Bu eller bä, det är frågan

Just nu är jag lite smånervös inför kommande löprelaterade drabbningar. Mitt förra kvalitetspass visade att formen inte är så dålig trots allt. Det visste jag i och för sig, visserligen har jag tränat lite för hårt, men träningen är trots allt gjord och med adekvat vila hade jag en förhoppning om att studsa tillbaka hyfsat snart. Det verkar jag ha gjort, dock är det lite för tidigt att ropa hej ännu. Skall springa ett lopp på lördag över 7,4km och hoppas få ett positivt svar. Istället för att plåga mig igenom 3x2miles tröskel så kan man tävla lite. Det är alltid lättare att ta i med en numerlapp på bröstet. Skräckblandad förtjusning sammanfattar hur jag känner inför det hela. Sedan återstår bara ett ”shake-out” pass innan det bär av ner till köpenhamn och halvmaran där. Känslan på lördag avgör ganska mycket hur jag kommer lägga upp loppet i Danmark.

Har märkt på senare år att att själva processen att förbereda sig för loppen är viktig för mig. Jag avstår gärna tävling till förmån att träna och förbereda mig under månader. Detta kommer sig av när jag verkligen bestämde mig för att följa 18-20v program inför ett maraton första gången. Det är en behaglig känsla när man startar, med vetskap om att det är mycket tid kvar och man känner ingen stress. Detta övergår sedan i en utmaning i att klara det man föresatt sig. Har det gått bra och slutet närmar sig övergår det i total hybris över sjukdomar och sånt krafs inför tävlingsstart. Förhoppningsvis går allt bra och det leder till en prestation jag är nöjd över.

Därför känner jag mig lite stukad när mina planer havererat. Nu blir det ett orosmoment över att inte ha så bra koll på var jag egentligen står. Det är lite jobbigt, jag gillar inte att tävla under sådana förutsättningar. Fast om jag har riktigt tur nu så överraskar jag mig själv positivt nästa vecka. Problemet är att jag tror inte på tur när det gäller löpning. Jag tror på att göra jobbet, jag gillar att göra jobbet. Halvdatta hit och dit och inte ha koll på formen är förkastligt för mig och gör mig bara orolig. Ofta helt i onödan, men ändå. Rubba inte mina cirklar!

Så. Följande scenarion kan utspela sig på köpenhamns gator nästa vecka (om vi utgår från bra och löpvänligt väder):

1. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig att jag inte skall klara utmaningen. Detta leder till att jag halvhjärtat springer i ett småbekvämt tempo och landar på ca 1.27-1.28

2. Jag har fått ett halvjobbigt svar på formen och känner mig orolig. Blir förbannand på mig själv över att jag är orolig och tar i för mycket, kroknar och får en jobbig resa sista 8k. Tid borde då bli 1.25-1.26.

3. Jag har fått ett bra svar på träningen där varje pass har byggt på varandra och tävlingen denna vecka har ytterligare byggt form och sprungits med bra känsla. Veckan fram till tävling släpper jag upp formen ordentligt och känner mig studsig och beredd på startlinjen. Jag springer i 3’50-fart från början. Det känns inte för hårt och beroende på dagsform och hårdhet i kroppen hamnar jag på 1.21 – 1.22. Alltså PB chans.

4. Samma som 3, men jag får hybris, tror att jag är stålmannen och springer i 3:45-fart för att göra 1.19, vilket obönhörligen leder till att jag väggar och en får en jobbig resa in på 1.23-1.24.

Vad det blir får vi reda på nästa vecka. En pusselbit faller på plats i helgen, vi får ta det därifrån helt enkelt. Sånt är fan skitjobbigt. Jag vill veta nu! otålighet är en stor del av el G:s vardag. Gaaah.

Klassiskt navelpill (eller i brist på annat)

Härom veckan såg jag att filmen “straight out of compton” har premiär den 11/9. Helt fantastiskt! Historien om N.W.A. Jag kastades direkt tillbaks till förortbetongens dagar då jag gick runt i adidasoverall, kangol och stora VW-märken runt halsen (till alla volkswagenägares stora förtret). Denna tid i mitt liv var ganska turbulent och kan sammanfattas som en evig kamp mot allt och alla. I all denna röra kom N.W.A och gav röst åt all frustration, ilska och hat. Nu kan en fjunig tonårings uppväxt i göteborgs betong inte på något sätt jämföras med N.W.As krig för överlevnad i Los Angeles förorten compton. Det är lite som att jämföra bomull med stål. Det ena står sig ganska lätt i förhållande till den andra när det kommer till hårdhet. Hursom så gav dom röst åt en kamp som vi inte hade några som helst problem att ta till oss. Den hårda verkligheten, kall, hård och framlagd utan förfinade omständigheter. Det var precis vad mjukisbetongbarnen i sverige behövde på 80-talet. Det kommer bli så grymt att se den filmen. Ser så sjukt mycket fram emot det!

Annars då? Min kalla, hårda verklighet med att vilja för mycket med löpningen och inte låta den ta den tiden det tar har jag lagt bakom mig. Istället blickar jag framåt och förbereder mig för att förbereda mig för Boston. Jag var tvungen att släppa alla krav på löpningen. Bestämde mig då för att upprätthålla bra med mängd, men inga krav på fart. Jag brukar få bra effekt av mängd. Så jag har lallat ca 80km/v i ett par veckor och känt att kroppen börjat återhämta sig så sakteliga. I lördags testade jag att springa lite halvmaraintervaller för att se hur det kändes. Ville stämma av var jag egentligen ligger inför köpenhamn. Körde på känsla, utan att kolla av hastighet förrän efteråt. Det gick ganska okey ändå. Tror inte jag kommer göra bort mig i köpenhamn, men jag kommer inte att vara nära den där sub80 gränsen. Det får bli nån annan gång. Det gör inget. Jag kommer springa och jag kommer vara trött i mål. Svårare än så är det inte. Grabbresa är alltid grabbresa och det är kul! Nytt för i år är att Roten skall följa med. Roten är riktigt duktig! Vi är ganska jämna på de flesta distanser. Eller rättare sagt, vi var förra året. Han börjar dra ifrån nu och han har en bra chans på sub80 i köpenhamn. Hoppas det går vägen! Han är hård, tror på leverans! Jag kan trösta mig med att jag fortfarande är bättre än honom på maraton och maraton är som alla vet –det finaste. Han kommer leverera i Frankfurt i höst, men jag tror att han får jobba hårt nåt år innan han klipper mina 2.48.

Det är riktigt skoj att följa folk som tränar hårt för att leverera nya personliga maratonrekord. Skall bli spännande att se hur det går för Jens i Växjö. Han kör enligt Daniels program och han följer utsatt progression och nu ser man hur formen kommer som ett brev på posten. Det är ganska stor skillnad på att träna rätt och att träna fel. Finns väldigt bra exempel på hur man absolut inte skall göra... Jens kommer krossa om han är hel och frisk på tävlingsdagen. Jag tror på dig, håll ihop allt sista biten nu bara!

Boston. Ja, ja, jaaaa! Snart är det dags att anmäla sig. Ett par veckor, sedan markerar det avstampet mot den långa förberedelsen. Mycket mängd följt av en repris på Manchester programet. Planerna är grandiosa. Jag siktar på att vara i minst lika god maraform som våren 2014, om inte bättre. Vad resultatet blir står skrivet i stjärnorna.

En bra sak är att mina barn har fått för sig att ha godisförbud till förmån för dubbla månadspengar samt en USA bonus inför stundande floridaresa. Självklart fick dom för sig att om dom inte äter något så får mamma och pappa inte heller äta godis. Detta i kombination med en hel del mängdträning gör att jag redan nu ligger endast 1kg ifrån tävlingsvikt. Det är bra. Det är mycket bra!

Nu slutar vi ordbajseriet för denna gång. Eller vänta förresten. En reflektion till. Almaz Ayala! Fatta vilket lopp hon gör. Sista 3000m i VMs 5000m lopp är så sjukt snabba så det är ofattbart. Respekt.

Grus i maskineriet

Hur står det egentligen till med en stackars snart 43-årig man i sina bästa dar? Det enkla svaret på det är: alldeles utmärkt och totalt skit. Hur går detta ihop kan man undra. Det är inte så svårt egentligen. Min vardag och mitt liv är fantastiskt bra. Min löpning däremot kan jämföras med en halt, lytt och stelopererad pensionär som envetet hasar sig fram längst platta asfaltssträckor på föredetta havsbotten numera känt som storstadsmetropolen Mölndal. Misär. Bläh. Hur blev det såhär? Ja, inte behöver man klyva atomer för att hitta orsaken, det är ganska uppenbart.

Efter min magnifika återuppståndelse och två avklarade varv runt tjabostan tog jag sikte på att attackera sub80 på halvan i köpenhamn i september. Jag lade upp träningen så att jag skulle vara i 1:19:30 form. Det var första misstaget. Gnetade på och satte alla intervallpass i (o)rätt(a) farter, vecka efter vecka. Misstag två ger sig självt (fortsätta träna för hårt vecka efter vecka) och om man inte har intelligens nog att förstå att misstag ett måste rättas till först, så får man snällt acceptera ett misstag till. Efter ungefär 5-6v kommer nästa magifika fas. Letargifasen. Det känns som allt man gör är att springa, det är inte kul, man sätter passen plitskyldigast (fortfarande för snabbt), det blir tyngre och tyngre. Farter som tidigare var tröskelfart känns nu som 10km-fart. Ungefär här inser den snart 43-åriga mannen i sina bästa dar att han borde vila och släppa löpningen lite. Första rätta handlingen i den här historien. Så då gör han det. Jag vilar i en och en halv vecka, men jag gav inte upp. Vila lite, sedan pang på igen, tillbaks in i programmet, ge farterna vad dom tål liksom. Denna sista tanke är i paritet med en lobotomerad grävling, vilket jag redan avhandlat med kontentan att jag är ohyggligt ointelligent.

Efter vilan börjar jag igen. Taggad med laddade batterier. Ehh... Taggad, ja. Laddade batterier, nej. Batterier med pyspunka är nog närmare sanningen.

Testar lite och inser att nej, kroppen vägrar fart. All fart överhuvudtaget. Jogga funkar. Så där är den 43-åriga mannen i sina bästa dagar just nu. Han har tagit sitt förnuft till fånga, joggar på tills allt känns bra igen. Tar utflykten till Köpenhamn som det är: en rolig utflykt med sköna snubbar, inga prestationskrav. Förhoppningsvis kan jag få glädjen att se Olof gå under sub80 för första gången. Det är peppande.

Livet är bra ändå. Massa husfix är klart, det har blivit grymt fint. Jag har haft en supersemester med min helt fantastiska familj och jag kan jogga medans jag lagar pyspunkan. Så får det bli och så är det. Väl mött inför mina vemödor fram till starten i Hopkinton 2016. Jag utlovar finfina saker. Marathonträning i mörker och ruskväder. Det är ändå det finaste.

Gulliga er, fina alla, gulligull och kramizar. Pluttinutt på er.

Tankar under ett jobbigt pass i solen

I omklädningsrummet:

“Ja ja, det är väl bara att göra passet, sen är det över”

”Hoppas det inte är för varmt. Hellre ett par sekunder långsammare än för snabbt. 4’03-fart”

”Måste klubba. Magen är ju helt kajko efter gårdagens chips och folkölsfrossa”

”Så, ut nu då! Marafart har ju ingen dött av”

”Nä, men efter 10k skall jag öka till 3’49-fart i 2k, det är jobbigt, jag är fan tempokänslig”

”Skärp dig, ut. Nu.”

På uppjoggen:

”Ganska varmt ändå. Härligt med sol, men inte så bra när man skall springa och inte är acklimatiserad”

”Böckling, sluta larva”

”Hmm, om jag springer långsammare så tar det längre tid innan jag måste börja, det är bra”

”Nä, det är inte alls bra, passet skall göras, och inte snabbare än 4’03 första 10k, capisce?”

”Ja, ja, det blir bra”

”Just det. Enligt värmekalkylatorn skall du lägga på 5-6s/k. Så egentligen 4’08/k. Fast eftersom du vet att du inte gör det så får du absolut inte springa snabbare än 4’03/k, ok?”

”Mmm”

”Hej hej Kållered station”

”Fan. Nu kör vi. Aight. Biiip”

10k marafart:

”Okey, 200m, fart 3’40/k. Ja ja, det tar några hundra meter innan klockan stabiliserat sig”

”SÄNK FARTEN”

”Ja, jag ska!”

”Sådär, nu ligger vi jämnt runt 3’56/k, det blir bra och så sänks den gradvis inom några km”

”SÄNK FARTEN”

”Så, 1k, 3’58. Blir bra det här, känns ganska stabilt”

”SUCK!”

”Lätt ju!, trummar finfint runt 3’58-4’00/k”

”Jävla mupp”

”Känns lite för ansträngt, jag borde nog sänka farten lite, det skall ju faktiskt vara 4’03/k”

”Nähäää. Einstein!”

”4k nu, känns bra, men alltså, det blir nog jobbigt att rampa farten sen. Jag borde sänka lite ändå”

”Hej hej Mölndals station! Blir 6k där framme. Lite jobbigare nu. Det är fan varmt asså”

”Okey, när jag vänder sänker jag lite. Vad har jag? 4’00/k. Det är ju jämnt och fint, jag håller det där va?”

”NEJ! du har redan sprungit för snabbt för länge”

”Ja, jag har nog det va? Jag fan utvecklingsstörd, nu har jag ångest också, snart sub 3’50-fart. Det går fan inte”

”8k nu. Fan, jag är nog rätt trött. Fan vad vek jag är. Tänk om man kunde vara som Peiza och Rosen, dom viker sig aldrig. Dom är hårda”

”Käft nu och koncentrera dig!”

”Ja, jag veeet! Asså, jag kommer aldrig att ens komma i närheten av 1.20 i köpenhamn. Olof är fan hård, inte som jag. Han kommer göra 1.19 lätt, det är coolt. Själv kommer jag göra 1.21 som vanligt. Vekt”

”MEN SLUTA DISSA DIG SJÄLV DITT JÄVLA MOBBOFFER! 9,5k, NU SKALL DU FAN BITA I”

”Fan, jag är rökt, det går inte. Nu måste jag köra. Helvetehelvetehelvetehelvete. Biiip!”

2k tröskelfart:

”Det var inte så farligt att växla ändå. Eller hur? det har bara gått 200m”

”BIT IHOP”

”Ahhh, jag dör, det går inte, det går inte. Vad har jag? 500m och 3’45-fart. Ååh, herregud vad trött jag är. Finns inte en chans. Jag kör 1k sen bryter jag fan. Växla till 4’03/k 2k till sen finns inte”

”Nä, dom finns inte eftersom du sprang bort dom första långintervallen DITT JÄVLA MIFFO! MEN DOM HÄR 2k SKALL DU GÖRA”

”Nej. Jag bryter vid 1k. Nu blev jag fan akut bajsnödig. Ladda med 500g chips och 3 folköl och 6,5h sömn ÄR INTE SÅ JÄVLA LYCKAT”

”Håll i, håll i! Kolla inte klockan än, håll i”

”JAG DÖÖÖÖR! Vad har jag? 1,1k i 3’45/k. 900m. Såhär: om du gör 2k så kan du slippa dom sista 2k i marafart, seså”

”Aaaaahhhhh!!!! Gaaaahhhh!”

”800”

”600”

”Åh helvete vad jobbigt det är. 400m, det klarar jag aldrig”

”200m. Bit i, bit i”

”2k, biiiiiip!”

”Pust, suck, frust, stööön. Jag dör. Jag måste nog spy nu. Jävla mage, jag har aldrig magproblem”

”ulk, ulk, ulk. Ha ha, precis som Macky Mack när vi var vid White Nancy. Varför tänker du på det? jag är nog knäpp”

”Pust, det lugnade ner sig, bra.”

”SÅHÄR: DU TRYCKER FÖR HÅRT! SÄNK LITE NÄSTA GÅNG OCH FALL INTE IN I ÖVERTRÄNING. FATTA!!!!!”

”Ja, det är helt rätt. Jag lovar.”

Nedjogg:

”Skall fan långbajsa när jag kommer fram. Värt”

”Helvete vad rökt jag är. Känner mig som en lönnfet, överkokt räka”

Mmm. Gör om, gör rätt nästa gång. Bra jobb ändå. 18k in på kontot”

Efterord:

Hej alla läsare, jag heter Goran och skall fylla 43 i oktober. Lås in mig på obestämd framtid.

Sommarbabbel

Läste en intressant artikel på running times, som handlar om vid vilken tidpunkt på dagen man springer som bäst. Den kan man läsa här om man känner sig manad:

http://www.runnersworld.com/race-training/morning-noon-or-night?cid=socTP_20150618_47710806&adbid=611564094261301248&adbpl=tw&adbpr=16031688

Bästa tiden på dygnet är alltså att springa tidig kväll eftersom kroppstemperaturen då är högst och det ger rappa och glada muskler som springer snabbt. Lungorna presterar också bättre än tidigare under dagen. Det negativa i alltihop är att den mentala ”peaken” under dagen är tidigare. Vad säger detta? I fallet G (som uppenbarligen handlar om mig, egocentrerad som jag är. Vad tror ni, detta är min blogg!) blir det en fråga om hur mycket mental misär jag skall utsätta mig för. Min förmåga att byta om och ge mig ut och springa minskar med antal passerade timmar på dygnet (bortsett från tidig morgon, det är övermisärens övermisär). Jag tycker det är sjukt svårt att komma hem från jobbet för att snöra på mig skorna och ge mig ut. Det är som en mental berlinmur och jag måste förbereda mig flera dagar tidigare om jag skall klara av det. Vekt, jag vet. Jag blir som ett gnälligt barn (till skillnad från annars), och jag vill inte. Eftersom jag har ett tålamod som är infinitesimalt måste allt vara avklarat snarast, helst innan lunch.

Igår hamnade jag i denna situation. Efter lång bilfärd hem från landet, för många öl och snapsar dagen innan, var jag tämlgen osugen på att veta att 6+3k i 4’03-fart väntade vid 17:00-tiden. Men jag tvingade mig ut. Det som hände var precis som i artikeln: om du bara kommer över de psykiska spärrarna kommer du prestera bättre om du springer vid tidig kväll. Efter en lite halvseg uppjogg trummade jag igång. Landade 6k i 3’55-fart och under mellanjoggen bestämde jag mig för att inte wastea good legs och omvandlade sista 3k till tröskel istället och satte dem i 3’46-fart. Sjukt nöjd!

Från februari till maj har jag också tränat 18-19:30 på onsdagar. Ni som har koll på min träning bör vid det här laget ha listat ut att onsdagar innebär kvalitetsträning för G. Min kära dotter tränar fotboll denna tid och skjutsas till träningen skall hon. Så jag bestämde mig för att utnyttja denna tiden till att riva av min löpning. I början var det lite svårt och jag var inte alls sugen, men när man är ombytt och har parkerat bilen finns inga andra val än att ge sig iväg (ja, om man inte vill frysa ihjäl på en parkering i februari). Och vet ni, dom passen har jag levererat på nästan varje gång! och efteråt har jag haft en grymt skön känsla, kommit hem till middag och bara varit nöjd. Måste börja springa mer vid denna tid på dygnet! Jag behöver dock fina cirklar att följa, sådana jag kan följa runt, runt utan avbrott. Som till exempel onsdag = byta om, skjutsa, spring. Nu kommer dock sommaren, då blir mina cirklar mer som utdragna ellipser och inte alls lika fina. Men jag skall försöka! Oavsett så gör jag min träning, det säger sig själv.

Annars då? Har precis spenderat några dagar på landet. Nerike är ett fantastisk ställe. Vädret var tämligen dåligt för midsommarfirande, men löpning på grusvägar i duggregn i ett grönt närke är som balsam för själen. Ibland tajmar jag in en dejt med den tyska maskinen när jag är där. Lyckades med detta i midsommar och vi joggade 17km runt omgivningarna vid 09:45. Lagom innan sill, snaps och öl. Det är alltid trevlig att springa med den tyska maskinen. Skulle vara sjukt kul om han harar mig till 1:19 på Åstadsloppet i oktober. Det skulle vara ännu roligare om jag klarar det! Aja, skall försöka i alla fall.

Träningen tar sig bra och jag har avklarat 2v av mitt program mot att försöka bli snabbare på halvmaran. Förra veckan summerade jag in på drygt 85km. Riktigt bra. Känns som att formen är på väg. Bra så.

Det var allt för nu. Lev väl, spring mer.

BQ och framtiden

Sådär då. Då var man kvalad till Boston och med en kvaltid på knappt 16min snabbare än gubbkvaltiden 3.15 är jag säker på att få en plats i nästa års lopp. Ja, förutsett att jag inte drabbas av temporär förvirring och missar anmälningsdagen. Skulle inte förvåna mig om jag gör det. Jag kommer gå runt och stressa en vecka innan och när det väl är dags hamnar jag väl i nåt stresstillstånd som förvandlar mig till en förrvirrad höna och jag kommer antagligen gå runt hemma och undra vad det var jag skulle göra. Ett vanligt tillstånd i el G:s värld. Jag är kung på att planera år i förväg och när det sen närmar sig är jag tämligen hopplös. Det är tur att min fru älskar mig :)

Hursom. Boston alltså. Det skall bli sjukt kul och i riktigt trevligt och roligt sällskap. Hotell är såklart bokat. Gäller att ligga i framkant...

Så vad skall jag göra fram till Boston då? Jomen visst har jag skapat en plan för det. Det ger sig självt eftersom jag annars skulle vara sjukt stressad. Jag kan inte inte vara planlös, det strider mot min natur. Nu är det alltså dags att försöka bli lite snabbare på halvmaran. Jag har ett finfint 15v upplägg som jag skall följa och som förhoppningsvis skall ta mig till snabbare tider än tidigare. Självklart siktar jag på att ta mig under 1.20. Om jag klarar det? ingen som helst aning, men jag skall göra vad jag kan så får vi se.

Två halvmaror har jag tänkt mig. Köpenhamn i september och 4v senare Åstadsloppet i Örebro. Det blir kul att satsa mot. Förutser jobbiga pass i min nära framtid. Det som dock är positivt är att kroppen tar till sig fart ganska snabbt. Skall jag vara ärlig måste jag säga att några pass skrämmer ju skiten ur mig! Nåväl. Inte hoppa framåt i förväg. Ett pass i taget, så får vi se hur det går.

Mot framtiden!

Att få upp huvudet över ytan när Mr Murphy går till fullskalig attack (alt. vägra vara ett offer)

Jaha, i lördags befann jag mig alltså i vår vackra huvudstad stockholm för att förflytta mig 42195m runt gator och torg. Nervös var jag och jag funderade mycket på min sista utflykt till utmattningens yttersta gränsland i budapest förra året. Det var ingen trevlig utflykt, men den var viktig. Viktig för mig på så sätt att jag krävde av mig själv att inte vika mig oavsett om tidsplaner falerar, solen gassar eller regn vräker ner. Detta gäller självklart inte skador. Skador är skador, att vara trött är inte farligt, bara jobbigt. Att ge upp bara för att något är jobbigt funkar inte för mig, det bevisar att jag är vek. Jag vill inte vara vek, jag vill vara en sån som kämpar även om det är jobbigt, jag vill vara hård på det sätt jag kan. Om jag nu inte kan springa så himla snabbt så kan jag i alla fall vara hård med att inte ge upp för utmaning, trötthet eller träning.

När jag började skriva den här bloggen var jag förbannad på Mr Murphyrelaterade saker i mitt liv som hela tiden försökte sätta käppar i hjulen för min löpning. Bet tillbaka och krälade sakta och mödosamt upp till ytan igen, väl medveten om att någon gång kommer det bli krig igen, antagligen innan jag hunnit i mål, där mål innefattar att kvala till Boston marathon 2016.

Låt oss hoppa tillbaks lite i tiden. Jag hade alltså tre månaders löpuppehåll på grund av ständiga förkylningar och problem med bihålorna. Sedan åtgärdade jag detta och då körde jag min intima studie av moderplaneten tellus och förstörde rygg och nackmuskulatur (se tidigare inlägg). Efter detta återstod 15v till stockholm marathon. I rent ursinne gjorde jag en magnifik återuppståndelse. Tolv veckor senare sitter jag och kollar tillbaks på min träning och är riktigt stolt över mig själv. Formen hade de senaste veckorna kommit smygande och nu var allt bara finfint. Mina tankar kretsade inte längre runt:

”om jag kommer ner till 3h är det en bedrift” eller ”3.10 räcker, kommer jag dit är jag nöjd”. De hade istället utbytts mot:

”3h är lite restriktivt, jag borde nog satsa på 2:55. Kan antagligen göra 2:53, så 2:55 borde bli lagom för att undvika väggning och säkra BQ16”. I min enfald utgick jag från att jobbet var gjort och jag hade klarat mig. Det återstod ju bara 3v träning där några få viktiga pass ingick. Inga problem, jag har klarat 12v slaviskt. Inga problem? jo, just det. Tjeeena..

Vid detta läge har min kära son varit förkyld i 2v. En riktigt seg förkylning som inte riktigt släpper. Först hade han feber i en vecka och sedan mådde han skräp ytterligare en vecka och det fortgick. Jag var mycket nöjd med att jag inte blivit smittad och trodde i min dumhet att om jag inte blivit smittad på 2v, så borde det vara lugnt. Eller nå(o)t.

Känner mig lite skum i kroppen. Seg när jag vaknar, lite slemmig i halsen. Tränar på några dagar ändå och det funkar. Sen vaknar jag en dag och känner att det blivit lite värre. Ont i huvudet och hängig. Vilar några dagar och det släpper. Får till ett kvalitetspass som jag ändå förkortar för att inte pressa gränserna. Allt känns bra. Två dagar senare är det fetkört. Det är 12 dagar kvar till stockholm och jag är helt utslagen.

Jag gör det enda rätta. Totalvilar. Sonen är hemma från skolan, så jag vabbar med honom. Han sträckkollar Harry Potter och jag ligger i sängen och läser Robin Hobbs fantastiska värld om lönnmördare och folk som pratar med vargar. Jag går all in. Ligger i sängen mer eller mindre hela dagarna. Ingenting händer, INGENTING. Det sitter i luftrören, känner tryck över bröstet och huvudet bultar. Detta upprepar sig dag efter dag. Börjar ge upp. Det är onsdag, bara två dagar tills jag skall åka till stockholm. Jag har blivit lite friskare. Inte mycket, men såpass att jag i alla fall känner att jag kan springa utan att riskera livsfara. Känner mig uppgiven. Totalt uppgiven. Mr Murphy levererar –igen. Vaknar på onsdagen och känner mig 90% frisk. Vågar inte tro att detta är sant! På fredagen känner jag mig fullt återställd. Fatta den då... Dagen innan stockholm maraton!. Jag har inte sprungit på 11 dagar (förutom ett futilt försök till jogg som avbröts efter 5km) och första löppasset efter uppehållet skall alltså bli 42195m.

Nu återvänder min kampvilja och jag tänker ”äh, va fan då bara 3:10, det måste ju gå att springa snabbare än så, om jag nu kommer ihåg hur man springer”. Gör upp en plan. Den består av följande: lägga sig bakom 3h farthållarna och gömma mig i den gruppen mot vind och regn (Mr Murphy sista försök –kasta en massa vatten från himlen), utvärdera efter 10km om farten känns bra eller om jag måste sänka lite och ta det därifrån. Bra plan.

Står på startlinjen. Det är 5min kvar till start. Känner mig laddad. Glad över att jag skall springa, förbannad över att allt blivit som det blivit. Då fattar jag ett nytt beslut. Jag behöver inga farthållare. Jag vet precis hur det skall kännas om jag ligger på rätt sida gränsen och jag vet hur det känns om jag ligger på fel sida gränsen. Rutin. Använd din rutin och gör din grej. ”Mmm. Så gör jag”. PANG!

Springer mina 42195m. Passerar halva på 1:28 lite drygt. Känns bra. Tappar lite sista milen när regnet övergår i skyfall och vinden biter. Passerar mållinjen på 2.59.24 utan att ha tagit ut allt sista 5k.

Nöjd med att ha förvaltat det jag hade med de förutsättningar jag fick.

Fuck Mr Murphy.

Pannben.