Damage contol

"Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsat. Två röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska, sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta. Spring som om du hade snutar i hälen, kuta som det bodde gudar i själen. Fötterna svävar på tusen frågor, med ett hjärta i brand som ett hus i lågor. Viljan är min enda odödliga del, ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner....

...Så vi gör all smärtan värd och det syns att vi siktat upp. För nu e vi nästan där, så jag ger det min sista suck, SPRING...... Jason Diakité”

Sju löppass på fem veckor. Fem veckor. Det är illa på riktigt, det går inte ens att skoja bort om man vill förbereda sig för ett maraton. Framförallt inte när man därtill lägger att just tidpunkten för dessa fem veckor sammanfaller med en tid som är väldigt viktig för maratonprestation.

Ebolan från helvetet. Ja, ni som haft vinterns influensa vet vad jag menar. Den där extremt irriterande sjukan som däckade en några dagar, men sen låg kvar i bröst och luftvägar i vecka efter vecka. Just den. Man kan hata den hur mycket man vill, men det hjälper inte. Det är lite som att dricka proteindrinkar på gym när man dragit i två maskiner på 45 minuter, eller vräka i sig mat på varje kontroll när man springer ultra i 8-minutersfart –det ger ingenting. Så vad göra? Jo, man skall göra allt man kan för att stå på startlinjen så väl förberedd det går, med de förutsättningar som finns. Det inre kravet kräver det, viljan är min enda odödliga del.

Just nu befinner jag mig i Melbourne och jobbar i två veckor. Jag väldigt tacksam och glad över att få uppleva denna stad, den är verkligen fantastisk. När jag satt där på planet var jag mitt inne i de fem veckor som jag helt enkelt får titulera mordortiden. Äntligen började jag bli frisk. I sann pessimistisk anda utgick jag från att en förkylning var att vänta när jag landar på andra sidan jorden. Då blev jag ursinnig på mig själv. Hur skall jag någonsin kunna komma tillbaks om jag nedvärderar mig själv hela tiden. Tiden är nu och det är dags att sluta lipa, annars blir det en golgatavandring genom bostons förorter i april. Så då bestämde jag mig. På med hoodien för att skydda mig från drag, ingen alkohol, för att hjälpa immunförsvaret, samt spruta näsan full av nosoil för att inte få för torra slemhinnor där mikroskopiska kräk kan få fotfäste. Jag vet av erfarenhet att när jag är själv, utan min kära familj finns det två vägar att gå. Svart eller vit. Om jag inte har en plan och genomför den hemfaller jag åt förkastligt leverne bestående av öl och osund mat. Så jag bestämde mig, den vita vägen gäller (den är inte helt ölfri, men den består av måtta) och den består av en jävla massa mil. Springa-jobba-springa-äta-skita-sova, på repeat.

Landade sent på en fredag i Melbourne. Lägenhetshotellet där jag bor är valt med omsorg så att det finns närhet till olika löparrundor. På lördagen satte jag igång. Dubbelpass. På morgonen utforskade jag the tan, en 3,9 km grusslinga runt botaniska trädgården, samt en vacker 5 km grusslinga runt Albert Park på kvällen joggade jag ett pass till, för att inte somna av jetlag vid 16:00. Det var ganska jobbigt att springa i 30 grader när man precis kommit från nollgradigt Sverige, men det var bara att bita i det sura äpplet och vänja sig. Solen smekte mig och jag njöt av att springa igen, jobbigheten till trots. På söndagen gick jag rakt på det. Pang liksom. 24 km, varav 12,5 i form av 5-5-2,5km med 1km jogg mellan i någon form av maratonansträgning. Körde såklart för hårt och kroppen var i chocktillstånd. Bonkade så det stod härliga till. Blev lite nedstämd av detta men vägrade ge upp. Måndagen kom och jag var för trött för att orka ut på morgonen, så jag joggade på kvällen istället. På tisdagen vilade jag. På onsdag morgon joggade jag igen och lade in 5km i maratonanstägning. På kvällen körde jag tröskelpass 3x2km+8x100m strajds. Höll på att dö av värmeslag och jobbighet. Det var skitjobbigt, och varmt! Torsdag var det morgonjogg, följt av två distanspass på fredagen. På lördagen körde jag maratonfart igen. Denna gången 10km rakt av. Fick till negativ split på detta i form av 20:33/19:58. Lite synd, hade jag tagit det lite lugnare hade jag nog orkat 15km. glad ändå, det är inte lätt att hitta rätt när det är 30 grader och man inte är van vid värmen. Hade som mantra under hela denna veckan att använda värmen som träningseffekt. När jag väl kommer hem kommer det kännas lättare igen. På lördag insåg jag att min diet bestående av sushi, räkor, sallad och nudelsoppa kanske inte räcker om man nu skall springa som en skållad råtta. Detta var i och för sig medvetet eftersom mordortiden lämnat mig i allt annat än utmärglat tillstånd som utmärker många maratonlöpare. Så jag tryckte i mig en enorm pizza för att ha energi för söndagens långpass. Missförstå mig inte nu, jag gillar mat och vräker i mig i tid och otid, men det är svårt att äta när det är så varmt. På tisdagen toppade temperaturen på över 40 grader på eftermiddagen. Med vinden som blåste, kändes det som att sitta i en bastu och blåsa med en hårfön rakt in i ansiktet. På lördagkvällen var jag trött ända in i benmärgen och var inte övertygad om att ett långpass var det bästa för mig på söndagen. Sov som en liten bebis och när jag vaknade var benen ändå hyfsat pigga. Eftersom det skulle bli varmt på eftermiddagen var jag tvungen att ge mig ut på förmiddagen medans det var molningt. följde en cykelbana ut till south Melbourne beach. Sedan sprang jag på en magisk fin cykel/gångväg som följde havet, genom Middle beach-Elwood-Brighton. Tänkte såhär: om jag springer 17km innan jag vänder, då kan jag inte fuska och korta ner passet bara för att jag är trött. men jag blev inte trött, jag lallade på och 34,7 km senare var jag hemma igen.

Sket fullständigt i att vila och på måndagen gav jag mig ut igen. På tisdagen tänkte jag köra tröskelpass, men var tvungen att avbryta eftersom kroppen skrek av utmattning. Så på onsdagen vilade jag och hängav mig åt stretching och djävulsrullen från Manschester. Idag är det torsdag och jag har morgonjoggat och kommer köra ett distanspass i eftermiddag. Sen är det väl ett marafartspass som väntar på fredagen, lugnt på lördag och långpass på söndag.

Summerar in återstartsveckan på 125 km samt första nio dagarna i Melbourne på 175 km. Andra veckan kommer landa på 100-120 km insh’allah. Det finns ingen genväg bara en väg. Spring spring till det känns i din benväv...

Det blir inga rekord i Boston, det är säkert. Men tro mig, jag gör vad jag kan med det jag har och jag skall göra allt i min makt för att komma i mål med flaggan i topp. Vad det ger för tid vet jag inte, det får vi helt enkelt se den 18 april.

Vecka 16 och 17 (att påminna sig själv om att löpning är ganska jobbigt)

Sådär, nu har jag klarat av två veckors träning till av bostonsatsningen. Dessa två veckor är alltså de första veckorna i cykel 2. I slutet av cykel 1 började jag känna att träningen går ganska trögt och jag svarar inte så väl som jag borde. Detta är ofta ett tecken på att man kör lite för hårt. Eftersom jag är rätt usel på att avvika från planen har jag kört mig själv i botten otaliga gånger tidigare. Noterade detta rent tankemässigt och gick vidare och tränade på som vanligt. Bra G! IQ fiskmås som vanligt. Hursomhelst så var vecka 16 enbart distans (skulle varit några strides, men dom sket jag i eftersom det var svårt nog att bara springa i det vita lappmöglet som lagt sig. Vecka 16 kan sammanfattas såhär: hem från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till jobbet, vila, långpass. Alla dessa pass gjordes i varierande temperaturer från -18 C till -4 C. Det stör mig inte nämnvärt att springa i kyla, alltså torr, kall kyla. Vädret var fint, underlaget mestadels bedrövligt. Söndagens långpass avverkades i form av 34km med raketroten Olof. Alltid lika trevligt. Kunde inte köra så kuperat jag ville eftersom man inte kunde springa i skogen utan fara för vurpor, så det fick bli cykelbanor, 8:an i skatås samt lilla delsjön runt.

Summerade in vecka 16 på 98km. Dock fortfarande lite orolig för känslan i löpningen. Medans jag oroade mig fortsatte jag springa, det säger sig självt. Nu dock med en gnagande känsla att överträningens brant närmar sig med stormsteg om jag inte tar tag i detta. Under tiden gnetade jag på med vecka 17. Denna vecka skulle innefatta ett fartpass med blandad tröskel/10k-fart/200ingar. Men i början av veckan hörde IcebugJonas av sig och frågade om jag ville springa winterrun på lördagen med Team Icebug. Först tänkte jag: nä, det är fan skitjobbigt att springa 10k nedtränad. Sedan blev jag förbannad på mig själv och tänkte att det skall jag visst göra, för man måste tukta kroppen med lite påminnelser om hur jobbigt det är att springa, annars blir man vek. Så jag strukturerade om veckan så tävlingen fick räknas som fartpasset. Fick även med raketroten i laget och han fick spendera sin 40-års dag med att kuta runt liseberg, vilket han gärna gjorde. Så på lördagen var det dags då. Det var ett riktigt trevligt arrangemang och det var lite magiskt att springa inne på liseberg med massa snö på träden och tyvärr, även på marken. Det var fackelshow, skön stämning och kul. Startade såklart för snabbt och drog första kilometern på ca 3’35-fart. Gnetade på och varvade på 19:10 ungefär. Körde på vad jag kunde, men på andra varvet när man tappat klippet i steget, började man slira runt ordentligt i snön och då tappade man fart. Andra varvet gjorde jag på just under 20min. I mål på 39:08 och en 22:a plats. Tyckte först att jag var sämst i världen, ganskade dock upp mig lite efter ett tag. Folk med samma sluttid som mig vet jag är minst 1-2min snabbare än mig på 10k och halvmaraton vanligtvis. Det kändes bra. På prisutdelningen blev vi uppkallade på scen som vinnande lag i mixed klass också. Det var ju roligt, det var inte så roligt att dagen efter läsa om att vi kom tvåa och Sävedalen var de rätta segrarna. Inte jobbigt på så sätt att vi inte vann, mest tråkigt att sävedalen inte fick stå på scenen som rättmätiga vinnare. Så tvåa kom vi, inte 1:a.

I min stora förvirring om hur jag skulle göra med min träning, drog jag i mig lite öl och vin ett par dagar på raken. Vaknade på måndagen med sjöblöt säng, huttrande kropp och feber. Och nu kände jag att vila, det är nog bra! Så jag vilar, blir frisk och laddar batterierna. Sedan skall jag hålla örnkoll på att jag inte trillar över gränsen. Känner mig ganska tillfreds ändå, jag har många bra veckor bakom mig, nu gäller det bara att träna smart fram till april. Tröstshoppade ett par skor igår. Det kändes bra. Nya skor –nya möjligheter.

Summerade in vecka 17 på 83km.

Vecka 13, 14, 15 (slutförande av maratoncykel 1)

Ja, jag vet. Bedrövlig uppdatering på blogen. Känns som att jag inte riktigt vet vad jag skall skriva, mer än att rapa upp min träning. Jag var ganska sen på bollen med det här bloggandet. När blogarnas tid är förbi, då började jag skriva. Väldigt gubbigt och världsfrånvänt. El G goes gubbe! Nu kan man definera gubbe hur man vill. En del definerar det som dreglande åldringar, andra som lönnfeta, tunnhåriga 40 åringar vars största mål i livet är att dra i sig 5 burkar öl på fredagen och sedan repris på lördagen. Gärna framför champions leauge kval eller dylikt. Ja, medans de brakfiser i soffan. Nu är jag tämligen tunnhårig, men det där andra stämmer nog inte så värst väl in på mig. Brakfiseriet kan jag mer förlika mig med. Jag har nämligen märkt att det är fullkomligt omöjligt att rulla på djävulsrullen från Manchester utan att någon gång under dessa minutrar förära omvärlden med höga fanfarer från mina bakre regioner.

Jaha, nu spårade jag ur igen. blogande var det jag var inne på. Skall man fortsätta skriva eller lägga ner? Jag vet inte riktigt. Känns inte som att jag förmedlar så mycket till omvärlden mer än mina diverse vedermödor och min träning. Eller kanske skall jag fortsätta till jag sprungit Boston maraton och avsluta där? Eller skall jag fortsätta? Jag vet inte. är det nån som ens läser?

Efter denna högst filosofiska inledning om gubberier och blogande skall jag nu förmedla er om hur min träning gått de senaste veckorna. Vecka 12 var första veckan i maratoncykel 1, som består av fyra veckor. Den veckan har jag redan avklarat i tidigare bloginlägg. Nu har tiden förflytttat sig jättemånga svängningar baserat på cesium 133 och vips så har jag avklarat hela cykel 1! eller nä, inte så mycket vips över det. Maratontäning är fan jobbigt och tro inget annat. Man får det att låta lätt när man ordbajsar, men det är en rätt tuff utmaning att göra det som krävs. Men det vet ni ju alla redan. Så:

Vecka 13 (94km).

Ett nyckelpass på onsdagen enligt 2miles tröskel + 3x1k interval. Detta kördes på cykelbanan utanför det Rosengrenska palatset i Åmmeberg. Satte T-delen enligt plan på 3’48/k. syrade ner mig något överdjävligt på första intervallen och körde likt en desperat slugger på väg att börja gråta av utmattning 2x1k+0,5k. den sista gick bara inte. Gör om gör rätt. 3’36/35 och 3:32-fart. Om jag inte hade dödat benen efter 20m på första hade jag ganska lätt satt 3’35-fart. Dumskalle. Nåväl, följde upp veckan med 30km långrepa innefattandes 2xmilen i skatås samt fyra stycken distanspass på 11-12km/pass.

Vecka 14 (62km).

Denna vecka rubbades mina cirklar oroväckande mycket. Detta kom sig av akut matförgiftning på nyårsafton vilket föranledde två dagars extra vila. Lyckades minimera träningsförlusten hyfsat bra och skrapade ihop veckans mängd på tre pass. Ett långpass på 32km i kraftigt kuperad terräng med progressiva 6km varv i gunnebo (5’03/4’59/4’51/4’40). Utöver detta fick jag till en 18km samt en 12km distans. Tolvkilometarn i mycket trevligt sällskap i form av Macky Mack i rösjöspåren.

Vecka 15 (81k).

Två tröskelpass denna vecka var nyckelpass. på onsdagen var det 4x1mile +8x200m. Avklarade detta ganska bra och flåsmässigt var jag helt med och trots ganska sega ben drog jag igenom det med 3’47/46/45/44 i farter. Tvåhundringarna satte jag på 38” efter två inledande kalibreringsrundor på 39”/36”. Bra så. Det andra nyckelpasset avverkades på söndagen enligt ren tröskel 2x1mile+2miles+1mile. Var helt oladdad och tyckte synd om mig själv innan passet. Äckligt lappmögel hade infekterat cykelbanorna, det var slask, kallt och blåste en hel del. Första repetitionen gick i kraftig motvind och landade på 3’54/km. Var gråtfärdig och tänkte att jag lägger ner den här skiten. Maraton är bajs. Visste att jag skulle få medvind på andra, så jag bestämde mig att köra den ändå. Nu kändes det väldigt mycket bättre och jag satte den i normal fart (3’44/k). Var fortfarande inte övertygad om löpningens förträfflighet och 1min senare väntade 3,2km. Tvingade mig att göra den under devisen att ge upp är totalt förkastligt om man inte är skadad eller sjuk och det var jag inte. Jobbigt. Minst sagt. Gnetade mig igenom med 3’47/k. Sedan var det ju bara 1,6km kvar och nu fick jag vila 2min innan det var dags. Det gick det med och jag satte den på 3’44/k. Detta passet var en viktig vinst över elementen och min egen skalle. eloge till mig själv för det var riktigt jäkla hårt slit från första till sista steget. Utöver dessa pass fick jag till tre distanser på 15, 10, 19km.

Sådär. That’s it. Är nästan igenom första veckan av cykel 2 nu. Men det får jag återkomma till. Kanske. Om jag orkar skriva igen

Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.

Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!

Så här glad blir man...

...när man får en sån här!

Vecka 11

Så. Då var sista grundveckan avklarad. Från och med nu börjar mitt 18v program mot Boston. Det är en repetition på programet jag körde mot Manchester. Lagom med variation och jag gillade det skarpt. Enda skillnaden nu mot då är att jag förlägger alla mina långpass i kuperad till kraftigt kuperad terräng. Har gjort så sista tre veckorna och det börjar ge resultat. Istället för att känna mig som en urlakad sillmjölke känner jag mig nu som en sillmjölke med lite power i frånskjutet. Det gäller att jobba med de små sakerna..

Vecka 11 bjöd på tämligen likartad träning som vecka 10. På måndagen joggade jag en dryg mil. Följde upp detta med tröskel på tisdagen. Nu var det dags att sluta fega och öka längden, så det blev 2x2miles med 2 min vila. Det gick helt okey och jag nöjde mig så. Vill inte pusha för mycket innan jag ens börjat programet. Bättre att ligga på rätt sida och se till helheten. Under vecka 11 brottades jag fortfarande med borderlineförkylningskänningar vilket jag gjort de senaste 4-5 veckorna. För första gången på länge kände jag på lördagen att jag var helt frisk! Men innan dess följde jag upp träningen med vila på onsdagen, drygt 12k på torsdagen samt knappt 14km med 10x100m strides på fredagen. På lördagen joggade jag 11km lugnt. På söndagen hade jag egentligen bestämt att köra 4x gunnebospåret (alltså megakuperat), men det slumpade sig att jag kunde få trevligt sällskap i skatås i form av Yannick och Jonas, så då körde jag repris på förra veckan med 2x skatåsmilen. Hade en lätt känsla hela passet och tiden går fort när man har trevligt, babblar om allt mellan himmel och jord och solen skiner. Två timmar och tjugofem minuter samt 31km senare så landade jag framför vinterstudion med kaffe, mat och bullar i högsta hugg.

Summerar in veckan på 90km lite drygt. Riktigt nöjd med mig själv att jag fått till 4v med bra mängd och långpass efter förkylningen. Nu känns det som att jag har kött på benen för att gå in i den ”riktiga” träningen bra förberedd. Det skall bli riktigt gött att kötta marafart igen. Det är en grym känsla att trumma 4-fart och känna att man är odödlig. Och nästa vecka börjar det. Jag skall göra allt jag kan för att vara mitt bästa jag på startlinjen i Boston. Det är nu mina styrkor och svagheter sätts på prov. Jag vet att om jag använder mina styrkor övervinner jag mina svagheter. Hängivenhet och disciplin. Allt handlar om dessa två hörnstenar och att göra jobbet. Framförallt att VILJA göra jobbet. Tro mig, jag har en oändlig vilja att nå förberedd till startlinjen. Om jag har hängivenhet och disciplin överlåter jag till andra att bedöma, jag gör vad jag kan. Det finns inget värre för mig själv att veta att jag slackat längst vägen. Det för mig är tusen gånger värre än loppet skulle bli inställt.

Riktigt, riktigt laddad. Nu kör vi!

Vecka 10 (tantväder)

Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...

Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar in veckan på 81km.

Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i hallen..

Stålflickan: ”Asså pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”

Klätterapan: ”Pappa! Mamma kan parkour, hur coolt som helst”

Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”

Klätterapan: ”hon ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och en snygg rullning på golvet).

Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”

Vecka 9 (svart på vitt)

Förra veckan återtog jag min löpning och kom upp i normal mängd (ca 80k). Den veckan bestod enbart av lugn löpning. Fokus för vecka 9 var att upprepa vecka 8, men nu också med lite inslag av tröskelfart samt strides. Svart på vitt. Var lite nervös inför stundande tröskelpass och visste inte riktigt var jag stod efter förkylningen. Innan Mr Murphy behagade kasta meningslösa förkylningsvirus på mig låg jag runt 57.5 i Daniels Vdot tabell. Översatt från fikonspråk, ca 3’45/k i tröskelfart. Så då tänkte jag som så att om jag utgår från ca 3’50-55/k så borde jag hamna rätt. Det viktigaste var att inte pressa och syra ner mig. Man måste vara ärlig med var man står, det gynnar definitivt inte min träning om jag tar i så jag skiter ner mig för att siffrorna skall visa något jag vill att dom skall visa istället för att reflektera verkligheten.

Så då stod jag där på Åby friidrott med 5x mile med 1min vila framför mig. Lite seg i låren efter 10x100m strides ett par dagar innan. Vädret var perfekt. Nollgradigt, sol och helt vindstilla. Passet avklarades galant och jag hittade min fart direkt. Alla varv gick inom 1sek skillnad, rakt igenom hela passet och sista intervallen kändes som första. Gav mig själv en klapp på axeln och njöt i fulla drag. Farten då? Hamnade jämnt på 3’48/k i snitt. Överraskade mig själv positivt och var mycket nöjd med det.

Utöver tröskelpasset skulle jag också börja med att lägga mina långpass i kraftigt kuperad terräng för att härda benen inför Bostons backar. Detta pass skulle förläggas som 4x 6,5km slingan i Gunnebo. Ni som har sprungit där vet att det är definitivt kuperat! Farten var oväsentlig, men borde hamna runt 5-fart. Skulle egentligen vila på lördagen efter fem löpdagar på raken, men efter att ha sett väderprognosen för söndagen och det dök upp en lucka på lördagen, så tog jag tillfället i akt och stack ut. Hade ätit en skral middag dagen innan och endast en luftig fralla på lördagsmorgonen. Inte direkt en stabil uppladdning… Var egentligen inte sugen på att ge mig ut och kände att jag borde nog vila. Ja ja, bara att ge sig ut så det går över nån gång. Kände direkt att jag var seg i benen och att det skulle bli en tung resa. I slutet av andra varvet mötte jag upp Roten och det var välkomnande att ha någon att snacka med för att fördriva tiden. Vi klafsade runt gunneboslingan och i slutet av sista varvet, när vi äntligen var på väg hem rookiebonkade jag. Det händer väldigt sällan att jag bonkar. Nåväl, det är härdande att springa sista kilometrarna på tom tank. Men det var segt, det erkänner jag. Till på råga på allt började det hagla på mig sista kilometern.

Nu är det söndag och jag har stängt löparveckan. Sammanfattat:

Mån: 7,1k hem från jobbet

Tis: ToF job 8,7+7,9k (inkl 10x100m)

Ons: morgonjogg 8.7k

Tor: 15,3k (tröskel)

Fre: morgonjogg 8,7k

Lör: Långpass 28k kuperat

Sön: vila

Totalt: 84,3km

En vecka närmare Boston.