Idag medans jag avnjöt min quinoablandning med keso framför
datorn på jobbet läste jag Petra Månströms maratonblogg. Ha ha, jag bara
skämtade! det blev en baguette med currykycklingröra och en drickyoggi eftersom
jag var för lat för att gå till matsalen. Men läste Petras blogg, det gjorde
jag. Jag gillar Petra Månström. Nu känner jag henne inte, men jag tycker hon
verkar trevlig, glad och positiv. Hon intervjuade mig en gång till och med! Den
trugade kan läsa om det här:
En sak som slog mig när jag läste Petras två blogginlägg, se
upp nu kommer njutningslöparen och har löpargruppen spelat ut sin roll är: hur
orkar folk vara så otroligt ängsliga hela tiden? Går verkligen folk runt och
undrar hur dom uppfattas av alla andra? Detta är en s.k ickefråga för mig
eftersom jag inte ens förstår frågan. Jag kan inte förstå varför man springer i
grupp och har prestationsångest bara för att andra gör det. Om man inte vill
göra det så gör man väl inte det, eller? Eller milhetsa. Varför skall man göra
det om man egentligen inte vill det? Solklara ickefrågor i min min värld. Jag
sprang innan den stora löparboomen (läs: masspsykosen) startade och jag kommer
springa efter den har lagt sig. Det har varit väldigt intressant att se hur en
hel marknad av ickeprodukter växt fram. Som t.ex betala tusenlappar för att få vara
ängslig och springa i t.ex skatås eller runt kungsholmen. Intressant fenomen.
Hoppas det försvinner snart.
Den som springer för att andra gör det, går med i
löpargrupper för att andra gör det, milhetsar för att andra gör det och jagar
personbästa enbart för att andra gör det är verkligen ute och cyklar. Dom bör
nog se över vad som är viktigt i livet och ta tag i sin ängslighet. Om man inte
springer för sin egen skull, för att man vill, då tycker jag synd om den
personen.
Det måste vara jobbigt att vara sådär ängslig. Men jag kan
också vara ängslig! Som i onsdags, när jag skulle göra mitt första
intervallpass efter den stora återkomsten. Jag var ängslig över hur det skulle
gå och att dom sista tusingarna skulle vara löjligt jobbiga (vilket dom också
var), så lite ängslighet är bra om den är självförvållad. Det är den stora
masspsykosängsligheten som är konstig. Hu, jag blir lite ängslig bara av ordet.
Undrar om det är ett ord? Jag skrev det, därför anser jag att det är ett ord.
Läskigt!
WORD
SvaraRadera:)
RaderaWORD
SvaraRaderaDubbelword! Stort!
Radera