Futila tankecirklar

Just nu inväntar jag semester så det står härliga till. Om ett par dagar åker vi till Florida och softar. Eftersom hjärnan sakta men säkert avvecklar sig själv har jag redan intagit softishattityd och drömmer mig bort, funderar på framtida planer och utmaningar. Jag är lite villrådig inför vad jag vill göra efter Boston. Det är nu min fru suckar högt eftersom hon inte tycker det är relevant pga att det är för långt fram att tänka på det. Förlåt!

Jaha. Vad funderar jag på då? Jo, jag sprang ju ultravasan 2014 (det kan man läsa om här http://www.funbeat.se/blogs/archive.aspx?PersonID=130284&Year=2014&Month=8 ) utan förberedelse och tämligen spontant då jag fick ett infall dagen innan start. Innan dess hade jag aldrig sprungit längre än ett maraton. Kom i mål på 8:38 efter ett jämnt lopp i tämligen geggiga förhållanden vilket förärade mig en 94 plats totalt och 24:a i H40.

Ponera att jag tränar bra genom vintern till Boston. Då kommer jag ha fler mil än någonsin bakom mig samt kommer förhoppningsvis att vara i mitt livs form. Kanske skall jag då passa på att springa mellan sälen och mora med sikte på att bättra på tiden från 2014 med 39 minuter?

Men! Jag vill väldigt gärna springa en halvmara på 1:19 också. Så antingen springer jag ultravasan och då ryker nog chansen att göra en bra halvm

ara hösten 2016. Eller så tränar jag för 10k/halvmara till hösten 2016 från juni. Jag vet inte riktigt. Jag vet att jag har tämligen bra uthållighetstalang och det har jag inte riktigt utforskat. Fast å andra sidan har jag inte sprungit halvan sub 80 och gubbar som lubbar gör sub 80, det har mårdhunden sagt. Svårt! Vad tycker ni?

Eventuellt kan det vara så att jag är i så god form efter boston att jag gör 1:19 på varvet redan (inte troligt) och då är det inga problem, då väljer jag jag nog ultravasan, om jag känner för det. Velig, jag? Nää...

Allting kan såklart skita sig också om träningen i vinter havereras av ebola. Då blir det inte ultravasan, det är en sak som är säker. Gaah! Jag vill ha facit nu! Facit till något jag inte ens vet vad jag vill. Bra Goran. Allt är som vanligt, jag snurrar runt i mina menlösa tankecirklar. Men en sak vet jag! Oavsett vad kommer jag transportera mig i mål i Boston, det är det viktigaste.

Vecka 3 (Jobbet görs i de tysta milen som utgör vardagen)

Ytterliggare en träningsvecka närmare Boston. Under denna träningsvecka har jag funderat lite på maraton och hur man uppnår bra resultat (nåja) på denna sträcka. Senaste veckan har jag sett riktigt fina prestationer och även urusla diton av folk i min närhet. Det är ganska lätt att redan innan loppen går säga vilka som har chansen att lyckas och vilka som kommer fallera så det står härliga till. Jag skriver har chansen eftersom en bra förberedelse endast är just det, en bra förberedelse -inget annat. Vi snackar maraton och i maraton kan det hända mer eller mindre vad som helst som kan stjälpa även den bästa av förberedelser. I stort sett alla som lyckas bra efter sina förutsättningar i ett maratonlopp är de individer som förstår att allt avgörs i de tysta milen i den glamouröst gråa massan vi kallar vardag. Ni vet alla de där passen ingen bryr sig om, men som i sin helhet lägger grunden till framgång. I quickfixarnas tid matas och även matar man sociala medier med framgångar på intervaller och tröskelpass (detta gäller även mig), men de i sig själva är ingenting utan de säkra och stabila grundvalar de vilar på. Många glömmer detta. Det är för mig opegripligt att man inte vill förstå det man skall ge sig in på samt göra de bästa av förberedelser för att ge sig själv chansen att lyckas. Detta gäller såklart inte nybörjare, dom har flera års trial and error beteende framför sig. Det är en väg man måste göra. Det stora problemet är att många aldrig kommer ur detta beteende utan fortsätter i all evighet tills dom tröttnar och lägger av. Jag var själv nära att göra det för 3-4 år sedan då den träning jag bedrivit under lång tid hade platåat ut tidsmässigt och jag trodde att det var slutet. Så jag satte mig ner och funderade. Kom fram till att jag verkligen ville testa nytt och att jag var redo att lägga ner den tiden det krävdes. Inga snabba fixar. Do the frickin’ work!. Ingen kan höra mig lipa i den gråa vardagens mil. Om jag inte vill göra det hela vägen får jag skylla mig själv och låta frågan ”hur bra kan jag bli?” begravas som en outforskad, förnedrande del av misslyckande. För mig är det valet enkelt. Jag vägrar leva med den förnedringen om jag inte testat. Självklart behöver man inte se detta som en förnedring, men för mig, i min egen värld är det precis vad det är eftersom jag inte besvarade frågan. Jag kräver av mig själv att besvara frågan innan jag begraver den. Och så är det med den saken.

Blogfie. El G filosoferar. Notera Inramad 2.48.03 medalj...

Vecka 3 i Bostonsatsningen blev en bra vecka. Det jag håller på med så här långt innan själva loppet är det som min gode vän Macky mack så fint nämner: ”tränar på att träna”. Jag tränar på att vänja kroppen vid lite högre mängd och att springa mer eller mindre varje dag. Det är en krävande process och inte så enkel som man kan tro. När 18 veckor till Boston återstår vill jag ha tränat mer och under lång tid än jag tidigare gjort. Utan att ha skadat eller kört in mig i överträningens slemmiga, trögflytande vara. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag är en tämligen skadeobenägen löpare. Mitt problem är att jag är ganska otålig, vilket ofta leder till att jag går ett steg för långt. Men jag har lärt mig och jag lär mig hela tiden och jag vet precis vad jag skall akta mig för för att få det här att funka. Låt oss se. Utmaningen är antagen och startlinjen i Hopkinton är fastbränd i skallen.

Förra veckans träning då?

Jovars. Eftersom jag är kung på logistik (not), så packade jag allt på måndagen, cyklade till jobbet, lämnade cykeln och sprang hem. Följde upp detta med transportlöpning tisdag och onsdag, samt till jobbet på torsdagen. Fredagar är nice eftersom jag är ledig! Denna fredag hade jag sällskap IFK-Danne. IFK-Danne hade insett att lunchträning är bra skit när familjen har utökas och förhört sig om att han gärna tar tag i detta. Det är bra, av flera anledningar. Jag och IFK-Danne är väldigt jämna i nivå, vi har extremt lika uthållighetsprofiler och springer på samma sätt. Vi springer också i väldigt jämn fart och suger båda på tempoväxlingar. IFK-Danne är förövrigt en sån som gör jobbet, inget jävla tjafs och teoretisk löpning. Ja, och han är en trevlig och behaglig person som jag gärna tränar med. Så vi körde en repris på trösklarna jag kört de senaste veckorna: 5xmile/1’. Satte alltihop i ganska jämn fart i ett underbart höstväder på Åby friidrott. På lördagen drog jag ut och lallade 30km för att komma igång med långpassen ordentligt. Inget konstigt. Stängde veckan på knappt 96km och vilade på söndagen.

Så. Slutfilosoferat för denna gång. Förövrigt har jag idag skådat världen i tämligen exakt 43 år. Känns ganska stabilt om än lite mer gråhårigt nu än förr.

Vecka 2 (När G tar sitt förnuft till fånga och tillbaks igen)

Då min träning ofta störs av sinusitebolarelaterade saker lever jag under devisen träna som duracellkanin när tillfälle ges och kroppen svarar. Så efter den magnifika uppstarten med vecka 1 var det bara att jobba vidare i vecka 2 eftersom allt fortfarande var bra. Startade veckan med att jogga till och från jobbet. På tisdagen Joggade jag till jobbet och sedan körde jag 5xmile trösklar med 1min vila på eftermiddagen. Det gick riktigt bra och jag håller rätt fart och allt känns bra trots att jag har ganska trötta ben. Det är bra! Fast här någonstans insåg jag att jag måste sänka farten på mina transportjoggar om jag inte skall vägga. Så då gjorde jag det och på onsdagen sprang jag till och från jobbet i lite långsammare mak. När jag kom hem på onsdagen insåg jag att min kropp skrek efter vila efter att ha tvingats löpa 150km på 10 dagar. Så jag vilade på torsdagen (det är här man prisar mig för att jag tar mitt förnuft tillfånga). Sedan tänkte jag att formen är ju god, så om jag softar lite kan jag springa en halvmara på lördagen. På fredagen är jag totalt bonkad av många mil samt bihåleproblem. Detta vill jag såklart inte inse och går ut och joggar några kilometer. Tänkte avsluta med 8x20” lite krispt sådär. Efter fyra reps inser jag att jag är nog sjuk och går hem och bäddar ner mig. Vaknar på lördagen och mår i alla fall lite bättre. Tävla är ju roligt. Smart? Eh... (det är här man inser att jag är tillbaks i mitt normalinfantila läge). Aja. Jag sprang, det gick bra, det var roligt och jag var nöjd och stolt över min prestation. Joggar ut lite på söndagen och avslutar veckan. Vi har fantastiskt höstväder för löpning i götet just nu!

Knappt 94km inklusive göteborgs halvmaraton (1:21:18). Jag vet att jag ligger på gränsen, men det är lite medvetet. En och en halv vecka hård träning till, sedan tar jag semester, käkar ribs och dricker öl i Florida. Bra plan. Den kör vi på.

Göteborg halvmaraton

I lördags var det dags för göteborg halvmaraton. Eftersom jag var inne i ett flow vecka 1 av min boston träning bestämde jag mig först för att inte springa och bara träna på som en skållad råtta. Känns onödigt att inte träna mycket när kroppen svarar. Men när jag sprungit ca 150 km på 10 dagar insåg jag att jag borde nog vila lite. Så då bestämde jag mig för att göra det och låta kroppen studsa tillbaks lite och då kunde jag ju ändå springa gbg-halvan. Mina tröskelpass hade suttit som en smäck och jag kände att det finns nog en bra tid att hämta. Eftersom jag tränat ner kroppen rätt brutalt var det ganska väntat att jag skulle vakna upp på fredagsmorgonen och känna mig som nån klubbat mig i skallen med knölpåk. Barnebolan slog till. Ignorerade detta och joggade 6 km och körde 4x 20” strides. Det kändes bedrövligt och jag bäddade ner mig och huttrade. Avfärdade tävling direkt.

Vaknade på lördag och kände mig lite bättre. Hade ingen aning om vad kroppen skulle tycka om att springa, men jag ville tävla, det är ju roligt. Tänkte som så att det är väl bara att springa 5 km på 19’ och se hur det känns. Vädret var helt fantastiskt! Uppvärmningen bestod av lite jogg, låren kändes ganska tunga och det var verkligen ingen bra känsla. Snackade lite med journalistmagnus på startlinjen och han bestämde sig för att ta rygg på mig.

kom iväg bra och utan probelm. Hittade 3’48-fart och trummade på. Vid 2 km går två killar om och lägger sig framför. Låg bakom dem, men kände efter nån minut att dom sänker tempot. Irriterande! Gick om dom och körde mitt eget race. Jag litar på min egen fartkänsla. Fick med mig 3-4 stycken, inklusive journalistmagnus. Klockade 5km på 19:07. Lite långsamt, men kände att det här är ungefär vad jag klarar. Känslan inte alls lika lätt som i köpenhamn. Ungefär här frågar en av killarna (Joel Språng) brevid mig vad jag siktar på. Sa som det var, vet inte riktigt, men en hyfsad dag bör jag hamna på 1.21. Han svarade med att det låter bra, vi kör på det. Den där Joel var bra! Han sprang jämnt och fint, han var positiv och peppande och han kom att hjälpa mig ett flertal gånger under loppet. Vid 6km känner jag att jag tvivlar nog på att jag pallar det här. Men det var bara 1km till gelintag, så jag siktade in mig på det. Tog min gel och kände lite livgörande socker vända negativa tankar till lite mer positiva. Passerade andra femman på 19:13. Nu tänkte jag tillbaks på köpenhamn, hur jag efteråt bannade mig själv för att inte ha koncentrerat mig tillräckligt på 3:e femman där, när jag tappade en halvminut. Så då tänkte jag att det skall jag fanimej inte göra igen. Jag skall sätta 3:e femman på samma tid som andra. Inte tappa mer! Vi vänder runt konen vid amundön. Jag har en liten kris, men den går över ganska snabbt eftersom det känns som att det går lite nedför och man blir lite peppad när man möter folk på tillbakavägen. Blir glad när jag ser Daniel inte långt bakom mig. Sen hejar journalistmagnus på mig och några till. Det peppar lite. Vid vändningen frågar Joel mig hur det går. Svarar ”jag är rökt nu”. Han peppar och säger till mig att hänga i. Nu kommer en norrman med i vår lilla klunga som bara består av oss tre. Vid 12km börjar han sakta dra ifrån lite. Joel hänger med, men jag orkar inte. Fokuserar på att hålla farten så bra jag kan och dom ligger där lite retligt 5m före mig. Jaha, ingenmansland för mig. Bannar mig själv om att jag är fan vek alltså. Vad faaan, bit ihop nu. För att bevisa för mig själv att jag inte är vek så MÅSTE jag sätta 3:e femman hyfsat bra. Börjar krisa lite igen, men passerar 14km och det är geldags. Gött! Välgörande socker och koffein. Det tar mig till 15k. Klockar den på 19:14! Det blev jag riktigt nöjd med. Framför mig har norrmannen dragit ifrån Joel, som ligger kvar 5-10m framför mig. Vid 18km märker jag att jag nog tar lite på honom och vid 19km ligger vi återigen sida vid sida. Han frågar mig ”var inte du rökt?” jag är för trött för att svara och grymtar lite bara. I mitt huvud tänker jag ”här är du nu och du SKALL inte vika dig! det gör inget om han tar dig, om han slår dig fair, men du skall INTE vika dig”. Nu är jag rätt rökt på riktigt men kämpa måste man ju. Vi ser 20km skylten och jag gruvar mig lite för sista uppförsknixen vid motorvägen och in mot slottskogsvallen. Sen tänker jag att ”nu är det ju faktiskt så att i just uppförsbackar är det inte helt lätt att hänga av el G” vi ökar farten något och ligger och trummar sida vid sida. I backen trycker jag lite och nu ligger jag nån meter före. Vänder mig inte om, utan ger bara allt jag har sista 5-600m in mot mål. På vägen upp plockar jag ytterliggare en löpare. Kommer in på stadion och går i mål på 1:21:18, några sekunder före Joel. Sista 5:an gick på 19:34, inte så illa pinkat ändå. Visst, missat pers men senast igår skulle jag inte ens starta. Så jag väljer att vara nöjd och stolt. Mest nöjd med att jag faktiskt krigade mig igenom svackorna och aldrig vek mig. Det är bra. Pustar ut och ser Daniel komma mot mål! Shit 1.21.50!! Sjukt bra med tanke på att han inte sprungit nästan något senaste månaden och varit däckad i malaria. Det är fighting spirit! Nu väntar jag nervöst på kära frun. Har gett henne instruktioner om att hon minsann visst är bättre än 5’-fart. Inget trams. Och där kommer hon! Jaa!! sub 1.43 och landar på 1.42.57. Riktigt riktigt starkt.

Tack solvikingarna för ett superarrangemang. Ni är riktigt bra på att anordna tävlingar.

Nu har jag alltså gjort 1:21:10 och 1:21:18 inom loppet av en månad. Båda loppen är snabbare än mitt gamla pers från 6 år sedan. Riktigt bra och stabil nivå jag kan ta med mig in i den långa maraträningen som väntar. Och nästa år, då gör jag 1:19 också... Gött! Mot Boston!!!

Vecka 1 (När man hittar sweet spot och dödar mil)

Förra veckan markerar avstampet för träningen inför starten i Hopkington den 18:e april 2016. Jag har alltså 29 veckor på mig att förbereda mig för leverans. Så varför inte lite veckosammanfattningar kryddade med iakttagelser och Goranoidiska reflektioner? Jo, men så kan det nog få bli, därav titeln ”Vecka 1” i den här blogposten. Vecka 1 startade med pompa och ståt kan jag säga! Det finns en känsla i min löpning som oregelbundet dyker upp som gubben i lådan och väl separerad av månder av rent jävla slit. Det är en fantastisk känsla och jag önskar att den kunde få för sig att infinna sig lite oftare och gärna längre. Efter bihåleproblemen startade jag upp lite försiktigt och sedan var det måndag. Så jag joggade på lunchen och avslutade med 10x100m sprints på Åby friidrott i sol och krispig luft. Kände mig tillfreds. På tisdagen sprang jag till och från jobbet. Redan på morgonen kände jag den där känslan komma krypande. Kroppen svarar direkt och transportjoggen gick i drygt 4’30-fart och då bromsade jag mig igenom. Av någon konstig anledning går det snabbare på morgonen än på eftermiddagen. Hursom, när denna känsla infinner sig blir jag inte sliten i kropp eller knopp, det känns som jag kan träna hur mycket som helst. På onsdagen testade jag ett nytt koncept genom att lägga in tröskelträning på vägen hem från jobbet. Igen for jag iväg som en raket på morgonen (nåja, 4:30-fart). Eftersom jag har ett färskt resultat på halvmaran hade jag svart på vitt att min tröskelfart bör vara 3:48/km. På eftermiddagen befann jag mig på Åby igen med en enda lag muttrandes i skallen ”hitta rätt fart från början och stanna där”. Jag har en tendens att springa mina trösklar liiite för snabbt. Det är förkastligt. Så nu skulle jag fan göra rätt. 5xmile med 1’ vila. Satte passet perfekt och stängde onsdagen på knappt 24km. På hemjoggen etsade jag fast känslan om hur ett tröskelpass skall springas. På torsdagen var tanken att jag skulle vila, men eftersom jag befinner mig i den den fantastiska löpglädjekänslan var jag som en studsboll och joggade med Jojjeman på lunchen. Sen åkte vi till landet för långhelg i såntdär perfekt höstväder ni vet. När luften är lite krispig, solen skiner, det är vindstilla och skogen exploderar i gult, orange och rött. Landet ligger förövrigt just utanför Åmmeberg, en snabbdistans från Askersund. Så på fredagen var det dags för långrepa. Eftersom Bostonträningen börjat måste man springa långpass. Jag har inte sprungit längre än 20km på ett bra tag, men bestämde mig för att köra min underbara långsväng på 27,5km. Tjoff bara. Rakt upp och ner. Springa långpass funkar alltid och sliter inte nämnvärt på min kropp. Det är verkligen något speciellt med grusvägarna i Närke. Att springa 2 timmar och 9 minuter utan att bli störd av någonting, det är löpglädje. Okey då, skall erkänna att idyllen stördes av möte med en bil. En bil på två timmar får anses som godkänt. Följde upp fredagens löpeskapader med en jogg på lördagen. Den var också helt magisk! Rullade ut vid 10-tiden i tunga dimbanker. Först över lidan, sedan ner förbi Rosengrens, golfbanan, banvallen och hem. Helt tyst och lite trolskt ute. Sprang med en djup känsla av välbefinnande och ro. Det finns ingen hejd på superlativen man kan skriva om denna lilla plätt på jorden. Det är vårat andningshål och det är vackert.

Stängde veckan redan på lördagen efter 101 avverkade kilometrar. Även om jag inte ville vila på söndagen insåg jag att jag nog borde göra det. Så då gjorde jag det. Vecka 1 avklarad med bravur.

Svärfar informerade om att de lekt med tanken om att installera en vedeldad badtunna vid altanen och undrade vad vi tyckte om det. Det blev ett unisont JAAAA! på den frågan. Fatta vad grymt det hade varit att få ta hit likasinnade löparpolare en långhelg, springa massor av mil och sen bada tunna och dricka öl. Det hade varit nåt! Borde gå att styra upp till vårkanten tycker jag. Badtunnan skall ligga där den gamla tunnan står, med utsikt över långvik. Blir perfekt!

One down, 28 to go...