Vecka 9 (svart på vitt)

Förra veckan återtog jag min löpning och kom upp i normal mängd (ca 80k). Den veckan bestod enbart av lugn löpning. Fokus för vecka 9 var att upprepa vecka 8, men nu också med lite inslag av tröskelfart samt strides. Svart på vitt. Var lite nervös inför stundande tröskelpass och visste inte riktigt var jag stod efter förkylningen. Innan Mr Murphy behagade kasta meningslösa förkylningsvirus på mig låg jag runt 57.5 i Daniels Vdot tabell. Översatt från fikonspråk, ca 3’45/k i tröskelfart. Så då tänkte jag som så att om jag utgår från ca 3’50-55/k så borde jag hamna rätt. Det viktigaste var att inte pressa och syra ner mig. Man måste vara ärlig med var man står, det gynnar definitivt inte min träning om jag tar i så jag skiter ner mig för att siffrorna skall visa något jag vill att dom skall visa istället för att reflektera verkligheten.

Så då stod jag där på Åby friidrott med 5x mile med 1min vila framför mig. Lite seg i låren efter 10x100m strides ett par dagar innan. Vädret var perfekt. Nollgradigt, sol och helt vindstilla. Passet avklarades galant och jag hittade min fart direkt. Alla varv gick inom 1sek skillnad, rakt igenom hela passet och sista intervallen kändes som första. Gav mig själv en klapp på axeln och njöt i fulla drag. Farten då? Hamnade jämnt på 3’48/k i snitt. Överraskade mig själv positivt och var mycket nöjd med det.

Utöver tröskelpasset skulle jag också börja med att lägga mina långpass i kraftigt kuperad terräng för att härda benen inför Bostons backar. Detta pass skulle förläggas som 4x 6,5km slingan i Gunnebo. Ni som har sprungit där vet att det är definitivt kuperat! Farten var oväsentlig, men borde hamna runt 5-fart. Skulle egentligen vila på lördagen efter fem löpdagar på raken, men efter att ha sett väderprognosen för söndagen och det dök upp en lucka på lördagen, så tog jag tillfället i akt och stack ut. Hade ätit en skral middag dagen innan och endast en luftig fralla på lördagsmorgonen. Inte direkt en stabil uppladdning… Var egentligen inte sugen på att ge mig ut och kände att jag borde nog vila. Ja ja, bara att ge sig ut så det går över nån gång. Kände direkt att jag var seg i benen och att det skulle bli en tung resa. I slutet av andra varvet mötte jag upp Roten och det var välkomnande att ha någon att snacka med för att fördriva tiden. Vi klafsade runt gunneboslingan och i slutet av sista varvet, när vi äntligen var på väg hem rookiebonkade jag. Det händer väldigt sällan att jag bonkar. Nåväl, det är härdande att springa sista kilometrarna på tom tank. Men det var segt, det erkänner jag. Till på råga på allt började det hagla på mig sista kilometern.

Nu är det söndag och jag har stängt löparveckan. Sammanfattat:

Mån: 7,1k hem från jobbet

Tis: ToF job 8,7+7,9k (inkl 10x100m)

Ons: morgonjogg 8.7k

Tor: 15,3k (tröskel)

Fre: morgonjogg 8,7k

Lör: Långpass 28k kuperat

Sön: vila

Totalt: 84,3km

En vecka närmare Boston.

Vecka 8 (tillbaks till cirklarna)

Efter att ha levt med förkylningsmisär ett par veckor var det hög tid att slå tillbaks mot mr Murphy och ta tag i mitt löparjag igen. Tillbaks till vardagscirklarna utan en massa krafs som stör hela tiden. Eftersom jag inte sprungit på ett tag bestämde jag mig för att första återstartsveckan inte skulle bestå av några fartpass. Bara lugnt och städat och återta normal mängd innan jag försöker öka farten. Måndagen började jag med att vila (kändes bäst så). Följde upp detta med en hemjogg efter jobbet på tisdagen, 2x morgonjogg/hemjogg till och från jobbet samt morgonjogg på torsdagen. Fredagen vilade jag. Temperaturen sista delen av veckan hade krypit ner mot några minusgrader. Det gillar jag! Några minus, sol, vindstilla och torra vägar. Kyla stör mig inte nämnvärt när den är kall och torr. Tvärtom, det är vackert och det blir så tyst ute. På lördag morgon skickade svärfar den här bilden på våran sommarstuga:

Metalltjejen och klätterapan gick igång direkt och dansade krigsdans. ”Vi måste åka dit och bada, tunnan är färdig!” Så när klätterapan hade klättrat färdigt plingar det i min telefon. Det är min kära fru som skrev: barnen har bestämt att vi skall åka till landet, du får springa långpass där. Jahapp, då blev det så. Springa långpass på landet är fantastiskt! Jag har en runda på ca 30km som man kan springa utan att träffa en enda människa eller bil, så det är klart jag var på. Så vi drog dit och badade tunna i minusgrader och det var grymt mysigt. Det är lite speciellt att ligga där i och titta på stjärnorna, rulla sig i snön och sedan hoppa i igen. På söndagen gav jag mig ut i sex minusgrader, hårt packade grusvägar, tystnad, sol och fridfullhet. Kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Kollar inte på klockan när jag springer långpass, fokuserar bara på att flyta fram. Kände att jag hade bra flyt och när jag stannade visade klockan på 32km och 4:37-fart. Kändes hur bra som helst. Efter detta var det dags för lunch innan vi körde hemåt igen. Mycket trevlig spontanutflykt.

Summerar in veckan på ganska exakt 80km, ingen kvalitet och en 32km långrepa. Bra. Nu kör vi vidare i samma spår. Nästa vecka innefattar lite trösklar också. Hoppas på en bra känsla men utgår från att det kommer kännas bedrövligt. Bäst så.

Vecka 6 och vecka 7 (Murphymisär och stålkulor)

Okey, summeringen av vecka 6 och 7 kan hållas ganska kort om jag inte skall vältra mig hur synd det är om den 43-åriga gubben som inte fick springa pga förkylningen. En riktigt seg förkylning åkte jag på. Satt i bröstet, i bihålorna och i öronen. Total misär. Började vecka 6 med hemjogg från jobbet, följde upp med till och från jobbet på tisdagen. Sedan var det ridå ner. Testade igen på onsdagen vecka 7, fast egentligen visste jag innan att jag inte var 100% frisk. Jag var mest frustrerad och det fick jag sota för eftersom jag fick vila resten av veckan efter det passet. Sammanfattat:

Vecka 6: 28k (3st joggar)

Vecka 7: 13k (1st sorglig jogg)

Så, nu lämnar vi förkylningsträsket och återgår till vardag, vilket skall innefatta en hel del mer löpning än vad dessa två veckor gjort. På tal om vardag, min nästan 11-åriga dotter håller fanan högt och visar att hon minsann kan göra knäppa saker och brås på sin far. Hon ringer hem från en kompis, tämligen hysterisk och gråter. Det första hon säger är: ”skratta inte nu, wuääh, snörvel, snörvel. Piercing, wuääh, näsa, wuääääh, kula, WUUUÄÄÄH! Ehh...que? Det visade sig att hon har testat sin kompis låtsaspiercing där man stoppar in en magnetisk kula i näsborren och fäster en fin grej mot denna på utsidan av näsan. Det var ju roligt, så det är klart man skall ha en i varje näsborre... Vad tror ni händer om man har en väldigt stark magnetkula i varje näsborre, avskiljda av en tunn näsvägg? Just det. Klonk! kulorna fastnade mot varandra. Och så kör man en snörvel på det. Då mina kära läsare, då sitter dom hårt, ganska långt upp i näsan. Min kära fru fick åka till akuten med henne. Dom lös i näsan och såg inget. Då hämtade dom en grej som skulle utvidga näsborren lite. När dom stoppade in den i näsan sa det ”KLONK” och så satt det en magnetkula på instrumentet. Då kollade hon i andra näsborren och då sade det ”KLONK” där med. Fint. Två ”klonkar” är bättre än en. Alla lyckliga och glada igen. Kämpa familjen!

Vecka 5 (Davenport, Florida)

Ja, jag vet att blogen ligger efter lite. När en löpare befinner sig i det kränkta stadiet förkylning är man fullt upptagen med att lipa över faktumet att man inte springer, då står inte blogande högt på listan. Det skulle bara leda till blogposter med fullt fokus på hur synd det är om en själv och hur orättvist det är att andra kan springa. Jag besparar er detta, ni kan tacka mig vid tillfälle. Så. Vecka 5 då.

Vecka 5 var jag övertygad om att jag skulle vara förkyld eftersom jag tränat ner mig i källaren och sedan satt mig på en atlantflygning utan att passera gå. Blev mycket positivt överraskad över att jag inte blev det. Familjen Edenro hade en fantastisk vecka i florida! Universal stodios, utflykter och shopping så det stod härliga till! Tyvärr är dollarn inte lika billig som för några år sedan, men det är ändå helt okey priser och utbudet för shopping är något bättre over there. Var på jakt efter ett par Zante, men stötte på ett par sketchers GOrun 4 istället, så jag köpte dem. Självklart följde jag upp detta med inköp av en massa fantasyböcker och en hel del vardagskläder. Njöt i fulla drag av donutsfrukostar, burgare och en och annan öl slank ned också. Om jag hade bott i USA hade jag vägt minst 10kg mer än jag gör nu. Det ingår inte riktigt i min värld att lämna mat på tallriken. Det är gott med mat, man äter upp. Enkel ekvation. Portionerna i USA är minst sagt lagom...

I florida var det ganska varmt på dagarna så bästa tiden för löpning var på morgonkvisten vid 07:00. Nu behövde jag vila lite, så jag sprang inte så många pass, men 3x15km hann jag med i mina nya GOrun skor. Dom var väldigt trevliga att springa i. På sista passet visade jag världen hur miffo el G är. Hade inte gjort morgontoaletten innan joggen. Varvet runt kvarteret var drygt 4km, så jag tänkte att äh, bara att gå in och SoS:a när det behövs. Efter första varvet: ”nä, det är lugnt”, efter andra varvet: ”nu har det gått över”, efter tredje varvet: ”nu skulle jag kunna tänka mig att gå på toa, men det är ju bara 3km kvar”. Hmm... Dom sista 2km såg jag inte klok ut. 

4 km varv runt kvarteret

Var tvungen att stanna och gå för jag kunde inte springa utan akut risk för besudlade kalsonger. Tillslut kunde jag inte gå heller så jag fick springa med en knytnäve hårt tryckt mot de bakre regionerna hem så snabbt jag kunde. Kämpa människa! Varför händer sådana sjuka saker mig? Ja, undra varför...

Nävål. Vecka 5 räknades in på 45km vilovecka och semester. Bra så.

Sam funkar alltid

Poolside hunk

Vecka 4 (instängd och trött)

Denna vecka började som veckan innan –med att jag packade min väska och cyklade till jobbet. Lämnade min cykel och sprang hem. Viktigt att hålla sig till cirklarna. Denna vecka var lite speciell eftersom den avslutades med start av en veckas semester i Florida. Kände i början av veckan att jag började bli trött i kroppen av senaste veckornas (för mig) höga mängd. Det var dock bara att bita i sista dagarna innan semestern. Måndagens hemlöp följdes upp med förflyttning via apostlahästarna till och från jobbet på tisdag, onsdag samt torsdag. På tordagens hemlöp körde jag trösklar och råkade ut för en bisarr sak.. Jag var en nöjd människa på torsdagen eftersom vi skulle åka till florida tidigt på fredagen och jag äntligen fick löpvila för min numer helt slutkörda kropp. Allt jag behövde göra var att ta mig igenom ett tröskelpass på vägen hem. Regnet vräkte ner hela dagen och jag kände att jag var megatrött i kroppen och borde inte egentligen och det regnar och jag borde bara cykla hem och styra upp barn och slutpackning (var lite stressad eftersom kära frun var bortrest i jobbet och jag var tvungen att få till allt det sista så att det bara var att åka på morgonen). Körde en el G och sade till mig själv att sluta lipa och en maratonlöpare gör sina mil, lipa får man göra när man passerat mållinjen osv. 

Cyklade bort till Åby friidrott i regn och motvind och tyckte allmänt synd om mig själv. Fastighetsgubbarna har sin homebase i klubbhuset vid banan och när dom är där är grinden öppen. Så jag cyklade in, tog av mig regnkläderna och började springa. Halvvägs igenom uppvärmningen slår det mig! Inte så jäkla intelligent Goran, om gubbarna går låser dom den stora grinden och då måste man gå ut genom snurrgrinden. Hur jävla lätt är det med en cykel och en väska fylld med kläder?! Är det något man kan vara säker på så är det att fastighetsgubbar inte direkt är kända för att jobba till 17:00. Dom har skapat sin egen dagsrytm som verkar börja 09:00 med två timmars fika och avslutas senast 15:30... Mycket riktigt, nu har dom gått och låst stora grinden. Bra Goran. Riktigt bra. Okey, det där är som det är, det är ett senare problem helt enkelt. Körde igång passet. Tanken var egentligen 3x2 miles tröskel med 2’ vila. Hade lagt in en slackerklausul att det kan räcka med 2x2miles om kroppen skriker för mycket eftersom jag ligger väldigt mycket på rött just nu. Regnet vräker ner, benen är ohyggligt sega, jag har ett problem jag måste lösa när passet är färdigt och det är syndast i världen om mig. Funderar på om jag skall lipa lite, men kommer fram till att jag är för trött. Sätter första 3.2km. Andra repetitionen börjar det gå långsammare och långsammare sista 2km och jag får ta i mer och mer för att ens hålla normal tröskelfart. Bestämmer mig för att avbryta efter 2 reps och det var knappt att jag orkade göra sista kilometern, men jag gjorde den. Vet inte om det var smart eller bara dumt. Men jag gjorde den i alla fall. Ville abryta rätt upp och ner utan nedjogg, men vågade inte börja fundera på hur jag skulle lösa mitt cykelproblem, så jag sköt det framför mig 1.6km. Sen var jag färdig. Kroppen skrek och jag började bli sjukt hungrig också. Och det regnade.. och jag hade ett problem. Fick en brilljant idé och tänkte att det är ju bara att hålla cykeln på bakhjulet och gå igenom spärren. Jadå, det går nog. Halvvägs igenom inser jag att det här fungerar inte. Hur fungerar en spärr? Just det, man kan bara gå åt ett håll. Mitt problem har alltså nu muterat och innefattar få ut cykeln (och mig själv) ur en ganska liten öppning. Nu började jag känna hopplösheten välla in över mig. Kroppen skriker och orkar egentligen inte ens hålla cykeln. Lägger ett avgrundsvrål ”JAG VILL BARA KOMMA HEM OCH HA SEMESTER!!!!” som ekar över åbyområdet. Krånglar mig ur situationen med nöd och näppe. Cyklar runt banan och letar efter hål i staketet. Nere i bortre hörnet går inte, där har dom byggt om och staketet är typ 5m högt nuförtiden. Döda mig. Tillslut hittar jag ett ställe där staketet är knappt 2m. Detta ställe är inne bland en massa buskar och jag får spendera 5min på att få dit min cykel. Mina armar värker och skakar av att bara lyfta cykeln för jag är så JÄVLA TRÖTT i kroppen! Med ganska mycket möda får jag lyft cykeln och kan kasta den över staketet. Suck. Ibland blir jag rätt trött på mig själv.. 

Cyklar hem och det är megamisär. Det blåser hård motvind och det regnar mycket och jag bor, just det –på ett berg. Kommer äntligen hem och möts av 10-åring och 8-åring som säger: pappa! var har du varit? Klockan är ju över 17:00, du skulle komma hem tidigt, vi skall packa färdigt och duscha och fixa allt det sista. Och vi är hungriga, vad blir det för mat? Jag står i hallen och är redo att bara lägga mig ner. Säger till dom att det uppstod ett problem när pappa skulle springa, det blir pizza, jag skall duscha nu, pappa är lite stressad, ta lite datatid och låt mig hitta mitt jag i spillrorna av mig själv. Ser på min telefon att Macky mack har ringt. Vill gärna ringa tillbaks, det var länge sen vi snackade skit. Orkar inte. Några timmar senare, barnen sover, allt är färdigt. Jag sitter i soffan, tar en fet whiskey och inväntar min frus hemkomst. Äntligen semester!

Futila tankecirklar

Just nu inväntar jag semester så det står härliga till. Om ett par dagar åker vi till Florida och softar. Eftersom hjärnan sakta men säkert avvecklar sig själv har jag redan intagit softishattityd och drömmer mig bort, funderar på framtida planer och utmaningar. Jag är lite villrådig inför vad jag vill göra efter Boston. Det är nu min fru suckar högt eftersom hon inte tycker det är relevant pga att det är för långt fram att tänka på det. Förlåt!

Jaha. Vad funderar jag på då? Jo, jag sprang ju ultravasan 2014 (det kan man läsa om här http://www.funbeat.se/blogs/archive.aspx?PersonID=130284&Year=2014&Month=8 ) utan förberedelse och tämligen spontant då jag fick ett infall dagen innan start. Innan dess hade jag aldrig sprungit längre än ett maraton. Kom i mål på 8:38 efter ett jämnt lopp i tämligen geggiga förhållanden vilket förärade mig en 94 plats totalt och 24:a i H40.

Ponera att jag tränar bra genom vintern till Boston. Då kommer jag ha fler mil än någonsin bakom mig samt kommer förhoppningsvis att vara i mitt livs form. Kanske skall jag då passa på att springa mellan sälen och mora med sikte på att bättra på tiden från 2014 med 39 minuter?

Men! Jag vill väldigt gärna springa en halvmara på 1:19 också. Så antingen springer jag ultravasan och då ryker nog chansen att göra en bra halvm

ara hösten 2016. Eller så tränar jag för 10k/halvmara till hösten 2016 från juni. Jag vet inte riktigt. Jag vet att jag har tämligen bra uthållighetstalang och det har jag inte riktigt utforskat. Fast å andra sidan har jag inte sprungit halvan sub 80 och gubbar som lubbar gör sub 80, det har mårdhunden sagt. Svårt! Vad tycker ni?

Eventuellt kan det vara så att jag är i så god form efter boston att jag gör 1:19 på varvet redan (inte troligt) och då är det inga problem, då väljer jag jag nog ultravasan, om jag känner för det. Velig, jag? Nää...

Allting kan såklart skita sig också om träningen i vinter havereras av ebola. Då blir det inte ultravasan, det är en sak som är säker. Gaah! Jag vill ha facit nu! Facit till något jag inte ens vet vad jag vill. Bra Goran. Allt är som vanligt, jag snurrar runt i mina menlösa tankecirklar. Men en sak vet jag! Oavsett vad kommer jag transportera mig i mål i Boston, det är det viktigaste.

Vecka 3 (Jobbet görs i de tysta milen som utgör vardagen)

Ytterliggare en träningsvecka närmare Boston. Under denna träningsvecka har jag funderat lite på maraton och hur man uppnår bra resultat (nåja) på denna sträcka. Senaste veckan har jag sett riktigt fina prestationer och även urusla diton av folk i min närhet. Det är ganska lätt att redan innan loppen går säga vilka som har chansen att lyckas och vilka som kommer fallera så det står härliga till. Jag skriver har chansen eftersom en bra förberedelse endast är just det, en bra förberedelse -inget annat. Vi snackar maraton och i maraton kan det hända mer eller mindre vad som helst som kan stjälpa även den bästa av förberedelser. I stort sett alla som lyckas bra efter sina förutsättningar i ett maratonlopp är de individer som förstår att allt avgörs i de tysta milen i den glamouröst gråa massan vi kallar vardag. Ni vet alla de där passen ingen bryr sig om, men som i sin helhet lägger grunden till framgång. I quickfixarnas tid matas och även matar man sociala medier med framgångar på intervaller och tröskelpass (detta gäller även mig), men de i sig själva är ingenting utan de säkra och stabila grundvalar de vilar på. Många glömmer detta. Det är för mig opegripligt att man inte vill förstå det man skall ge sig in på samt göra de bästa av förberedelser för att ge sig själv chansen att lyckas. Detta gäller såklart inte nybörjare, dom har flera års trial and error beteende framför sig. Det är en väg man måste göra. Det stora problemet är att många aldrig kommer ur detta beteende utan fortsätter i all evighet tills dom tröttnar och lägger av. Jag var själv nära att göra det för 3-4 år sedan då den träning jag bedrivit under lång tid hade platåat ut tidsmässigt och jag trodde att det var slutet. Så jag satte mig ner och funderade. Kom fram till att jag verkligen ville testa nytt och att jag var redo att lägga ner den tiden det krävdes. Inga snabba fixar. Do the frickin’ work!. Ingen kan höra mig lipa i den gråa vardagens mil. Om jag inte vill göra det hela vägen får jag skylla mig själv och låta frågan ”hur bra kan jag bli?” begravas som en outforskad, förnedrande del av misslyckande. För mig är det valet enkelt. Jag vägrar leva med den förnedringen om jag inte testat. Självklart behöver man inte se detta som en förnedring, men för mig, i min egen värld är det precis vad det är eftersom jag inte besvarade frågan. Jag kräver av mig själv att besvara frågan innan jag begraver den. Och så är det med den saken.

Blogfie. El G filosoferar. Notera Inramad 2.48.03 medalj...

Vecka 3 i Bostonsatsningen blev en bra vecka. Det jag håller på med så här långt innan själva loppet är det som min gode vän Macky mack så fint nämner: ”tränar på att träna”. Jag tränar på att vänja kroppen vid lite högre mängd och att springa mer eller mindre varje dag. Det är en krävande process och inte så enkel som man kan tro. När 18 veckor till Boston återstår vill jag ha tränat mer och under lång tid än jag tidigare gjort. Utan att ha skadat eller kört in mig i överträningens slemmiga, trögflytande vara. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag är en tämligen skadeobenägen löpare. Mitt problem är att jag är ganska otålig, vilket ofta leder till att jag går ett steg för långt. Men jag har lärt mig och jag lär mig hela tiden och jag vet precis vad jag skall akta mig för för att få det här att funka. Låt oss se. Utmaningen är antagen och startlinjen i Hopkinton är fastbränd i skallen.

Förra veckans träning då?

Jovars. Eftersom jag är kung på logistik (not), så packade jag allt på måndagen, cyklade till jobbet, lämnade cykeln och sprang hem. Följde upp detta med transportlöpning tisdag och onsdag, samt till jobbet på torsdagen. Fredagar är nice eftersom jag är ledig! Denna fredag hade jag sällskap IFK-Danne. IFK-Danne hade insett att lunchträning är bra skit när familjen har utökas och förhört sig om att han gärna tar tag i detta. Det är bra, av flera anledningar. Jag och IFK-Danne är väldigt jämna i nivå, vi har extremt lika uthållighetsprofiler och springer på samma sätt. Vi springer också i väldigt jämn fart och suger båda på tempoväxlingar. IFK-Danne är förövrigt en sån som gör jobbet, inget jävla tjafs och teoretisk löpning. Ja, och han är en trevlig och behaglig person som jag gärna tränar med. Så vi körde en repris på trösklarna jag kört de senaste veckorna: 5xmile/1’. Satte alltihop i ganska jämn fart i ett underbart höstväder på Åby friidrott. På lördagen drog jag ut och lallade 30km för att komma igång med långpassen ordentligt. Inget konstigt. Stängde veckan på knappt 96km och vilade på söndagen.

Så. Slutfilosoferat för denna gång. Förövrigt har jag idag skådat världen i tämligen exakt 43 år. Känns ganska stabilt om än lite mer gråhårigt nu än förr.