackar om loppet. Sen går vi och sätter oss och tar en öl och snackar med de andra, som alla har dykt upp. Öl, chips och godsaker intages i långsam mak. Och jag njuter av stunden. Njuter över upplevelsen jag just har varit med om och personerna jag sitter och delar den med runt det lilla bordet på Hotellet. Det kunde inte vara bättre.

Tack Boston, tack alla sköna människor, tack mintinisar, big papis, mookie bobbleheads och fairy sprinkles. Jag kommer alltid tänka tillbaks på de här dagarna med ett leende på läpparna. Episkt.

Boston -2 veckor

Jaha ja, nu är det faktiskt mindre än två veckor kvar tills jag skall besöka utmattningens yttersta gränsland på bostons gator.I hög grad dags för en uppdatering alltså. Sist jag lämnade er befann jag mig i Melbourne i 16 dagar i full färd med att göra en patenterad Goranoidisk löparcomeback, dvs från noll till hundra utan att tänka efter och utgå från att det håller. Ja, förutom att jobba då vilket jag såklart också gjorde. Så, på sexton dagar samlade jag ihop knappt 290 km direkt från 7 pass på fem veckor. Till min förtjusning höll jag ihop och kom ut på andra sidan lite bättre förberedd inför maraton. Mest nöjd med att jag inte drog på mig nån förkylning. Tätt följt av att jag lyckades med bedriften att skippa jetlag. Såg till att sova lite på planet och vara löjligt trött på kvällen då jag kom hem. Sen lyckades jag hålla ut på dagarna och somna som en bebis vid 21-tiden.

Veckan då jag kom hem var påskvecka, så då åkte vi till landet. Satte ett tröskelpass på tisdagen sådär lite halvförsiktigt. Inser att jag behöver två saker: minst ett långt marafartspass typ snart, samt överfart, så att marafarten känns mer avslappnad. På landet gick jag ut och körde marafart. Cykelvägen förbi golfbanan, mot askersund x 4. Tänkte först att 15km blir nog bra om jag orkar. Vid 13km tänkte jag att nä, det är nu det här passet måste göras, så bara gör det. Siktade mot 20km. När jag närmade mig tänkte jag att ”äh, 21,1km blir bra”. Tryckte av klockan på 1:25:59 med progressiva femmor. Mycket nöjd med den prestationen. I Melbourne hade jag bestämt att om jag lyckades göra 16 dagar stenhårt så skall jag fokusera på att ge kroppen en chans till att studsa tillbaks innan Boston, så jag varvar tuffa pass med mycket vila och veckomängder på ca 50-55km. Väl hemma från landet slog det till, poff liksom! pollenkoma... Herregud vad bonkad jag blev. Skyhöga nivåer av al och hassel. Försökte jogga och 10km i lugn fart kändes som intervaller. Började medicinera men det tar ett tag innan allt känns bra. Så jag fick jogga och ständigt påminna mig om att jag har form, jag har bra träning, detta betyder ingenting. Bestämde mig också för att gå in och köra ala kvalitetspass som är kvar inne på löpband. Så igår gick jag in och körde löpband. Tänkte köra 6-8x 1000m i 3’38-fart. Men eftersom jag har en IQ i paritet med en lobotomerad grävling, så sprang jag i 15,5km/h istället för 16,5km/h. Insåg detta efter 4 repetitioner och blev riktigt sur. 15,5km/h är 3’48-fart och det är tröskelfart. 0,95km trösklar med 1 minuts vila gör ju ingen löpare, det är ju fjantlöpning. Så då fortsatte jag och satte 7km rakt av i 3:48-fart. Kändes riktigt bra! Underbar känsla att springa med full lungkapacitet och jag fick ett kvitto på att formen ändå är där. Uthålligheten är jag inte orolig för med 7-8st +30km innan ebolan, följt av 34,6; 34 och 30 (varav 21,1km i marafart) km efter ebolan. Men jag behöver dessa trösklar. Gick tillbaks till kontoret med en skön mosig känsla i kroppen och en vetskap om att sub 3 drömmen i Boston ändå lever i högsta grad. Ja, det beror nog på hur mycket pollen det är i Boston då och hur jag reagerar på amerikanska pollen. Sånt kan man inte gräva ner sig i, det blir som det blir och man får ta det som det kommer helt enkelt.

Nu kör jag vidare, på fredag väntar 6-8x 1000m i 3:38-fart! på jobbets löpband, sedan är det ett pass till på tisdag. Vet inte riktigt vad det skall innehålla. Eventuellt 5km tröskel rakt av. Eller nåt annat. Nån som har nåt bra förslag? sen är det avfärd över stora pölen mot Boston på lördag morgon nästa vecka. Peppad! Skall göra allt jag kan för att sätta sub 3, lita på det.

Damage contol

"Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsat. Två röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska, sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta. Spring som om du hade snutar i hälen, kuta som det bodde gudar i själen. Fötterna svävar på tusen frågor, med ett hjärta i brand som ett hus i lågor. Viljan är min enda odödliga del, ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner....

...Så vi gör all smärtan värd och det syns att vi siktat upp. För nu e vi nästan där, så jag ger det min sista suck, SPRING...... Jason Diakité”

Sju löppass på fem veckor. Fem veckor. Det är illa på riktigt, det går inte ens att skoja bort om man vill förbereda sig för ett maraton. Framförallt inte när man därtill lägger att just tidpunkten för dessa fem veckor sammanfaller med en tid som är väldigt viktig för maratonprestation.

Ebolan från helvetet. Ja, ni som haft vinterns influensa vet vad jag menar. Den där extremt irriterande sjukan som däckade en några dagar, men sen låg kvar i bröst och luftvägar i vecka efter vecka. Just den. Man kan hata den hur mycket man vill, men det hjälper inte. Det är lite som att dricka proteindrinkar på gym när man dragit i två maskiner på 45 minuter, eller vräka i sig mat på varje kontroll när man springer ultra i 8-minutersfart –det ger ingenting. Så vad göra? Jo, man skall göra allt man kan för att stå på startlinjen så väl förberedd det går, med de förutsättningar som finns. Det inre kravet kräver det, viljan är min enda odödliga del.

Just nu befinner jag mig i Melbourne och jobbar i två veckor. Jag väldigt tacksam och glad över att få uppleva denna stad, den är verkligen fantastisk. När jag satt där på planet var jag mitt inne i de fem veckor som jag helt enkelt får titulera mordortiden. Äntligen började jag bli frisk. I sann pessimistisk anda utgick jag från att en förkylning var att vänta när jag landar på andra sidan jorden. Då blev jag ursinnig på mig själv. Hur skall jag någonsin kunna komma tillbaks om jag nedvärderar mig själv hela tiden. Tiden är nu och det är dags att sluta lipa, annars blir det en golgatavandring genom bostons förorter i april. Så då bestämde jag mig. På med hoodien för att skydda mig från drag, ingen alkohol, för att hjälpa immunförsvaret, samt spruta näsan full av nosoil för att inte få för torra slemhinnor där mikroskopiska kräk kan få fotfäste. Jag vet av erfarenhet att när jag är själv, utan min kära familj finns det två vägar att gå. Svart eller vit. Om jag inte har en plan och genomför den hemfaller jag åt förkastligt leverne bestående av öl och osund mat. Så jag bestämde mig, den vita vägen gäller (den är inte helt ölfri, men den består av måtta) och den består av en jävla massa mil. Springa-jobba-springa-äta-skita-sova, på repeat.

Landade sent på en fredag i Melbourne. Lägenhetshotellet där jag bor är valt med omsorg så att det finns närhet till olika löparrundor. På lördagen satte jag igång. Dubbelpass. På morgonen utforskade jag the tan, en 3,9 km grusslinga runt botaniska trädgården, samt en vacker 5 km grusslinga runt Albert Park på kvällen joggade jag ett pass till, för att inte somna av jetlag vid 16:00. Det var ganska jobbigt att springa i 30 grader när man precis kommit från nollgradigt Sverige, men det var bara att bita i det sura äpplet och vänja sig. Solen smekte mig och jag njöt av att springa igen, jobbigheten till trots. På söndagen gick jag rakt på det. Pang liksom. 24 km, varav 12,5 i form av 5-5-2,5km med 1km jogg mellan i någon form av maratonansträgning. Körde såklart för hårt och kroppen var i chocktillstånd. Bonkade så det stod härliga till. Blev lite nedstämd av detta men vägrade ge upp. Måndagen kom och jag var för trött för att orka ut på morgonen, så jag joggade på kvällen istället. På tisdagen vilade jag. På onsdag morgon joggade jag igen och lade in 5km i maratonanstägning. På kvällen körde jag tröskelpass 3x2km+8x100m strajds. Höll på att dö av värmeslag och jobbighet. Det var skitjobbigt, och varmt! Torsdag var det morgonjogg, följt av två distanspass på fredagen. På lördagen körde jag maratonfart igen. Denna gången 10km rakt av. Fick till negativ split på detta i form av 20:33/19:58. Lite synd, hade jag tagit det lite lugnare hade jag nog orkat 15km. glad ändå, det är inte lätt att hitta rätt när det är 30 grader och man inte är van vid värmen. Hade som mantra under hela denna veckan att använda värmen som träningseffekt. När jag väl kommer hem kommer det kännas lättare igen. På lördag insåg jag att min diet bestående av sushi, räkor, sallad och nudelsoppa kanske inte räcker om man nu skall springa som en skållad råtta. Detta var i och för sig medvetet eftersom mordortiden lämnat mig i allt annat än utmärglat tillstånd som utmärker många maratonlöpare. Så jag tryckte i mig en enorm pizza för att ha energi för söndagens långpass. Missförstå mig inte nu, jag gillar mat och vräker i mig i tid och otid, men det är svårt att äta när det är så varmt. På tisdagen toppade temperaturen på över 40 grader på eftermiddagen. Med vinden som blåste, kändes det som att sitta i en bastu och blåsa med en hårfön rakt in i ansiktet. På lördagkvällen var jag trött ända in i benmärgen och var inte övertygad om att ett långpass var det bästa för mig på söndagen. Sov som en liten bebis och när jag vaknade var benen ändå hyfsat pigga. Eftersom det skulle bli varmt på eftermiddagen var jag tvungen att ge mig ut på förmiddagen medans det var molningt. följde en cykelbana ut till south Melbourne beach. Sedan sprang jag på en magisk fin cykel/gångväg som följde havet, genom Middle beach-Elwood-Brighton. Tänkte såhär: om jag springer 17km innan jag vänder, då kan jag inte fuska och korta ner passet bara för att jag är trött. men jag blev inte trött, jag lallade på och 34,7 km senare var jag hemma igen.

Sket fullständigt i att vila och på måndagen gav jag mig ut igen. På tisdagen tänkte jag köra tröskelpass, men var tvungen att avbryta eftersom kroppen skrek av utmattning. Så på onsdagen vilade jag och hängav mig åt stretching och djävulsrullen från Manschester. Idag är det torsdag och jag har morgonjoggat och kommer köra ett distanspass i eftermiddag. Sen är det väl ett marafartspass som väntar på fredagen, lugnt på lördag och långpass på söndag.

Summerar in återstartsveckan på 125 km samt första nio dagarna i Melbourne på 175 km. Andra veckan kommer landa på 100-120 km insh’allah. Det finns ingen genväg bara en väg. Spring spring till det känns i din benväv...

Det blir inga rekord i Boston, det är säkert. Men tro mig, jag gör vad jag kan med det jag har och jag skall göra allt i min makt för att komma i mål med flaggan i topp. Vad det ger för tid vet jag inte, det får vi helt enkelt se den 18 april.

Vecka 16 och 17 (att påminna sig själv om att löpning är ganska jobbigt)

Sådär, nu har jag klarat av två veckors träning till av bostonsatsningen. Dessa två veckor är alltså de första veckorna i cykel 2. I slutet av cykel 1 började jag känna att träningen går ganska trögt och jag svarar inte så väl som jag borde. Detta är ofta ett tecken på att man kör lite för hårt. Eftersom jag är rätt usel på att avvika från planen har jag kört mig själv i botten otaliga gånger tidigare. Noterade detta rent tankemässigt och gick vidare och tränade på som vanligt. Bra G! IQ fiskmås som vanligt. Hursomhelst så var vecka 16 enbart distans (skulle varit några strides, men dom sket jag i eftersom det var svårt nog att bara springa i det vita lappmöglet som lagt sig. Vecka 16 kan sammanfattas såhär: hem från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till jobbet, vila, långpass. Alla dessa pass gjordes i varierande temperaturer från -18 C till -4 C. Det stör mig inte nämnvärt att springa i kyla, alltså torr, kall kyla. Vädret var fint, underlaget mestadels bedrövligt. Söndagens långpass avverkades i form av 34km med raketroten Olof. Alltid lika trevligt. Kunde inte köra så kuperat jag ville eftersom man inte kunde springa i skogen utan fara för vurpor, så det fick bli cykelbanor, 8:an i skatås samt lilla delsjön runt.

Summerade in vecka 16 på 98km. Dock fortfarande lite orolig för känslan i löpningen. Medans jag oroade mig fortsatte jag springa, det säger sig självt. Nu dock med en gnagande känsla att överträningens brant närmar sig med stormsteg om jag inte tar tag i detta. Under tiden gnetade jag på med vecka 17. Denna vecka skulle innefatta ett fartpass med blandad tröskel/10k-fart/200ingar. Men i början av veckan hörde IcebugJonas av sig och frågade om jag ville springa winterrun på lördagen med Team Icebug. Först tänkte jag: nä, det är fan skitjobbigt att springa 10k nedtränad. Sedan blev jag förbannad på mig själv och tänkte att det skall jag visst göra, för man måste tukta kroppen med lite påminnelser om hur jobbigt det är att springa, annars blir man vek. Så jag strukturerade om veckan så tävlingen fick räknas som fartpasset. Fick även med raketroten i laget och han fick spendera sin 40-års dag med att kuta runt liseberg, vilket han gärna gjorde. Så på lördagen var det dags då. Det var ett riktigt trevligt arrangemang och det var lite magiskt att springa inne på liseberg med massa snö på träden och tyvärr, även på marken. Det var fackelshow, skön stämning och kul. Startade såklart för snabbt och drog första kilometern på ca 3’35-fart. Gnetade på och varvade på 19:10 ungefär. Körde på vad jag kunde, men på andra varvet när man tappat klippet i steget, började man slira runt ordentligt i snön och då tappade man fart. Andra varvet gjorde jag på just under 20min. I mål på 39:08 och en 22:a plats. Tyckte först att jag var sämst i världen, ganskade dock upp mig lite efter ett tag. Folk med samma sluttid som mig vet jag är minst 1-2min snabbare än mig på 10k och halvmaraton vanligtvis. Det kändes bra. På prisutdelningen blev vi uppkallade på scen som vinnande lag i mixed klass också. Det var ju roligt, det var inte så roligt att dagen efter läsa om att vi kom tvåa och Sävedalen var de rätta segrarna. Inte jobbigt på så sätt att vi inte vann, mest tråkigt att sävedalen inte fick stå på scenen som rättmätiga vinnare. Så tvåa kom vi, inte 1:a.

I min stora förvirring om hur jag skulle göra med min träning, drog jag i mig lite öl och vin ett par dagar på raken. Vaknade på måndagen med sjöblöt säng, huttrande kropp och feber. Och nu kände jag att vila, det är nog bra! Så jag vilar, blir frisk och laddar batterierna. Sedan skall jag hålla örnkoll på att jag inte trillar över gränsen. Känner mig ganska tillfreds ändå, jag har många bra veckor bakom mig, nu gäller det bara att träna smart fram till april. Tröstshoppade ett par skor igår. Det kändes bra. Nya skor –nya möjligheter.

Summerade in vecka 17 på 83km.

Vecka 13, 14, 15 (slutförande av maratoncykel 1)

Ja, jag vet. Bedrövlig uppdatering på blogen. Känns som att jag inte riktigt vet vad jag skall skriva, mer än att rapa upp min träning. Jag var ganska sen på bollen med det här bloggandet. När blogarnas tid är förbi, då började jag skriva. Väldigt gubbigt och världsfrånvänt. El G goes gubbe! Nu kan man definera gubbe hur man vill. En del definerar det som dreglande åldringar, andra som lönnfeta, tunnhåriga 40 åringar vars största mål i livet är att dra i sig 5 burkar öl på fredagen och sedan repris på lördagen. Gärna framför champions leauge kval eller dylikt. Ja, medans de brakfiser i soffan. Nu är jag tämligen tunnhårig, men det där andra stämmer nog inte så värst väl in på mig. Brakfiseriet kan jag mer förlika mig med. Jag har nämligen märkt att det är fullkomligt omöjligt att rulla på djävulsrullen från Manchester utan att någon gång under dessa minutrar förära omvärlden med höga fanfarer från mina bakre regioner.

Jaha, nu spårade jag ur igen. blogande var det jag var inne på. Skall man fortsätta skriva eller lägga ner? Jag vet inte riktigt. Känns inte som att jag förmedlar så mycket till omvärlden mer än mina diverse vedermödor och min träning. Eller kanske skall jag fortsätta till jag sprungit Boston maraton och avsluta där? Eller skall jag fortsätta? Jag vet inte. är det nån som ens läser?

Efter denna högst filosofiska inledning om gubberier och blogande skall jag nu förmedla er om hur min träning gått de senaste veckorna. Vecka 12 var första veckan i maratoncykel 1, som består av fyra veckor. Den veckan har jag redan avklarat i tidigare bloginlägg. Nu har tiden förflytttat sig jättemånga svängningar baserat på cesium 133 och vips så har jag avklarat hela cykel 1! eller nä, inte så mycket vips över det. Maratontäning är fan jobbigt och tro inget annat. Man får det att låta lätt när man ordbajsar, men det är en rätt tuff utmaning att göra det som krävs. Men det vet ni ju alla redan. Så:

Vecka 13 (94km).

Ett nyckelpass på onsdagen enligt 2miles tröskel + 3x1k interval. Detta kördes på cykelbanan utanför det Rosengrenska palatset i Åmmeberg. Satte T-delen enligt plan på 3’48/k. syrade ner mig något överdjävligt på första intervallen och körde likt en desperat slugger på väg att börja gråta av utmattning 2x1k+0,5k. den sista gick bara inte. Gör om gör rätt. 3’36/35 och 3:32-fart. Om jag inte hade dödat benen efter 20m på första hade jag ganska lätt satt 3’35-fart. Dumskalle. Nåväl, följde upp veckan med 30km långrepa innefattandes 2xmilen i skatås samt fyra stycken distanspass på 11-12km/pass.

Vecka 14 (62km).

Denna vecka rubbades mina cirklar oroväckande mycket. Detta kom sig av akut matförgiftning på nyårsafton vilket föranledde två dagars extra vila. Lyckades minimera träningsförlusten hyfsat bra och skrapade ihop veckans mängd på tre pass. Ett långpass på 32km i kraftigt kuperad terräng med progressiva 6km varv i gunnebo (5’03/4’59/4’51/4’40). Utöver detta fick jag till en 18km samt en 12km distans. Tolvkilometarn i mycket trevligt sällskap i form av Macky Mack i rösjöspåren.

Vecka 15 (81k).

Två tröskelpass denna vecka var nyckelpass. på onsdagen var det 4x1mile +8x200m. Avklarade detta ganska bra och flåsmässigt var jag helt med och trots ganska sega ben drog jag igenom det med 3’47/46/45/44 i farter. Tvåhundringarna satte jag på 38” efter två inledande kalibreringsrundor på 39”/36”. Bra så. Det andra nyckelpasset avverkades på söndagen enligt ren tröskel 2x1mile+2miles+1mile. Var helt oladdad och tyckte synd om mig själv innan passet. Äckligt lappmögel hade infekterat cykelbanorna, det var slask, kallt och blåste en hel del. Första repetitionen gick i kraftig motvind och landade på 3’54/km. Var gråtfärdig och tänkte att jag lägger ner den här skiten. Maraton är bajs. Visste att jag skulle få medvind på andra, så jag bestämde mig att köra den ändå. Nu kändes det väldigt mycket bättre och jag satte den i normal fart (3’44/k). Var fortfarande inte övertygad om löpningens förträfflighet och 1min senare väntade 3,2km. Tvingade mig att göra den under devisen att ge upp är totalt förkastligt om man inte är skadad eller sjuk och det var jag inte. Jobbigt. Minst sagt. Gnetade mig igenom med 3’47/k. Sedan var det ju bara 1,6km kvar och nu fick jag vila 2min innan det var dags. Det gick det med och jag satte den på 3’44/k. Detta passet var en viktig vinst över elementen och min egen skalle. eloge till mig själv för det var riktigt jäkla hårt slit från första till sista steget. Utöver dessa pass fick jag till tre distanser på 15, 10, 19km.

Sådär. That’s it. Är nästan igenom första veckan av cykel 2 nu. Men det får jag återkomma till. Kanske. Om jag orkar skriva igen