Sådär. Nu
är första veckan av min grandiosa metamorfosplan avklarad! Metamorfosen består av,
som alla med någon form av biologikunskaper vet, av olika stadier av
utveckling. Bör tilläggas att intelligens inte omfattas i något av
utvecklingsstadierna. Ni kan tryggt vila i vetskapen att jag är lika förvirrad
och knäpp som vanligt.
Jag har nu tagit mig igenom följande skeden av metamorfosen:
käftsmäll-och-ont-i-benen-fasen, Jag-är-på-G-fasen (baseras på falsk trygghet),
Urgh-det-var-jag-tydligen-inte-fasen och
jamen-nu-börjar-det-faktiskt-kännas-som-löpning-fasen.
Så med skräckblandad förtjusning insåg jag att mina 3v av
aggresiv uppstart var över och jag stod redo att påbörja ett hemmasnickrat 12v
program inför stockholm marathon, som jag så fint döpt till ”crashplan
stockholm”. Efter att börjat veckan med att vila (jag vilar alltid på måndagar)
och jogging på tisdagen, så var det dags för första fartpasset i onsdags. Jag
hade satt tröskelfart till ca 4’02/k och intervallfart till ca 3’42/k. En
stackars gubbe måste ju börja någonstans i spillrorna av sig själv. Hittade
farten direkt och hamnade på lite över 4-fart. körde 2miles (en sann löpare
springer miles. Fråga Ola, han vet), och sedan skulle jag dra av 3x1000m på
bana. Eftersom min fartkänsla är totalt noll (den sitter antagligen kvar på en
pub i Manchester och firar maraframgångar), så drar jag första 400m på 1:22.
Ja, eftersom ni alla är så ofantligt mycket mer intelligenta än en gubbe vars
hjärnkapacitet är i paritet med en lobotomerad grävling, förstår ni nog vad som
hände. Benen träffades av en elakartad förtrollning som kastats av en djinn
(elak arabisk ande) och blev till två stockar som känns som att dom inte
riktigt hör ihop med kroppen. Ni vet, så där överjävligt syrastinna. Synd då
att man har 2x1000m kvar. Nu hittade jag dock farten och trots att benen var stumma,
så gick det bra, i jämn fart. Var mycket nöjd med att jag gjort passet
överhuvudtaget.
Torsdag och fredag följde jag upp med 13 och 16km joggar.
Lördagen bestod också av jogg, 9km och lite 20” strides för att väcka benen
inför söndagens tröskelpass. Jag hade lite småångest på lördagkvällen (obs
självförvållad) eftersom jag visste att långa trösklar stod på agendan och jag
skulle få sällskap. Sällskap är bra, ibland. Beror på med vem och vad passets
syfte är. Det är dock alltid roligt att träna med Olof. Han är snäppet vassare
än jag (tillfälligt!) och han är en mycket behaglig människa. Och så är han
hård. Det är bra. Vi lallar bort till Gunnebo och skall dra trösklar 2x1mile,
1min vila, 2miles, 2min vila, 1mile. Framme vid cykelbanan drar vi igång. 4’02-fart
skall det vara. Kommer snabbt in i en skön känsla och och farten ligger just
under 4-fart. Bestämmer mig för att testa lite och se var jag ligger. Om jag fortsätter
just under 4-fart och benen stumnar på sista repetitionen, då är det för
snabbt. Det är en bra lärdom. Så vi kör på. Mot mölnycke, runt massetjärn.
Känns mycket lättare än i onsdags. Vi glider fram. Självklart är det jobbigt,
men det är en fullt acceptabel jobbighet. Sätter 2miles på 12’41 (6’22/6’19)
Sen är det dags för sista 1,6km. Till min glädje stumnar jag inte alls i benen
och vi håller samma fart (6’18) och samma känsla som tidigare.
Joggar hem med en sån överskön känsla så ni anar inte!
Överskottsenergi Allan! Är som en studsboll, kroppen svarar, jag är lycklig.
Känner mig bäst i världen och ser med glädje fram emot nästa veckas (läs denna)
marafartsintervaller.
En vecka gjord, 11 kvar till examen. Superladdad för att
träna mer och ser med tillförsikt fram emot fortsättningen.
OBS! Detta inlägg är extremt löparnördigt, det skall villigt
erkännas. Men vad förväntar ni er egentligen av en gubbig löparnörd?! Jag är
nörd och lycklig. Kroppen svarar, jag är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar