Momo –eller kampen om tiden

Jag och min kära fru har vid flertal tillfällen funderat på det här med tid. Tid är ju tämligen definerbart. Ta en sekund till exempel. Det vet ju alla att det är varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomisotopen cesium-133. En minut är då ganska enkelt: det förra multiplicerat med 60. Enkelt. Så långt allt väl så länge man håller sig till de knastertorra lagar och regler som fysiken och matematikens värld gett oss. Men den andra tiden, vart tar den vägen? Ni vet den där som bara flyktigt visar sig och som försvinner i ett töcken av hämtningar/lämningar, matinköp, lekplatser, renoveringar och träning.

Detta är ganska intressant. Hur olika det kan vara. Många männsikor omkring mig och min fru far runt som skållade råttor mest hela tiden. Dom klarar inte av att bestämma någonting eftersom dom måste kolla sin kalender minst sju gånger för att vara säkra på att dom inte missat något. Dom kommer till jobbet med hjärtat i halsgropen och dom lämnar jobbet på samma sätt i stressen att hinna till dagis senast kl 15:45, eftersom alla andra gör det och ve det barnet som är kvar sist! (vara sist på dagis är något jag känner till. Det var den bästa tiden på dagen, jag och två barn till och alla fröknar. Hur mysigt som helst).

Flertalet personer i min nära omgivning, jag menar alla dom som stressar mest och får det att låta som att dom klarat av jordens grej när dom hunnit få in ett träningspass på hela veckan. Dom. Vad sysslar dom med egentligen? Var är deras tid? Deras familjesituation skiljer sig inte nämnvärt från min egen med barn, hus, hund och skjutsningar till aktiviteter, matinköp, middagslagning, arbete och godnattsagor. Jag får inte ihop deras stress riktigt. Vad stressar dom för? och till vilken nytta? Dom stressar, ser upptagna och viktiga ut, men uträttar dom något förutom att höja sitt blodtryck? Nej, ärligt talat ser dom mest ut som dom springer runt i cirklar, jagade av en chokladtomte med blåslampa i högsta hugg.

Jag tror att en viktig parameter i denna fråga är avskalning. Att skala av en massa måsten. Glöm mobiltelefonen hemma ibland (det gör jag flera gånger i veckan), om något viktigt händer och jag behöver bli nådd får dom ringa till jobbet. Det är inget konstigt med det. Det som är konstigt är att många inte vågar koppla ur. Dom är rädda för att missa något. Det gör dom, utan att förstå det själva. Dom missar livet. Dom missar det fina i att gå sakta till dagis en fin vintermorgon och världen är helt vit och tyst, dom missar att spontanfika och dom missar att njuta av årstidernas små subtila förändringar. Dom missar livet. Det gör mig lite ledsen att det är så. Dom borde gå till Momo, men de hemliga männen i grått stjäl deras tid, om och om igen. Kassiopeja kan inte hjälpa dem eftersom hen kan inte ge tid, bara se in i framtiden en halvtimme.

Släpp lite måsten, koppla ur och lev. Livet är kort, ta vara på det!