Masspsykosängsligheten, en ickefråga

Idag medans jag avnjöt min quinoablandning med keso framför datorn på jobbet läste jag Petra Månströms maratonblogg. Ha ha, jag bara skämtade! det blev en baguette med currykycklingröra och en drickyoggi eftersom jag var för lat för att gå till matsalen. Men läste Petras blogg, det gjorde jag. Jag gillar Petra Månström. Nu känner jag henne inte, men jag tycker hon verkar trevlig, glad och positiv. Hon intervjuade mig en gång till och med! Den trugade kan läsa om det här:

 http://blog.svd.se/maratonbloggen/2013/03/28/goran-edenro-inget-toppar-lagret-i-kenya/

En sak som slog mig när jag läste Petras två blogginlägg, se upp nu kommer njutningslöparen och har löpargruppen spelat ut sin roll är: hur orkar folk vara så otroligt ängsliga hela tiden? Går verkligen folk runt och undrar hur dom uppfattas av alla andra? Detta är en s.k ickefråga för mig eftersom jag inte ens förstår frågan. Jag kan inte förstå varför man springer i grupp och har prestationsångest bara för att andra gör det. Om man inte vill göra det så gör man väl inte det, eller? Eller milhetsa. Varför skall man göra det om man egentligen inte vill det? Solklara ickefrågor i min min värld. Jag sprang innan den stora löparboomen (läs: masspsykosen) startade och jag kommer springa efter den har lagt sig. Det har varit väldigt intressant att se hur en hel marknad av ickeprodukter växt fram. Som t.ex betala tusenlappar för att få vara ängslig och springa i t.ex skatås eller runt kungsholmen. Intressant fenomen. Hoppas det försvinner snart.

Den som springer för att andra gör det, går med i löpargrupper för att andra gör det, milhetsar för att andra gör det och jagar personbästa enbart för att andra gör det är verkligen ute och cyklar. Dom bör nog se över vad som är viktigt i livet och ta tag i sin ängslighet. Om man inte springer för sin egen skull, för att man vill, då tycker jag synd om den personen.

Det måste vara jobbigt att vara sådär ängslig. Men jag kan också vara ängslig! Som i onsdags, när jag skulle göra mitt första intervallpass efter den stora återkomsten. Jag var ängslig över hur det skulle gå och att dom sista tusingarna skulle vara löjligt jobbiga (vilket dom också var), så lite ängslighet är bra om den är självförvållad. Det är den stora masspsykosängsligheten som är konstig. Hu, jag blir lite ängslig bara av ordet. Undrar om det är ett ord? Jag skrev det, därför anser jag att det är ett ord. Läskigt!

Löp väl alla därute, men gör det för er egen skull och för er egen strävan att uppnå mål ni själva har format, inte för att alla andra gör det. Var fri. Spring!