Tankar under ett jobbigt pass i solen

I omklädningsrummet:

“Ja ja, det är väl bara att göra passet, sen är det över”

”Hoppas det inte är för varmt. Hellre ett par sekunder långsammare än för snabbt. 4’03-fart”

”Måste klubba. Magen är ju helt kajko efter gårdagens chips och folkölsfrossa”

”Så, ut nu då! Marafart har ju ingen dött av”

”Nä, men efter 10k skall jag öka till 3’49-fart i 2k, det är jobbigt, jag är fan tempokänslig”

”Skärp dig, ut. Nu.”

På uppjoggen:

”Ganska varmt ändå. Härligt med sol, men inte så bra när man skall springa och inte är acklimatiserad”

”Böckling, sluta larva”

”Hmm, om jag springer långsammare så tar det längre tid innan jag måste börja, det är bra”

”Nä, det är inte alls bra, passet skall göras, och inte snabbare än 4’03 första 10k, capisce?”

”Ja, ja, det blir bra”

”Just det. Enligt värmekalkylatorn skall du lägga på 5-6s/k. Så egentligen 4’08/k. Fast eftersom du vet att du inte gör det så får du absolut inte springa snabbare än 4’03/k, ok?”

”Mmm”

”Hej hej Kållered station”

”Fan. Nu kör vi. Aight. Biiip”

10k marafart:

”Okey, 200m, fart 3’40/k. Ja ja, det tar några hundra meter innan klockan stabiliserat sig”

”SÄNK FARTEN”

”Ja, jag ska!”

”Sådär, nu ligger vi jämnt runt 3’56/k, det blir bra och så sänks den gradvis inom några km”

”SÄNK FARTEN”

”Så, 1k, 3’58. Blir bra det här, känns ganska stabilt”

”SUCK!”

”Lätt ju!, trummar finfint runt 3’58-4’00/k”

”Jävla mupp”

”Känns lite för ansträngt, jag borde nog sänka farten lite, det skall ju faktiskt vara 4’03/k”

”Nähäää. Einstein!”

”4k nu, känns bra, men alltså, det blir nog jobbigt att rampa farten sen. Jag borde sänka lite ändå”

”Hej hej Mölndals station! Blir 6k där framme. Lite jobbigare nu. Det är fan varmt asså”

”Okey, när jag vänder sänker jag lite. Vad har jag? 4’00/k. Det är ju jämnt och fint, jag håller det där va?”

”NEJ! du har redan sprungit för snabbt för länge”

”Ja, jag har nog det va? Jag fan utvecklingsstörd, nu har jag ångest också, snart sub 3’50-fart. Det går fan inte”

”8k nu. Fan, jag är nog rätt trött. Fan vad vek jag är. Tänk om man kunde vara som Peiza och Rosen, dom viker sig aldrig. Dom är hårda”

”Käft nu och koncentrera dig!”

”Ja, jag veeet! Asså, jag kommer aldrig att ens komma i närheten av 1.20 i köpenhamn. Olof är fan hård, inte som jag. Han kommer göra 1.19 lätt, det är coolt. Själv kommer jag göra 1.21 som vanligt. Vekt”

”MEN SLUTA DISSA DIG SJÄLV DITT JÄVLA MOBBOFFER! 9,5k, NU SKALL DU FAN BITA I”

”Fan, jag är rökt, det går inte. Nu måste jag köra. Helvetehelvetehelvetehelvete. Biiip!”

2k tröskelfart:

”Det var inte så farligt att växla ändå. Eller hur? det har bara gått 200m”

”BIT IHOP”

”Ahhh, jag dör, det går inte, det går inte. Vad har jag? 500m och 3’45-fart. Ååh, herregud vad trött jag är. Finns inte en chans. Jag kör 1k sen bryter jag fan. Växla till 4’03/k 2k till sen finns inte”

”Nä, dom finns inte eftersom du sprang bort dom första långintervallen DITT JÄVLA MIFFO! MEN DOM HÄR 2k SKALL DU GÖRA”

”Nej. Jag bryter vid 1k. Nu blev jag fan akut bajsnödig. Ladda med 500g chips och 3 folköl och 6,5h sömn ÄR INTE SÅ JÄVLA LYCKAT”

”Håll i, håll i! Kolla inte klockan än, håll i”

”JAG DÖÖÖÖR! Vad har jag? 1,1k i 3’45/k. 900m. Såhär: om du gör 2k så kan du slippa dom sista 2k i marafart, seså”

”Aaaaahhhhh!!!! Gaaaahhhh!”

”800”

”600”

”Åh helvete vad jobbigt det är. 400m, det klarar jag aldrig”

”200m. Bit i, bit i”

”2k, biiiiiip!”

”Pust, suck, frust, stööön. Jag dör. Jag måste nog spy nu. Jävla mage, jag har aldrig magproblem”

”ulk, ulk, ulk. Ha ha, precis som Macky Mack när vi var vid White Nancy. Varför tänker du på det? jag är nog knäpp”

”Pust, det lugnade ner sig, bra.”

”SÅHÄR: DU TRYCKER FÖR HÅRT! SÄNK LITE NÄSTA GÅNG OCH FALL INTE IN I ÖVERTRÄNING. FATTA!!!!!”

”Ja, det är helt rätt. Jag lovar.”

Nedjogg:

”Skall fan långbajsa när jag kommer fram. Värt”

”Helvete vad rökt jag är. Känner mig som en lönnfet, överkokt räka”

Mmm. Gör om, gör rätt nästa gång. Bra jobb ändå. 18k in på kontot”

Efterord:

Hej alla läsare, jag heter Goran och skall fylla 43 i oktober. Lås in mig på obestämd framtid.

Sommarbabbel

Läste en intressant artikel på running times, som handlar om vid vilken tidpunkt på dagen man springer som bäst. Den kan man läsa här om man känner sig manad:

http://www.runnersworld.com/race-training/morning-noon-or-night?cid=socTP_20150618_47710806&adbid=611564094261301248&adbpl=tw&adbpr=16031688

Bästa tiden på dygnet är alltså att springa tidig kväll eftersom kroppstemperaturen då är högst och det ger rappa och glada muskler som springer snabbt. Lungorna presterar också bättre än tidigare under dagen. Det negativa i alltihop är att den mentala ”peaken” under dagen är tidigare. Vad säger detta? I fallet G (som uppenbarligen handlar om mig, egocentrerad som jag är. Vad tror ni, detta är min blogg!) blir det en fråga om hur mycket mental misär jag skall utsätta mig för. Min förmåga att byta om och ge mig ut och springa minskar med antal passerade timmar på dygnet (bortsett från tidig morgon, det är övermisärens övermisär). Jag tycker det är sjukt svårt att komma hem från jobbet för att snöra på mig skorna och ge mig ut. Det är som en mental berlinmur och jag måste förbereda mig flera dagar tidigare om jag skall klara av det. Vekt, jag vet. Jag blir som ett gnälligt barn (till skillnad från annars), och jag vill inte. Eftersom jag har ett tålamod som är infinitesimalt måste allt vara avklarat snarast, helst innan lunch.

Igår hamnade jag i denna situation. Efter lång bilfärd hem från landet, för många öl och snapsar dagen innan, var jag tämlgen osugen på att veta att 6+3k i 4’03-fart väntade vid 17:00-tiden. Men jag tvingade mig ut. Det som hände var precis som i artikeln: om du bara kommer över de psykiska spärrarna kommer du prestera bättre om du springer vid tidig kväll. Efter en lite halvseg uppjogg trummade jag igång. Landade 6k i 3’55-fart och under mellanjoggen bestämde jag mig för att inte wastea good legs och omvandlade sista 3k till tröskel istället och satte dem i 3’46-fart. Sjukt nöjd!

Från februari till maj har jag också tränat 18-19:30 på onsdagar. Ni som har koll på min träning bör vid det här laget ha listat ut att onsdagar innebär kvalitetsträning för G. Min kära dotter tränar fotboll denna tid och skjutsas till träningen skall hon. Så jag bestämde mig för att utnyttja denna tiden till att riva av min löpning. I början var det lite svårt och jag var inte alls sugen, men när man är ombytt och har parkerat bilen finns inga andra val än att ge sig iväg (ja, om man inte vill frysa ihjäl på en parkering i februari). Och vet ni, dom passen har jag levererat på nästan varje gång! och efteråt har jag haft en grymt skön känsla, kommit hem till middag och bara varit nöjd. Måste börja springa mer vid denna tid på dygnet! Jag behöver dock fina cirklar att följa, sådana jag kan följa runt, runt utan avbrott. Som till exempel onsdag = byta om, skjutsa, spring. Nu kommer dock sommaren, då blir mina cirklar mer som utdragna ellipser och inte alls lika fina. Men jag skall försöka! Oavsett så gör jag min träning, det säger sig själv.

Annars då? Har precis spenderat några dagar på landet. Nerike är ett fantastisk ställe. Vädret var tämligen dåligt för midsommarfirande, men löpning på grusvägar i duggregn i ett grönt närke är som balsam för själen. Ibland tajmar jag in en dejt med den tyska maskinen när jag är där. Lyckades med detta i midsommar och vi joggade 17km runt omgivningarna vid 09:45. Lagom innan sill, snaps och öl. Det är alltid trevlig att springa med den tyska maskinen. Skulle vara sjukt kul om han harar mig till 1:19 på Åstadsloppet i oktober. Det skulle vara ännu roligare om jag klarar det! Aja, skall försöka i alla fall.

Träningen tar sig bra och jag har avklarat 2v av mitt program mot att försöka bli snabbare på halvmaran. Förra veckan summerade jag in på drygt 85km. Riktigt bra. Känns som att formen är på väg. Bra så.

Det var allt för nu. Lev väl, spring mer.

BQ och framtiden

Sådär då. Då var man kvalad till Boston och med en kvaltid på knappt 16min snabbare än gubbkvaltiden 3.15 är jag säker på att få en plats i nästa års lopp. Ja, förutsett att jag inte drabbas av temporär förvirring och missar anmälningsdagen. Skulle inte förvåna mig om jag gör det. Jag kommer gå runt och stressa en vecka innan och när det väl är dags hamnar jag väl i nåt stresstillstånd som förvandlar mig till en förrvirrad höna och jag kommer antagligen gå runt hemma och undra vad det var jag skulle göra. Ett vanligt tillstånd i el G:s värld. Jag är kung på att planera år i förväg och när det sen närmar sig är jag tämligen hopplös. Det är tur att min fru älskar mig :)

Hursom. Boston alltså. Det skall bli sjukt kul och i riktigt trevligt och roligt sällskap. Hotell är såklart bokat. Gäller att ligga i framkant...

Så vad skall jag göra fram till Boston då? Jomen visst har jag skapat en plan för det. Det ger sig självt eftersom jag annars skulle vara sjukt stressad. Jag kan inte inte vara planlös, det strider mot min natur. Nu är det alltså dags att försöka bli lite snabbare på halvmaran. Jag har ett finfint 15v upplägg som jag skall följa och som förhoppningsvis skall ta mig till snabbare tider än tidigare. Självklart siktar jag på att ta mig under 1.20. Om jag klarar det? ingen som helst aning, men jag skall göra vad jag kan så får vi se.

Två halvmaror har jag tänkt mig. Köpenhamn i september och 4v senare Åstadsloppet i Örebro. Det blir kul att satsa mot. Förutser jobbiga pass i min nära framtid. Det som dock är positivt är att kroppen tar till sig fart ganska snabbt. Skall jag vara ärlig måste jag säga att några pass skrämmer ju skiten ur mig! Nåväl. Inte hoppa framåt i förväg. Ett pass i taget, så får vi se hur det går.

Mot framtiden!

Att få upp huvudet över ytan när Mr Murphy går till fullskalig attack (alt. vägra vara ett offer)

Jaha, i lördags befann jag mig alltså i vår vackra huvudstad stockholm för att förflytta mig 42195m runt gator och torg. Nervös var jag och jag funderade mycket på min sista utflykt till utmattningens yttersta gränsland i budapest förra året. Det var ingen trevlig utflykt, men den var viktig. Viktig för mig på så sätt att jag krävde av mig själv att inte vika mig oavsett om tidsplaner falerar, solen gassar eller regn vräker ner. Detta gäller självklart inte skador. Skador är skador, att vara trött är inte farligt, bara jobbigt. Att ge upp bara för att något är jobbigt funkar inte för mig, det bevisar att jag är vek. Jag vill inte vara vek, jag vill vara en sån som kämpar även om det är jobbigt, jag vill vara hård på det sätt jag kan. Om jag nu inte kan springa så himla snabbt så kan jag i alla fall vara hård med att inte ge upp för utmaning, trötthet eller träning.

När jag började skriva den här bloggen var jag förbannad på Mr Murphyrelaterade saker i mitt liv som hela tiden försökte sätta käppar i hjulen för min löpning. Bet tillbaka och krälade sakta och mödosamt upp till ytan igen, väl medveten om att någon gång kommer det bli krig igen, antagligen innan jag hunnit i mål, där mål innefattar att kvala till Boston marathon 2016.

Låt oss hoppa tillbaks lite i tiden. Jag hade alltså tre månaders löpuppehåll på grund av ständiga förkylningar och problem med bihålorna. Sedan åtgärdade jag detta och då körde jag min intima studie av moderplaneten tellus och förstörde rygg och nackmuskulatur (se tidigare inlägg). Efter detta återstod 15v till stockholm marathon. I rent ursinne gjorde jag en magnifik återuppståndelse. Tolv veckor senare sitter jag och kollar tillbaks på min träning och är riktigt stolt över mig själv. Formen hade de senaste veckorna kommit smygande och nu var allt bara finfint. Mina tankar kretsade inte längre runt:

”om jag kommer ner till 3h är det en bedrift” eller ”3.10 räcker, kommer jag dit är jag nöjd”. De hade istället utbytts mot:

”3h är lite restriktivt, jag borde nog satsa på 2:55. Kan antagligen göra 2:53, så 2:55 borde bli lagom för att undvika väggning och säkra BQ16”. I min enfald utgick jag från att jobbet var gjort och jag hade klarat mig. Det återstod ju bara 3v träning där några få viktiga pass ingick. Inga problem, jag har klarat 12v slaviskt. Inga problem? jo, just det. Tjeeena..

Vid detta läge har min kära son varit förkyld i 2v. En riktigt seg förkylning som inte riktigt släpper. Först hade han feber i en vecka och sedan mådde han skräp ytterligare en vecka och det fortgick. Jag var mycket nöjd med att jag inte blivit smittad och trodde i min dumhet att om jag inte blivit smittad på 2v, så borde det vara lugnt. Eller nå(o)t.

Känner mig lite skum i kroppen. Seg när jag vaknar, lite slemmig i halsen. Tränar på några dagar ändå och det funkar. Sen vaknar jag en dag och känner att det blivit lite värre. Ont i huvudet och hängig. Vilar några dagar och det släpper. Får till ett kvalitetspass som jag ändå förkortar för att inte pressa gränserna. Allt känns bra. Två dagar senare är det fetkört. Det är 12 dagar kvar till stockholm och jag är helt utslagen.

Jag gör det enda rätta. Totalvilar. Sonen är hemma från skolan, så jag vabbar med honom. Han sträckkollar Harry Potter och jag ligger i sängen och läser Robin Hobbs fantastiska värld om lönnmördare och folk som pratar med vargar. Jag går all in. Ligger i sängen mer eller mindre hela dagarna. Ingenting händer, INGENTING. Det sitter i luftrören, känner tryck över bröstet och huvudet bultar. Detta upprepar sig dag efter dag. Börjar ge upp. Det är onsdag, bara två dagar tills jag skall åka till stockholm. Jag har blivit lite friskare. Inte mycket, men såpass att jag i alla fall känner att jag kan springa utan att riskera livsfara. Känner mig uppgiven. Totalt uppgiven. Mr Murphy levererar –igen. Vaknar på onsdagen och känner mig 90% frisk. Vågar inte tro att detta är sant! På fredagen känner jag mig fullt återställd. Fatta den då... Dagen innan stockholm maraton!. Jag har inte sprungit på 11 dagar (förutom ett futilt försök till jogg som avbröts efter 5km) och första löppasset efter uppehållet skall alltså bli 42195m.

Nu återvänder min kampvilja och jag tänker ”äh, va fan då bara 3:10, det måste ju gå att springa snabbare än så, om jag nu kommer ihåg hur man springer”. Gör upp en plan. Den består av följande: lägga sig bakom 3h farthållarna och gömma mig i den gruppen mot vind och regn (Mr Murphy sista försök –kasta en massa vatten från himlen), utvärdera efter 10km om farten känns bra eller om jag måste sänka lite och ta det därifrån. Bra plan.

Står på startlinjen. Det är 5min kvar till start. Känner mig laddad. Glad över att jag skall springa, förbannad över att allt blivit som det blivit. Då fattar jag ett nytt beslut. Jag behöver inga farthållare. Jag vet precis hur det skall kännas om jag ligger på rätt sida gränsen och jag vet hur det känns om jag ligger på fel sida gränsen. Rutin. Använd din rutin och gör din grej. ”Mmm. Så gör jag”. PANG!

Springer mina 42195m. Passerar halva på 1:28 lite drygt. Känns bra. Tappar lite sista milen när regnet övergår i skyfall och vinden biter. Passerar mållinjen på 2.59.24 utan att ha tagit ut allt sista 5k.

Nöjd med att ha förvaltat det jag hade med de förutsättningar jag fick.

Fuck Mr Murphy.

Pannben.

Den sponsrade motionären och hens tröttsamma reklam

Reklam kan vara roligt och givande och den kan vara fruktansvärt irriterande. Personligen är jag mycket intresserad av att läsa att någon av mina löpande bekantskaper gjort ett bra skoinköp och vill gärna höra om skons förträfflighet. Det som triggar mina kräkreflexer för reklam är när motionärer basunerar ut att just det här märket på sko och kläder är såå fantastiska och bäst. Nu är det ju så att det oftast är samma märken, som satt i system att quasisponsra någon i mellanmjölksträsket med stor skara följare på sociala medier med ett par skor eller en tröja/jacka. Motionären känner sig hedrad och lite extra cool och gladeligen bombarderar sitt flöde/blogg med att hylla dessa märken, företaget förlorar ingenting och får en hiskeligt massa gratisreklam. Win win? knappast. Win för företaget och en såld själ.

Att en elitlöpare gör det är en sak. Dom gör det för att dom är sponsrade på riktigt och det antagligen står inskrivet i deras kontrakt. Det är helt okey eftersom de oftast gör det lite försynt och man kan ganska lätt läsa mellan raderna att dom tycker varken bu eller bä om produkten, men dom får skor, kläder och ev. lite pengar som dom verkligen behöver för att kunna utöva sin idrott.

Detta har stört mig ganska mycket de senaste åren. Turligtvis har det ebbat ut lite nu, men för ett par år sedan var det nästan löjligt. Jag har till och med slutat följa en del som ägnar sig för mycket åt det här. Personer som är intressanta och haft mycket bra att säga, men där det sakteliga har övergått i ett upprapande av märkens förträfflighet. Märken som dom inte valt själva och antagligen inte skulle välja själva. Intressets makt är stor, att få känna sig som någon som verkligen presterar något, att få något gratis som man egentligen har råd att köpa själv, det måste betyda att man är speciell, eller?

Jag kan själv göra reklam, och även gör det, för saker jag själv fastnat för. Men då är det något jag själv valt att köpa just för att produkten är intressant och jag tycker om den. Precis såsom jag själv gärna läser reklam av andra som gjort sina egna val. Är jag kanske avundsjuk för att jag inte är sponsrad? Nä. Skulle inte tro det.

Det är skillnad på reklam och reklam.

Förövrigt skall jag gå och hämta ut min nummerlapp till varvet snart, och klämma på lite skor...

Den fina balansgången

Jobbiga tider i gubben G:s liv just nu. Snart har jag tagit mig igenom crashplan stockholm marathon och det är dags för examen nästa vecka. Vägen hit var när jag satte upp programmet –utopiskt, minst sagt. Det innefattade en raketomstart utan hänsyn till massakrerade ben som bad om nåd och utan tid för återhämtning. Kort sagt, ignorera allt och hålla sig till programmet. Dömt till misslyckande kan man tycka. Men till detta måste man också lägga till parametern att el G var trött på att vara offer och var redo att ta sig tillbaka från att kräla i misärens trögflytande gegga.

Dag för dag, vecka för vecka tog jag mig igenom alla hinder och efter 5-6v insåg jag att jag klarat mig igenom nålsögat. Så nu står jag här och har missat ett pass. Ett. På 10v. Det är jag mycket nöjd med. Dock finns det orosmoment som tornar upp sig på som ett litet moln på himlen och växer sig större och större.

Lilleman åkte på nåt förkylningsvirus och har varit dålig ganska länge nu (3v and counting). Jag har legat lite på gränsen senaste veckan, därav mitt missade pass. Vilade lite extra och allt kändes bra igen. Gårdagens jogg kände jag dock igen att jag var lite seg i kroppen och att allt inte var helt bra. Till på råga på allt så blev dottern sjuk igår. Hon, liksom jag klarat sig alla veckor av lillemans förkylning. Så nu känner jag mig orolig att Mr Murphy skall komma och bita mig i arslet igen. Inte bra. INTE. Tursamt är det vilodag idag. Tanken var att köra ett hyfsat snällt intervallpass imorgon, men jag tror att jag lägger in en dags vila till och hoppar över det passet. Det viktigaste är att hålla sig frisk, den största delen av träningen är gjord. Får väl jogga igång kroppen lite på onsdag igen och sedan är det varvet på lördag, i maraansträgning. Efter det så tar vi sikte på examen för återkomsten.

GAAAH! Jag vill inte bli sjuk.

Några veckor kvar

Jaha, nu är det bara några veckor kvar innan jag avklarat “stockholm crashplan 12v”. Befinner mig i v9 av planen och än så länge har allt gått bra. Jag har gradvis förändrats från en lam, stelopererad degklump som mestadels tycker synd om sig själv, till en tärd, smal och senig maratonlöpare. När hålorna syns i kinderna utan att man för den delen äter mindre vet man att formen börjar innfinna sig. Det är bra.

Det finns en återkommande känsla som oftast infinner sig ungefär när jag tagit mig igenom ¾ av ett uppsatt maratonprogram. Det är lite skumt. Jag får en liten motivationsdip och måste faktiskt ta i lite för att komma ut och göra mina pass. Detta har inte med formen att göra eftersom den oftast är bra och när jag väl kommer ut, avklaras passen oftast galant och enligt plan. Jag blir lite blasé helt enkelt. Den första entusiasmen har lagt sig, man har gjort några hästveckor och man ser slutet närma sig. Konstigt det där. Man borde vara grymt stolt och nöjd över vad man presterar. Istället känner man –ingenting. Den här fasen går jag som sagt alltid igenom när jag tränar efter ett maratonprogram. Det jag vet är att jag under inga omständigheter får börja skippa pass. Det skulle vara hål i huvudet eftersom man kämpar ganska hårt för att nå till detta stadie. Ni som känner mig vet att jag naturligtvis inte skippar passen, det skulle vara förkastligt beteende och kort och gott dumt. Möjligen att jag gnäller lite om att det känns som det enda jag gör är att springa. Vill man vara maratonlöpare så vill man. Finns inte så mycket mer att orda om just det.

Nåväl. Denna halvmiserabla känsla måste man bara ta sig igenom, pass för pass i några veckor. Sedan är det dags för nedtrappning. Då byts denna känsla mot glädje att man snart skall tävla, blandat med skräck för smärtan man skall utsätta sig för. Snart är jag där, skall bara behålla fokus lite till. Ett par veckor av att sitta halvombytt på bänken i omklädningsrummet och stirra tomögt ut i ingentinget stör inte så mycket. Ut kommer man ju i alla fall. Tillslut.

Min kära fru, hon är klok hon. Senast förra veckan dividerade jag lite om hur jag skall springa i stockholm egentligen. Jag kanske skulle omrevidera lite och kruta på om vädret tillåter. Svaret min fru gav mig var att inte glömma vad jag tänkte för 9v sedan, dvs att jag skulle vara nöjd om jag ens kom ner till bostonkvaltid på så kort tid med 2-3 månader utan träning. Det viktiga är att kvala till boston 2016, inte att pressa gränsen med risk att crasha och kuta på typ 2.53. Mycket bättre då att springa med marginal. Sedan om det blir 2.58 eller 3.02 är ju totalt ovesäntligt. Det där har hon väldigt rätt i den där kloka frun, så jag borde lyssna på henne. Borde. Hur jag gör när jag väl står där på startlinjen återstår att se. Halvhårt liksom. Vad halvhårt är i resultat vet jag inte. Men jag vet att det tar mig till boston iaf, det vet jag. Det är bara sjukdom och väder som kan haverera de planerna. Vad gäller vädret har jag nu så god marginal att just den parametern börjar bli ganska liten. Sjukdom kan man inte styra över, men jag bestämmer att jag kommer vara frisk. Så.

Antar att det enda som finns kvar är att gneta vidare. Så då gör jag väl det. Denna vecka innefattar endast distans och strides och det har ju ingen dött av.