Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.

Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!

Så här glad blir man...

...när man får en sån här!

Vecka 11

Så. Då var sista grundveckan avklarad. Från och med nu börjar mitt 18v program mot Boston. Det är en repetition på programet jag körde mot Manchester. Lagom med variation och jag gillade det skarpt. Enda skillnaden nu mot då är att jag förlägger alla mina långpass i kuperad till kraftigt kuperad terräng. Har gjort så sista tre veckorna och det börjar ge resultat. Istället för att känna mig som en urlakad sillmjölke känner jag mig nu som en sillmjölke med lite power i frånskjutet. Det gäller att jobba med de små sakerna..

Vecka 11 bjöd på tämligen likartad träning som vecka 10. På måndagen joggade jag en dryg mil. Följde upp detta med tröskel på tisdagen. Nu var det dags att sluta fega och öka längden, så det blev 2x2miles med 2 min vila. Det gick helt okey och jag nöjde mig så. Vill inte pusha för mycket innan jag ens börjat programet. Bättre att ligga på rätt sida och se till helheten. Under vecka 11 brottades jag fortfarande med borderlineförkylningskänningar vilket jag gjort de senaste 4-5 veckorna. För första gången på länge kände jag på lördagen att jag var helt frisk! Men innan dess följde jag upp träningen med vila på onsdagen, drygt 12k på torsdagen samt knappt 14km med 10x100m strides på fredagen. På lördagen joggade jag 11km lugnt. På söndagen hade jag egentligen bestämt att köra 4x gunnebospåret (alltså megakuperat), men det slumpade sig att jag kunde få trevligt sällskap i skatås i form av Yannick och Jonas, så då körde jag repris på förra veckan med 2x skatåsmilen. Hade en lätt känsla hela passet och tiden går fort när man har trevligt, babblar om allt mellan himmel och jord och solen skiner. Två timmar och tjugofem minuter samt 31km senare så landade jag framför vinterstudion med kaffe, mat och bullar i högsta hugg.

Summerar in veckan på 90km lite drygt. Riktigt nöjd med mig själv att jag fått till 4v med bra mängd och långpass efter förkylningen. Nu känns det som att jag har kött på benen för att gå in i den ”riktiga” träningen bra förberedd. Det skall bli riktigt gött att kötta marafart igen. Det är en grym känsla att trumma 4-fart och känna att man är odödlig. Och nästa vecka börjar det. Jag skall göra allt jag kan för att vara mitt bästa jag på startlinjen i Boston. Det är nu mina styrkor och svagheter sätts på prov. Jag vet att om jag använder mina styrkor övervinner jag mina svagheter. Hängivenhet och disciplin. Allt handlar om dessa två hörnstenar och att göra jobbet. Framförallt att VILJA göra jobbet. Tro mig, jag har en oändlig vilja att nå förberedd till startlinjen. Om jag har hängivenhet och disciplin överlåter jag till andra att bedöma, jag gör vad jag kan. Det finns inget värre för mig själv att veta att jag slackat längst vägen. Det för mig är tusen gånger värre än loppet skulle bli inställt.

Riktigt, riktigt laddad. Nu kör vi!

Vecka 10 (tantväder)

Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...

Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar in veckan på 81km.

Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i hallen..

Stålflickan: ”Asså pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”

Klätterapan: ”Pappa! Mamma kan parkour, hur coolt som helst”

Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”

Klätterapan: ”hon ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och en snygg rullning på golvet).

Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”

Vecka 9 (svart på vitt)

Förra veckan återtog jag min löpning och kom upp i normal mängd (ca 80k). Den veckan bestod enbart av lugn löpning. Fokus för vecka 9 var att upprepa vecka 8, men nu också med lite inslag av tröskelfart samt strides. Svart på vitt. Var lite nervös inför stundande tröskelpass och visste inte riktigt var jag stod efter förkylningen. Innan Mr Murphy behagade kasta meningslösa förkylningsvirus på mig låg jag runt 57.5 i Daniels Vdot tabell. Översatt från fikonspråk, ca 3’45/k i tröskelfart. Så då tänkte jag som så att om jag utgår från ca 3’50-55/k så borde jag hamna rätt. Det viktigaste var att inte pressa och syra ner mig. Man måste vara ärlig med var man står, det gynnar definitivt inte min träning om jag tar i så jag skiter ner mig för att siffrorna skall visa något jag vill att dom skall visa istället för att reflektera verkligheten.

Så då stod jag där på Åby friidrott med 5x mile med 1min vila framför mig. Lite seg i låren efter 10x100m strides ett par dagar innan. Vädret var perfekt. Nollgradigt, sol och helt vindstilla. Passet avklarades galant och jag hittade min fart direkt. Alla varv gick inom 1sek skillnad, rakt igenom hela passet och sista intervallen kändes som första. Gav mig själv en klapp på axeln och njöt i fulla drag. Farten då? Hamnade jämnt på 3’48/k i snitt. Överraskade mig själv positivt och var mycket nöjd med det.

Utöver tröskelpasset skulle jag också börja med att lägga mina långpass i kraftigt kuperad terräng för att härda benen inför Bostons backar. Detta pass skulle förläggas som 4x 6,5km slingan i Gunnebo. Ni som har sprungit där vet att det är definitivt kuperat! Farten var oväsentlig, men borde hamna runt 5-fart. Skulle egentligen vila på lördagen efter fem löpdagar på raken, men efter att ha sett väderprognosen för söndagen och det dök upp en lucka på lördagen, så tog jag tillfället i akt och stack ut. Hade ätit en skral middag dagen innan och endast en luftig fralla på lördagsmorgonen. Inte direkt en stabil uppladdning… Var egentligen inte sugen på att ge mig ut och kände att jag borde nog vila. Ja ja, bara att ge sig ut så det går över nån gång. Kände direkt att jag var seg i benen och att det skulle bli en tung resa. I slutet av andra varvet mötte jag upp Roten och det var välkomnande att ha någon att snacka med för att fördriva tiden. Vi klafsade runt gunneboslingan och i slutet av sista varvet, när vi äntligen var på väg hem rookiebonkade jag. Det händer väldigt sällan att jag bonkar. Nåväl, det är härdande att springa sista kilometrarna på tom tank. Men det var segt, det erkänner jag. Till på råga på allt började det hagla på mig sista kilometern.

Nu är det söndag och jag har stängt löparveckan. Sammanfattat:

Mån: 7,1k hem från jobbet

Tis: ToF job 8,7+7,9k (inkl 10x100m)

Ons: morgonjogg 8.7k

Tor: 15,3k (tröskel)

Fre: morgonjogg 8,7k

Lör: Långpass 28k kuperat

Sön: vila

Totalt: 84,3km

En vecka närmare Boston.

Vecka 8 (tillbaks till cirklarna)

Efter att ha levt med förkylningsmisär ett par veckor var det hög tid att slå tillbaks mot mr Murphy och ta tag i mitt löparjag igen. Tillbaks till vardagscirklarna utan en massa krafs som stör hela tiden. Eftersom jag inte sprungit på ett tag bestämde jag mig för att första återstartsveckan inte skulle bestå av några fartpass. Bara lugnt och städat och återta normal mängd innan jag försöker öka farten. Måndagen började jag med att vila (kändes bäst så). Följde upp detta med en hemjogg efter jobbet på tisdagen, 2x morgonjogg/hemjogg till och från jobbet samt morgonjogg på torsdagen. Fredagen vilade jag. Temperaturen sista delen av veckan hade krypit ner mot några minusgrader. Det gillar jag! Några minus, sol, vindstilla och torra vägar. Kyla stör mig inte nämnvärt när den är kall och torr. Tvärtom, det är vackert och det blir så tyst ute. På lördag morgon skickade svärfar den här bilden på våran sommarstuga:

Metalltjejen och klätterapan gick igång direkt och dansade krigsdans. ”Vi måste åka dit och bada, tunnan är färdig!” Så när klätterapan hade klättrat färdigt plingar det i min telefon. Det är min kära fru som skrev: barnen har bestämt att vi skall åka till landet, du får springa långpass där. Jahapp, då blev det så. Springa långpass på landet är fantastiskt! Jag har en runda på ca 30km som man kan springa utan att träffa en enda människa eller bil, så det är klart jag var på. Så vi drog dit och badade tunna i minusgrader och det var grymt mysigt. Det är lite speciellt att ligga där i och titta på stjärnorna, rulla sig i snön och sedan hoppa i igen. På söndagen gav jag mig ut i sex minusgrader, hårt packade grusvägar, tystnad, sol och fridfullhet. Kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Kollar inte på klockan när jag springer långpass, fokuserar bara på att flyta fram. Kände att jag hade bra flyt och när jag stannade visade klockan på 32km och 4:37-fart. Kändes hur bra som helst. Efter detta var det dags för lunch innan vi körde hemåt igen. Mycket trevlig spontanutflykt.

Summerar in veckan på ganska exakt 80km, ingen kvalitet och en 32km långrepa. Bra. Nu kör vi vidare i samma spår. Nästa vecka innefattar lite trösklar också. Hoppas på en bra känsla men utgår från att det kommer kännas bedrövligt. Bäst så.

Vecka 6 och vecka 7 (Murphymisär och stålkulor)

Okey, summeringen av vecka 6 och 7 kan hållas ganska kort om jag inte skall vältra mig hur synd det är om den 43-åriga gubben som inte fick springa pga förkylningen. En riktigt seg förkylning åkte jag på. Satt i bröstet, i bihålorna och i öronen. Total misär. Började vecka 6 med hemjogg från jobbet, följde upp med till och från jobbet på tisdagen. Sedan var det ridå ner. Testade igen på onsdagen vecka 7, fast egentligen visste jag innan att jag inte var 100% frisk. Jag var mest frustrerad och det fick jag sota för eftersom jag fick vila resten av veckan efter det passet. Sammanfattat:

Vecka 6: 28k (3st joggar)

Vecka 7: 13k (1st sorglig jogg)

Så, nu lämnar vi förkylningsträsket och återgår till vardag, vilket skall innefatta en hel del mer löpning än vad dessa två veckor gjort. På tal om vardag, min nästan 11-åriga dotter håller fanan högt och visar att hon minsann kan göra knäppa saker och brås på sin far. Hon ringer hem från en kompis, tämligen hysterisk och gråter. Det första hon säger är: ”skratta inte nu, wuääh, snörvel, snörvel. Piercing, wuääh, näsa, wuääääh, kula, WUUUÄÄÄH! Ehh...que? Det visade sig att hon har testat sin kompis låtsaspiercing där man stoppar in en magnetisk kula i näsborren och fäster en fin grej mot denna på utsidan av näsan. Det var ju roligt, så det är klart man skall ha en i varje näsborre... Vad tror ni händer om man har en väldigt stark magnetkula i varje näsborre, avskiljda av en tunn näsvägg? Just det. Klonk! kulorna fastnade mot varandra. Och så kör man en snörvel på det. Då mina kära läsare, då sitter dom hårt, ganska långt upp i näsan. Min kära fru fick åka till akuten med henne. Dom lös i näsan och såg inget. Då hämtade dom en grej som skulle utvidga näsborren lite. När dom stoppade in den i näsan sa det ”KLONK” och så satt det en magnetkula på instrumentet. Då kollade hon i andra näsborren och då sade det ”KLONK” där med. Fint. Två ”klonkar” är bättre än en. Alla lyckliga och glada igen. Kämpa familjen!

Vecka 5 (Davenport, Florida)

Ja, jag vet att blogen ligger efter lite. När en löpare befinner sig i det kränkta stadiet förkylning är man fullt upptagen med att lipa över faktumet att man inte springer, då står inte blogande högt på listan. Det skulle bara leda till blogposter med fullt fokus på hur synd det är om en själv och hur orättvist det är att andra kan springa. Jag besparar er detta, ni kan tacka mig vid tillfälle. Så. Vecka 5 då.

Vecka 5 var jag övertygad om att jag skulle vara förkyld eftersom jag tränat ner mig i källaren och sedan satt mig på en atlantflygning utan att passera gå. Blev mycket positivt överraskad över att jag inte blev det. Familjen Edenro hade en fantastisk vecka i florida! Universal stodios, utflykter och shopping så det stod härliga till! Tyvärr är dollarn inte lika billig som för några år sedan, men det är ändå helt okey priser och utbudet för shopping är något bättre over there. Var på jakt efter ett par Zante, men stötte på ett par sketchers GOrun 4 istället, så jag köpte dem. Självklart följde jag upp detta med inköp av en massa fantasyböcker och en hel del vardagskläder. Njöt i fulla drag av donutsfrukostar, burgare och en och annan öl slank ned också. Om jag hade bott i USA hade jag vägt minst 10kg mer än jag gör nu. Det ingår inte riktigt i min värld att lämna mat på tallriken. Det är gott med mat, man äter upp. Enkel ekvation. Portionerna i USA är minst sagt lagom...

I florida var det ganska varmt på dagarna så bästa tiden för löpning var på morgonkvisten vid 07:00. Nu behövde jag vila lite, så jag sprang inte så många pass, men 3x15km hann jag med i mina nya GOrun skor. Dom var väldigt trevliga att springa i. På sista passet visade jag världen hur miffo el G är. Hade inte gjort morgontoaletten innan joggen. Varvet runt kvarteret var drygt 4km, så jag tänkte att äh, bara att gå in och SoS:a när det behövs. Efter första varvet: ”nä, det är lugnt”, efter andra varvet: ”nu har det gått över”, efter tredje varvet: ”nu skulle jag kunna tänka mig att gå på toa, men det är ju bara 3km kvar”. Hmm... Dom sista 2km såg jag inte klok ut. 

4 km varv runt kvarteret

Var tvungen att stanna och gå för jag kunde inte springa utan akut risk för besudlade kalsonger. Tillslut kunde jag inte gå heller så jag fick springa med en knytnäve hårt tryckt mot de bakre regionerna hem så snabbt jag kunde. Kämpa människa! Varför händer sådana sjuka saker mig? Ja, undra varför...

Nävål. Vecka 5 räknades in på 45km vilovecka och semester. Bra så.

Sam funkar alltid

Poolside hunk