Tappad tråd

Sprang igenom göteborgsvarvet i lördags på 1:24:51. Att jag inte var helt toppad var jag medveten om. Pollenträning och lite bihåleproblem ställde till en hel del inför loppet. Men ändå, jag jag borde prestera lite bättre. Rannsakade mig själv och kom fram till att ca 39min på 10km borde vara lagom. Startade också så och passerade 10km på 38:56. Höll farten ganska bra fram till 15km, som passerades på 59:01 (men då har man gnetat sig uppför götaälvbron). Från 15km tappade jag alltihop. Kände att jag började bli trött i låren och blev mer och mer sittande. Det händer nästan aldrig och det brukar vara en indikation på att jag är sned i rygg/bäcken. Får kolla upp det. Oavsett, så skall man orka hålla ihop. Gnetade sakta vidare och blev väldigt förvånad när jag började se Daniel framför mig vid ca 19km. Kom ikapp honom precis vid ingången till slottskogsvallen. Först tänkte jag dra på en rökare, men kom fram till att det var löjligt. Han hade uppenbarligen haft en tung dag han med, så vi sprang tillsammans över mållinjen. Kändes rätt.

Det känns som jag tappat stinget lite. Har inte riktigt den där motivationen att ta i allt jag har och det känns riktigt tråkigt. Innan varvet var jag laddad på att ta tag i lite fartsatsning och försöka bli lite snabbare, men nu känns det mest som ett monumentalt berg som skall försöka överstigas. Det är jobbigt. Men skam den som ger sig! Man skall göra det man är rädd för. Springa 5km till exempel. Det är jag rädd för, det är jobbigt. Så det skall jag göra. Förhoppningsvis ger det mig en skjuts i träningen. Ja ja. Känner mig gammal helt enkelt. Dassigt. Skärpning!

Igår var det lilla göteborgsvarvet och mitt fysfenomen till 11-årig dotter skulle för första gången ta sig an 2,4km tillsammans med sina lagkamrater i Jitex fotbollslag. Hon sprang i mål på 10:06 och kom 3:a i F11 vit grupp. Helt fantastiskt! Hon är verkligen ett fysfenomen, som en studsboll som aldrig slutar studsa. Efter loppet var det 1h fotbollsmatch i serien. Idag är det samma sak eftersom dom behövde folk i det andra jitexlaget. När dom behöver det ringer dom alltid min dotter eftersom hon alltid vill spela. ”skall du inte vila benen lite då, du har ju betongvader efter loppet?” ”Va? vaddå? Nää.” Enkelt. Inga krussiduller.

Jag måste hitta tillbaks till det där igen. Inga krussiduller. Bara spring. Bara göra det. Så har jag alltid rullat, det kan man inte bara släppa. Bit ihop och sluta lipa. Inte bli bekväm, det är förkastligt.

Helgens hjälte!

Nytt fokus

Den här veckan är det dags för göteborgsvarvet. Har ingen aning om hur det kommer gå. Är ganska genomtränad, men saknar snabbhet. För en vecka sedan kände jag inte alls för att tävla, men nu känner jag att jag svarar ganska bra på träningen, vilket också har gjort att jag ser fram emot att springa. På lördag får vi se vad det blir. Förväntar mig inga stordåd, men inte heller plattlopp. Ja ja.

Efter Boston Marathon kände jag att jag faktiskt tröttnat på att traggla igenom halvårslånga program för ett lopp. Mest trött mentalt över de långa marafart och tröskelpass som alltid står på agendan. Jag är tämligen uthållig, men jag är lite less på att alltid känna mig som en brummande traktor utan överväxel. Jag vill känna mig lite mer som en gasell, bryta cirklarna och få ett nytt fokus. Så det tänker jag göra!

Jag kommer träna för att försöka bli snabbare på milen och halvmaraton. Maraton kommer jag inte befatta mig med förrän jag känner att jag tagit ett kliv framåt på dessa distanser. Det finns fortfarande chans att bli snabbare eftersom jag så sent som i höstas satte två halvmaror under mitt tidigare halvmararekord. Så jag kör på och ser var jag hamnar. Något säger mig att med lite sänkt veckomängd samt riktade fartpass så kan det gå att pressa gränsen för vad jag tidigare har gjort. Känns ganska peppande att byta fokus. Det kommer ta lite tid, men det är helt okey. Det är roligt att träna och det är roligt att ha utmanande mål att träna mot. I mitt fall handlar det om att någon gång göra 1:19:59 på halvan, och för att göra det behöver jag förbättra min miltid. Gör jag låga 36, då gör jag sub80 eftersom jag tar med mig farten till längre distanser och det baserar jag på erfarenhet och min uthållighetsprofil.

Egentligen kommer varvet på tok för tidigt i denna satsning och jag har inte riktigt hunnit förbättra farten speciellt mycket. Men jag var anmäld, och jag kommer springa. Ser det som att jag får ett basvärde att utgå ifrån. Efter varvet kommer jag köra ett 5km lopp följt av ett par 10km lopp under sommaren. Var jag står när höstens lopp närmar sig vet jag inte. Men denna satsningen ser jag som ganska öppen och innefattar minst ett år med fokus på de kortare distanserna. Det som är bra är att man kan tävla mer när man kör kortare distanser. Med maraton får man, som mest, ett försök per halvår. Med fler tävlingar på kortare distanser kanske jag kan få bort lite av mina aversioner mot 10km distansen som jag verkligen har svårt för. Det är en fullkomligt vidrig distans. Maraton är också vidrigt, men på ett annat sätt och den smärtan är jag bekväm med eftersom den passar mitt lynne och min löpprofil bättre. Den mentala härdsmältan man får på 10km är jag väldigt obekväm med. Men skam den som ger sig, det skall bli kul att utmana sig själv på ett annat sätt ett tag och se vad det ger.

Jag gillar att ha mål uppsatta och roliga resor att se fram emot. I höst blir det såklart den årliga resan med överläkaren. En halvmara skall avklaras. Nästa vår är det dags att åka tillbaks till peak district med Macky Mack och denna gången får vi nog sällskap av den anglofila fanatikern mårdhunden. Den resan ser jag väldigt mycket fram emot. Att springa nedför 25% lutning i ojämn terräng, snubbla på fårstängsel, få syra upp över öronen och veta att ett felsteg gör att man trillar ner 50m och landar på en bergvägg, det är en underbar känsla av frihet och man känner verkligen att man lever. Detta i sällskap av sköna männsikor som delar ens egna vurm för löpning. Det blir inte bättre än så.

Så det är med full glädje jag nu byter fokus bort från maraton till förmån för andra mål. Maraton har alltid varit och kommer alltid förbli det finaste och jag kommer komma tillbaks till den distansen i framtiden. Tills dess säger jag på återseende på obestämd framtid.

Mot framtiden!

Boston marathon

Först och främst vill jag förmedla hur tacksam jag är över allt jag fick uppleva under min vistelse i Boston. Det är så många saker som tillsammans utgör en formidabel helhet. Loppet, upplevelsen av loppet och allt som hör det till. I kombination med det fantastiska resesällskapet blev detta till en av de roligaste loppresor jag varit på och för det är jag väldigt tacksam.

Ja, vad skall man säga om Boston maraton egentligen? Som maratonlöpare är detta ett lopp som bara måste upplevas. Det är svårt att beskriva upplevelsen, för den är verkligen speciell. Jag får försöka så gott det går helt enkelt...

Låt oss ta det från början. Vi (kära frun och jag) anlände till Logan international kl 15:00 på lördagen och efter att ha mött upp fantomen och gabs åkte vi till hotellet som låg perfekt beläget nära Boston common. Inte världen bästa standard, men centrala hotell i Boston kostar skjortan och vi hade lyckats fixa plats på ett av de billigaste. Sängarna var bekväma, personalen trevlig och frukosten var bra –fullt godkänt! Väl incheckade mötte vi upp Mackan och Baddaren som hade anlänt tidigare. Att äta middag i Boston under maratonhelgen visade sig vara snudd på en omöjlighet eftersom allt var fullt. Det slutade med att vi tog den överblivna, DDRinspirerande, gnisselbrölande konstruktionen dom kallar tunnelbana, till cambridge för att tillslut få plats på cheesecake factory. På vägen tillbaks gick vi in på mikrobryggeriet ”Rock bottom” ett stenkast från hotellet och bokade upp ett bord till efter maran. Smart drag.

Söndagen började med en morgonjogg längst Charles River, följt av mässbesök för att hämta ut nummerlappar och göra inköp. Kul mässa, men man blir lite mosig i skallen av ljudnivån efter några timmar. Vi följde upp detta med att fika och strosa upp och ner för Newbury street. 

Gabs och fru G gick in i en tingeltangelaffär med fokus på feer och älvor, medans jag och fantomen tog sikte på sneakersaffären brevid. När vi kommer in i älvaffären står Gabs och berättar om storsjöodjuret med världens mest excentriska affärsinnehavande människa. Han verkade vara konstant hög på svampar och omgav sig med älvor och skogsmystik. När Gabs hade köpt en liten present, fick hon ”fairy sprinkle” strösslat över paketet för att ge det lycka. Only in america. Det finns mycket dåligt med amerika, men just det där att folk vågar vara olika gillar jag skarpt. Snubben var hur skön som helst. Det där beskriver nog Boston på bästa sätt. Ta enbart det bästa av amerikanskhet och lägg till europeiskt tänk och medvetenhet om din omgivning. Då får man en mix av människor som i min mening slår det mesta. Bostonians i ett nötskal.

Måndag morgon var det så dags! Maratondagen var här. Körde vanlig Running_G stil och var tämligen förvirrad när klockan ringde, men styrde upp det snabbt. Vi traskade upp till Boston Common och det gula bussarna för transport till Hopkinton vid 06:00. Jag och fantomen satt och softade och reflekterade över hur långt det var vi skulle springa ändå. Mackan satt och tjattrade med en ny bekantskap hela vägen ut till athletes village. Väl framme fanns det massor av saker att mumsa på för den hungrige. Bagels, kaffe, energidryck och bananer i massor. Vi slog oss ner i gräset på Mackans inköpta lila yogamatta och softade. Det var soligt. vid 08:00 började det bli varmt. Fick ta av mig en del överdrag redan. Insåg att solkräm nog är bra, så jag gick bort till medical tent och fick lite att smörja över flinten, öronen och axlarna. Det var ett smart drag. 

Vid lite efter 09:00 fick vi gå ut mot startfållorna. Här var jag, Mackan och Fantomen tvugna att separera efter att ha önskat varandra lycka till. Sedan gick jag där i en skock med människor genom Hopkinton fram mot min startfålla. Efter ca 10min kom jag fram till wave 1, corral 5. Lagom stora fållor och ingen trängsel. Nu började det bli riktigt varmt och solen tryckte på en hel del. Språkade lite med en äldre herre som stod brevid mig. Han var trevlig. Han hade linne, splits och....fleecehandskar på sig. En tjej som stod brevid frågade ”what’s up with the gloves?” Han svarade ”I know it’s hot, but I need the gloves for psychological reasons”. Inga konstigheter. Skön kille. Sen var det dags! Startskottet smäller av och det rör sig sakta framåt. Det tar mig ca 1’30” att komma fram till startlinjen och direkt kan jag springa i hyfsad fart. Mycket folk, men det gör inte så mycket. Alla omkring mig springer ju i samma farter eftersom vi har liknande kvaltider. Hittar ett skönt tempo ganska snabbt. Efter ett par kilometer känner jag att jag är riktigt torr i munnen. Det var då fan också att det behövde vara så varmt. Detta innebär att jag måste dricka mycket mer än jag gillar. Jag är lite som en kamel, dricka gör jag helst sen. Dividerar lite om hur jag skall lägga upp planen. Skall jag ändra den för att anpassa mig till solen? Nää, det är ju fan tråkigt. Om jag springer halvan på 1:26-27 är det inga problem. Antingen har solen inte påverkat mig nämvärt och det är bara att kuta vidare. Eller så kommer jag känna att jag blivit lite kokt, men har inte sprungit snabbare än att jag kan ta mig i mål ändå. Att sänka farten för att gå i mål på typ 3:05 bara för att det är varmt är ju löjligt. 3:05 eller 3:35 spelar ingen roll.

Vi springer genom lite småsamhällen och det är massor av folk ute och hejar. Det är peppande. En hel del ”Go Sweden” och även ”heja sverige” får jag pga av mitt linne. Det är kul, high fivear en massa männsikor och tänker på min kära frus ord att inte glömma att njuta av resan också. Klockar första två 5km i jämn fart på 20:18 och 20:22. Dricker en massa vatten och sportdryck eftersom jag måste, det är varmt. Passerar även 15km vid gott mod. Vid 17km känner jag att värmen har tagit en del på mig. Gnetar dock vidare och någon kilometer innan halvvmarapassering hör jag det. Det låter som ett jämnt muller eller bullrande. Deso närmare jag kommer desto högre blir det och när jag ser de välkända brudarna vid Wellesley college är ljudet öronbedövande. Några hundra meter igenom en hysteriskt skrikande massa av tjejer som gapar och skriker. Skyltar med ”free kisses” och ”I love you, I’ll do anything” ”kiss me now” Helt galet! Sjukt häftig upplevelse som gav mig gåshud. Kollar på killen brevid mig och smajlar. Han skrattar tillbaks och skakar på huvudet. ”Pretty cool huh?” ”yeah”. Passerar halvmaran på ca 1:27, men känner att nu är det kört. Inte sådär akutkört, men jag vet vad som väntar om jag är såhär rökt nu. Bestämmer mig där och då att ge upp klockan och bara vara i loppet och uppleva allt. Min mage är spänd och jag har håll av och till på höger sida. Vid 25km springer jag in på en bajamaja och gör lite toa och passar även på att toatoa. Kändes bra. Gnetar vidare och har problem med att diafragman är typ som en fiolsträng och snart har jag håll från ena sidan rakt över hela magen till andra sidan. Ja ja, det är ju inte farligt. Stannar och trycker lite med näven under revbenen. 10m framför mig står ett helt gäng och tokgormar ”Sweden, you can do it”, jag smajlar och säger ”hang on, I got it” kramperna släpper lite och jag börjar springa igen. Detta möts av minst 20 high five och vrål. Sköna människor. Så himla peppande. Blir glad. Så nu är jag vid de berömda newton hills. Eftersom jag inte kan springa på gränsen av vad min fysik klarar har jag inga som helst problem med dessa backar som i all ärlighet inte är så branta. Siktar in mig på Hearbreak hill där jag vet att fru G, Gabs och Baddaren skall stå och heja. En massa löpare omkring mig hojtar ”Good Job” och jag undrar vad dom menar. Sen ser jag, dom hejar på en kille med amputerade ben. Det gör jag med. Funderar lite på att man har inte ens rätt att tycka att det är lite småjobbigt i solen när andra springer på kolfiberben. Så enkelt är det. Jag är faktiskt inte alls trött rent muskulärt, bara lite kokt och diafragmaproblem. Håller utkik efter fru G, Gabs och Baddaren i nån kilometer och där var dom. Kul att se dem. Jag stannar till, snackar läget lite, dricker lite vatten och sedan drar jag vidare. 

Gnetar på, stannar lite ibland och går en bit eftersom magen dragit ihop sig. Vid 33km får jag en mugg med isbitar av en liten kille. Tackar så mycket för det och svalkar huvud och nacke. Det var underbart. Nu närmar vi oss de centrala delarna av Boston och det är riktigt mycket folk överallt och dom hejar och vrålar och peppar hela tiden. Fantastisk stämning. När jag är någonstans runt Coolidge corner vid ca 35km springer jag förbi ett DJ-bås där dom kör House of Pain:s ”Jump around” på hög volym. Får ett infall, varför inte? eftersom jag inte är trött i benen överhuvudtaget så är det bara att göra det. Jag börjar hoppa omkring jämfota och snurra runt i luften och fjanta. Denna högst oväntade handling från den flintskallige i sverigekläder möts av öronbedövande jubel och vrål. På riktigt alltså, helt öronbedövande! ”Sweden” ”Go Sweeeden” ”jump, jump” ”Sweeeeeedeeeen”. Jag blir helt ställd över det. Det går liksom inte att förklara. Något av det häftigaste jag varit med om i loppsammanhang. Jag får ett adrenalinpåslag utan dess like och gör massor av high five och sätter iväg som en skållad råtta. Ja, i ca 300m innan jag får håll överallt i magen och måste stanna. Står och viker mig dubbelt med ett stort leende och tänker att det där var det verkligen värt. Jag lallar vidare och innan jag vet ordet av är jag framme på Boylston och där är målbågen och jag går i mål. Klockan tickar fram till 3:21 vid målgång. Högst ovesäntligt, det här loppet var så mycket större än tiden.

Jag letar efter fantomen lite, men hittar inte honom, så jag traskar hemåt. Går lite vilse, sätter mig på en bänk och vilar magen. Helt oberörd i benen, men magen är spänd och andas är lite jobbigt. Folk går förbi och gratulerar mig. Kommer tillbaks till rummet. Lägger mig i fosterställning på sängen en stund. Funderar lite och sen kommer jag på det! Svep en flaska vatten så kommer du spy upp all sportdryck och vitargo. Det kommer kännas bra efteråt. Jag gör så, och det tar nån minut innan jag snackar med Ralf och nån liter kommer ut direkt. Mår förträffligt efter detta. Fantomen kommer ner till mitt rum och vi snackar om loppet. Sen går vi och sätter oss och tar en öl och snackar med de andra, som alla har dykt upp. Öl, chips och godsaker intages i långsam mak. Och jag njuter av stunden. Njuter över upplevelsen jag just har varit med om och personerna jag sitter och delar den med runt det lilla bordet på Hotellet. Det kunde inte vara bättre.

Tack Boston, tack alla sköna människor, tack mintinisar, big papis, mookie bobbleheads och fairy sprinkles. Jag kommer alltid tänka tillbaks på de här dagarna med ett leende på läpparna. Episkt.

Boston -2 veckor

Jaha ja, nu är det faktiskt mindre än två veckor kvar tills jag skall besöka utmattningens yttersta gränsland på bostons gator.I hög grad dags för en uppdatering alltså. Sist jag lämnade er befann jag mig i Melbourne i 16 dagar i full färd med att göra en patenterad Goranoidisk löparcomeback, dvs från noll till hundra utan att tänka efter och utgå från att det håller. Ja, förutom att jobba då vilket jag såklart också gjorde. Så, på sexton dagar samlade jag ihop knappt 290 km direkt från 7 pass på fem veckor. Till min förtjusning höll jag ihop och kom ut på andra sidan lite bättre förberedd inför maraton. Mest nöjd med att jag inte drog på mig nån förkylning. Tätt följt av att jag lyckades med bedriften att skippa jetlag. Såg till att sova lite på planet och vara löjligt trött på kvällen då jag kom hem. Sen lyckades jag hålla ut på dagarna och somna som en bebis vid 21-tiden.

Veckan då jag kom hem var påskvecka, så då åkte vi till landet. Satte ett tröskelpass på tisdagen sådär lite halvförsiktigt. Inser att jag behöver två saker: minst ett långt marafartspass typ snart, samt överfart, så att marafarten känns mer avslappnad. På landet gick jag ut och körde marafart. Cykelvägen förbi golfbanan, mot askersund x 4. Tänkte först att 15km blir nog bra om jag orkar. Vid 13km tänkte jag att nä, det är nu det här passet måste göras, så bara gör det. Siktade mot 20km. När jag närmade mig tänkte jag att ”äh, 21,1km blir bra”. Tryckte av klockan på 1:25:59 med progressiva femmor. Mycket nöjd med den prestationen. I Melbourne hade jag bestämt att om jag lyckades göra 16 dagar stenhårt så skall jag fokusera på att ge kroppen en chans till att studsa tillbaks innan Boston, så jag varvar tuffa pass med mycket vila och veckomängder på ca 50-55km. Väl hemma från landet slog det till, poff liksom! pollenkoma... Herregud vad bonkad jag blev. Skyhöga nivåer av al och hassel. Försökte jogga och 10km i lugn fart kändes som intervaller. Började medicinera men det tar ett tag innan allt känns bra. Så jag fick jogga och ständigt påminna mig om att jag har form, jag har bra träning, detta betyder ingenting. Bestämde mig också för att gå in och köra ala kvalitetspass som är kvar inne på löpband. Så igår gick jag in och körde löpband. Tänkte köra 6-8x 1000m i 3’38-fart. Men eftersom jag har en IQ i paritet med en lobotomerad grävling, så sprang jag i 15,5km/h istället för 16,5km/h. Insåg detta efter 4 repetitioner och blev riktigt sur. 15,5km/h är 3’48-fart och det är tröskelfart. 0,95km trösklar med 1 minuts vila gör ju ingen löpare, det är ju fjantlöpning. Så då fortsatte jag och satte 7km rakt av i 3:48-fart. Kändes riktigt bra! Underbar känsla att springa med full lungkapacitet och jag fick ett kvitto på att formen ändå är där. Uthålligheten är jag inte orolig för med 7-8st +30km innan ebolan, följt av 34,6; 34 och 30 (varav 21,1km i marafart) km efter ebolan. Men jag behöver dessa trösklar. Gick tillbaks till kontoret med en skön mosig känsla i kroppen och en vetskap om att sub 3 drömmen i Boston ändå lever i högsta grad. Ja, det beror nog på hur mycket pollen det är i Boston då och hur jag reagerar på amerikanska pollen. Sånt kan man inte gräva ner sig i, det blir som det blir och man får ta det som det kommer helt enkelt.

Nu kör jag vidare, på fredag väntar 6-8x 1000m i 3:38-fart! på jobbets löpband, sedan är det ett pass till på tisdag. Vet inte riktigt vad det skall innehålla. Eventuellt 5km tröskel rakt av. Eller nåt annat. Nån som har nåt bra förslag? sen är det avfärd över stora pölen mot Boston på lördag morgon nästa vecka. Peppad! Skall göra allt jag kan för att sätta sub 3, lita på det.

Damage contol

"Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsat. Två röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska, sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta. Spring som om du hade snutar i hälen, kuta som det bodde gudar i själen. Fötterna svävar på tusen frågor, med ett hjärta i brand som ett hus i lågor. Viljan är min enda odödliga del, ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner....

...Så vi gör all smärtan värd och det syns att vi siktat upp. För nu e vi nästan där, så jag ger det min sista suck, SPRING...... Jason Diakité”

Sju löppass på fem veckor. Fem veckor. Det är illa på riktigt, det går inte ens att skoja bort om man vill förbereda sig för ett maraton. Framförallt inte när man därtill lägger att just tidpunkten för dessa fem veckor sammanfaller med en tid som är väldigt viktig för maratonprestation.

Ebolan från helvetet. Ja, ni som haft vinterns influensa vet vad jag menar. Den där extremt irriterande sjukan som däckade en några dagar, men sen låg kvar i bröst och luftvägar i vecka efter vecka. Just den. Man kan hata den hur mycket man vill, men det hjälper inte. Det är lite som att dricka proteindrinkar på gym när man dragit i två maskiner på 45 minuter, eller vräka i sig mat på varje kontroll när man springer ultra i 8-minutersfart –det ger ingenting. Så vad göra? Jo, man skall göra allt man kan för att stå på startlinjen så väl förberedd det går, med de förutsättningar som finns. Det inre kravet kräver det, viljan är min enda odödliga del.

Just nu befinner jag mig i Melbourne och jobbar i två veckor. Jag väldigt tacksam och glad över att få uppleva denna stad, den är verkligen fantastisk. När jag satt där på planet var jag mitt inne i de fem veckor som jag helt enkelt får titulera mordortiden. Äntligen började jag bli frisk. I sann pessimistisk anda utgick jag från att en förkylning var att vänta när jag landar på andra sidan jorden. Då blev jag ursinnig på mig själv. Hur skall jag någonsin kunna komma tillbaks om jag nedvärderar mig själv hela tiden. Tiden är nu och det är dags att sluta lipa, annars blir det en golgatavandring genom bostons förorter i april. Så då bestämde jag mig. På med hoodien för att skydda mig från drag, ingen alkohol, för att hjälpa immunförsvaret, samt spruta näsan full av nosoil för att inte få för torra slemhinnor där mikroskopiska kräk kan få fotfäste. Jag vet av erfarenhet att när jag är själv, utan min kära familj finns det två vägar att gå. Svart eller vit. Om jag inte har en plan och genomför den hemfaller jag åt förkastligt leverne bestående av öl och osund mat. Så jag bestämde mig, den vita vägen gäller (den är inte helt ölfri, men den består av måtta) och den består av en jävla massa mil. Springa-jobba-springa-äta-skita-sova, på repeat.

Landade sent på en fredag i Melbourne. Lägenhetshotellet där jag bor är valt med omsorg så att det finns närhet till olika löparrundor. På lördagen satte jag igång. Dubbelpass. På morgonen utforskade jag the tan, en 3,9 km grusslinga runt botaniska trädgården, samt en vacker 5 km grusslinga runt Albert Park på kvällen joggade jag ett pass till, för att inte somna av jetlag vid 16:00. Det var ganska jobbigt att springa i 30 grader när man precis kommit från nollgradigt Sverige, men det var bara att bita i det sura äpplet och vänja sig. Solen smekte mig och jag njöt av att springa igen, jobbigheten till trots. På söndagen gick jag rakt på det. Pang liksom. 24 km, varav 12,5 i form av 5-5-2,5km med 1km jogg mellan i någon form av maratonansträgning. Körde såklart för hårt och kroppen var i chocktillstånd. Bonkade så det stod härliga till. Blev lite nedstämd av detta men vägrade ge upp. Måndagen kom och jag var för trött för att orka ut på morgonen, så jag joggade på kvällen istället. På tisdagen vilade jag. På onsdag morgon joggade jag igen och lade in 5km i maratonanstägning. På kvällen körde jag tröskelpass 3x2km+8x100m strajds. Höll på att dö av värmeslag och jobbighet. Det var skitjobbigt, och varmt! Torsdag var det morgonjogg, följt av två distanspass på fredagen. På lördagen körde jag maratonfart igen. Denna gången 10km rakt av. Fick till negativ split på detta i form av 20:33/19:58. Lite synd, hade jag tagit det lite lugnare hade jag nog orkat 15km. glad ändå, det är inte lätt att hitta rätt när det är 30 grader och man inte är van vid värmen. Hade som mantra under hela denna veckan att använda värmen som träningseffekt. När jag väl kommer hem kommer det kännas lättare igen. På lördag insåg jag att min diet bestående av sushi, räkor, sallad och nudelsoppa kanske inte räcker om man nu skall springa som en skållad råtta. Detta var i och för sig medvetet eftersom mordortiden lämnat mig i allt annat än utmärglat tillstånd som utmärker många maratonlöpare. Så jag tryckte i mig en enorm pizza för att ha energi för söndagens långpass. Missförstå mig inte nu, jag gillar mat och vräker i mig i tid och otid, men det är svårt att äta när det är så varmt. På tisdagen toppade temperaturen på över 40 grader på eftermiddagen. Med vinden som blåste, kändes det som att sitta i en bastu och blåsa med en hårfön rakt in i ansiktet. På lördagkvällen var jag trött ända in i benmärgen och var inte övertygad om att ett långpass var det bästa för mig på söndagen. Sov som en liten bebis och när jag vaknade var benen ändå hyfsat pigga. Eftersom det skulle bli varmt på eftermiddagen var jag tvungen att ge mig ut på förmiddagen medans det var molningt. följde en cykelbana ut till south Melbourne beach. Sedan sprang jag på en magisk fin cykel/gångväg som följde havet, genom Middle beach-Elwood-Brighton. Tänkte såhär: om jag springer 17km innan jag vänder, då kan jag inte fuska och korta ner passet bara för att jag är trött. men jag blev inte trött, jag lallade på och 34,7 km senare var jag hemma igen.

Sket fullständigt i att vila och på måndagen gav jag mig ut igen. På tisdagen tänkte jag köra tröskelpass, men var tvungen att avbryta eftersom kroppen skrek av utmattning. Så på onsdagen vilade jag och hängav mig åt stretching och djävulsrullen från Manschester. Idag är det torsdag och jag har morgonjoggat och kommer köra ett distanspass i eftermiddag. Sen är det väl ett marafartspass som väntar på fredagen, lugnt på lördag och långpass på söndag.

Summerar in återstartsveckan på 125 km samt första nio dagarna i Melbourne på 175 km. Andra veckan kommer landa på 100-120 km insh’allah. Det finns ingen genväg bara en väg. Spring spring till det känns i din benväv...

Det blir inga rekord i Boston, det är säkert. Men tro mig, jag gör vad jag kan med det jag har och jag skall göra allt i min makt för att komma i mål med flaggan i topp. Vad det ger för tid vet jag inte, det får vi helt enkelt se den 18 april.

Vecka 16 och 17 (att påminna sig själv om att löpning är ganska jobbigt)

Sådär, nu har jag klarat av två veckors träning till av bostonsatsningen. Dessa två veckor är alltså de första veckorna i cykel 2. I slutet av cykel 1 började jag känna att träningen går ganska trögt och jag svarar inte så väl som jag borde. Detta är ofta ett tecken på att man kör lite för hårt. Eftersom jag är rätt usel på att avvika från planen har jag kört mig själv i botten otaliga gånger tidigare. Noterade detta rent tankemässigt och gick vidare och tränade på som vanligt. Bra G! IQ fiskmås som vanligt. Hursomhelst så var vecka 16 enbart distans (skulle varit några strides, men dom sket jag i eftersom det var svårt nog att bara springa i det vita lappmöglet som lagt sig. Vecka 16 kan sammanfattas såhär: hem från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till/från jobbet, till jobbet, vila, långpass. Alla dessa pass gjordes i varierande temperaturer från -18 C till -4 C. Det stör mig inte nämnvärt att springa i kyla, alltså torr, kall kyla. Vädret var fint, underlaget mestadels bedrövligt. Söndagens långpass avverkades i form av 34km med raketroten Olof. Alltid lika trevligt. Kunde inte köra så kuperat jag ville eftersom man inte kunde springa i skogen utan fara för vurpor, så det fick bli cykelbanor, 8:an i skatås samt lilla delsjön runt.

Summerade in vecka 16 på 98km. Dock fortfarande lite orolig för känslan i löpningen. Medans jag oroade mig fortsatte jag springa, det säger sig självt. Nu dock med en gnagande känsla att överträningens brant närmar sig med stormsteg om jag inte tar tag i detta. Under tiden gnetade jag på med vecka 17. Denna vecka skulle innefatta ett fartpass med blandad tröskel/10k-fart/200ingar. Men i början av veckan hörde IcebugJonas av sig och frågade om jag ville springa winterrun på lördagen med Team Icebug. Först tänkte jag: nä, det är fan skitjobbigt att springa 10k nedtränad. Sedan blev jag förbannad på mig själv och tänkte att det skall jag visst göra, för man måste tukta kroppen med lite påminnelser om hur jobbigt det är att springa, annars blir man vek. Så jag strukturerade om veckan så tävlingen fick räknas som fartpasset. Fick även med raketroten i laget och han fick spendera sin 40-års dag med att kuta runt liseberg, vilket han gärna gjorde. Så på lördagen var det dags då. Det var ett riktigt trevligt arrangemang och det var lite magiskt att springa inne på liseberg med massa snö på träden och tyvärr, även på marken. Det var fackelshow, skön stämning och kul. Startade såklart för snabbt och drog första kilometern på ca 3’35-fart. Gnetade på och varvade på 19:10 ungefär. Körde på vad jag kunde, men på andra varvet när man tappat klippet i steget, började man slira runt ordentligt i snön och då tappade man fart. Andra varvet gjorde jag på just under 20min. I mål på 39:08 och en 22:a plats. Tyckte först att jag var sämst i världen, ganskade dock upp mig lite efter ett tag. Folk med samma sluttid som mig vet jag är minst 1-2min snabbare än mig på 10k och halvmaraton vanligtvis. Det kändes bra. På prisutdelningen blev vi uppkallade på scen som vinnande lag i mixed klass också. Det var ju roligt, det var inte så roligt att dagen efter läsa om att vi kom tvåa och Sävedalen var de rätta segrarna. Inte jobbigt på så sätt att vi inte vann, mest tråkigt att sävedalen inte fick stå på scenen som rättmätiga vinnare. Så tvåa kom vi, inte 1:a.

I min stora förvirring om hur jag skulle göra med min träning, drog jag i mig lite öl och vin ett par dagar på raken. Vaknade på måndagen med sjöblöt säng, huttrande kropp och feber. Och nu kände jag att vila, det är nog bra! Så jag vilar, blir frisk och laddar batterierna. Sedan skall jag hålla örnkoll på att jag inte trillar över gränsen. Känner mig ganska tillfreds ändå, jag har många bra veckor bakom mig, nu gäller det bara att träna smart fram till april. Tröstshoppade ett par skor igår. Det kändes bra. Nya skor –nya möjligheter.

Summerade in vecka 17 på 83km.

Vecka 13, 14, 15 (slutförande av maratoncykel 1)

Ja, jag vet. Bedrövlig uppdatering på blogen. Känns som att jag inte riktigt vet vad jag skall skriva, mer än att rapa upp min träning. Jag var ganska sen på bollen med det här bloggandet. När blogarnas tid är förbi, då började jag skriva. Väldigt gubbigt och världsfrånvänt. El G goes gubbe! Nu kan man definera gubbe hur man vill. En del definerar det som dreglande åldringar, andra som lönnfeta, tunnhåriga 40 åringar vars största mål i livet är att dra i sig 5 burkar öl på fredagen och sedan repris på lördagen. Gärna framför champions leauge kval eller dylikt. Ja, medans de brakfiser i soffan. Nu är jag tämligen tunnhårig, men det där andra stämmer nog inte så värst väl in på mig. Brakfiseriet kan jag mer förlika mig med. Jag har nämligen märkt att det är fullkomligt omöjligt att rulla på djävulsrullen från Manchester utan att någon gång under dessa minutrar förära omvärlden med höga fanfarer från mina bakre regioner.

Jaha, nu spårade jag ur igen. blogande var det jag var inne på. Skall man fortsätta skriva eller lägga ner? Jag vet inte riktigt. Känns inte som att jag förmedlar så mycket till omvärlden mer än mina diverse vedermödor och min träning. Eller kanske skall jag fortsätta till jag sprungit Boston maraton och avsluta där? Eller skall jag fortsätta? Jag vet inte. är det nån som ens läser?

Efter denna högst filosofiska inledning om gubberier och blogande skall jag nu förmedla er om hur min träning gått de senaste veckorna. Vecka 12 var första veckan i maratoncykel 1, som består av fyra veckor. Den veckan har jag redan avklarat i tidigare bloginlägg. Nu har tiden förflytttat sig jättemånga svängningar baserat på cesium 133 och vips så har jag avklarat hela cykel 1! eller nä, inte så mycket vips över det. Maratontäning är fan jobbigt och tro inget annat. Man får det att låta lätt när man ordbajsar, men det är en rätt tuff utmaning att göra det som krävs. Men det vet ni ju alla redan. Så:

Vecka 13 (94km).

Ett nyckelpass på onsdagen enligt 2miles tröskel + 3x1k interval. Detta kördes på cykelbanan utanför det Rosengrenska palatset i Åmmeberg. Satte T-delen enligt plan på 3’48/k. syrade ner mig något överdjävligt på första intervallen och körde likt en desperat slugger på väg att börja gråta av utmattning 2x1k+0,5k. den sista gick bara inte. Gör om gör rätt. 3’36/35 och 3:32-fart. Om jag inte hade dödat benen efter 20m på första hade jag ganska lätt satt 3’35-fart. Dumskalle. Nåväl, följde upp veckan med 30km långrepa innefattandes 2xmilen i skatås samt fyra stycken distanspass på 11-12km/pass.

Vecka 14 (62km).

Denna vecka rubbades mina cirklar oroväckande mycket. Detta kom sig av akut matförgiftning på nyårsafton vilket föranledde två dagars extra vila. Lyckades minimera träningsförlusten hyfsat bra och skrapade ihop veckans mängd på tre pass. Ett långpass på 32km i kraftigt kuperad terräng med progressiva 6km varv i gunnebo (5’03/4’59/4’51/4’40). Utöver detta fick jag till en 18km samt en 12km distans. Tolvkilometarn i mycket trevligt sällskap i form av Macky Mack i rösjöspåren.

Vecka 15 (81k).

Två tröskelpass denna vecka var nyckelpass. på onsdagen var det 4x1mile +8x200m. Avklarade detta ganska bra och flåsmässigt var jag helt med och trots ganska sega ben drog jag igenom det med 3’47/46/45/44 i farter. Tvåhundringarna satte jag på 38” efter två inledande kalibreringsrundor på 39”/36”. Bra så. Det andra nyckelpasset avverkades på söndagen enligt ren tröskel 2x1mile+2miles+1mile. Var helt oladdad och tyckte synd om mig själv innan passet. Äckligt lappmögel hade infekterat cykelbanorna, det var slask, kallt och blåste en hel del. Första repetitionen gick i kraftig motvind och landade på 3’54/km. Var gråtfärdig och tänkte att jag lägger ner den här skiten. Maraton är bajs. Visste att jag skulle få medvind på andra, så jag bestämde mig att köra den ändå. Nu kändes det väldigt mycket bättre och jag satte den i normal fart (3’44/k). Var fortfarande inte övertygad om löpningens förträfflighet och 1min senare väntade 3,2km. Tvingade mig att göra den under devisen att ge upp är totalt förkastligt om man inte är skadad eller sjuk och det var jag inte. Jobbigt. Minst sagt. Gnetade mig igenom med 3’47/k. Sedan var det ju bara 1,6km kvar och nu fick jag vila 2min innan det var dags. Det gick det med och jag satte den på 3’44/k. Detta passet var en viktig vinst över elementen och min egen skalle. eloge till mig själv för det var riktigt jäkla hårt slit från första till sista steget. Utöver dessa pass fick jag till tre distanser på 15, 10, 19km.

Sådär. That’s it. Är nästan igenom första veckan av cykel 2 nu. Men det får jag återkomma till. Kanske. Om jag orkar skriva igen

Vecka 12

Jaha, då ligger man efter med blogandet igen. Det blir lätt så när man är julledig. Bättre sent än aldrig dock! Så nu kör vi, håll till godo. Vecka 12 var starten för mitt 18v långa maratonprogram. Det består av 4v cykler, där varje cykel innefattar följande: 1v med fokus på trösklar, 1v med fokus på tröskel/intervall, 1v med fokus på marafart och en vecka med bara distans och strides. Man kan flytta om veckorna inom en cykel för att få saker att bättre passa verkligheten, ni vet det där andra som försigår omkring en när man inte tänker på löpning. Så det slumpade sig som så att uppstartsveckan, v12 fick hänges åt maratonfart. Var lite nervös över hur det skulle kännas, men hoppades att en viss ansträngning kanske skulle kunna ge en bra fart. Joggade 15km på tisdagen och på onsdagen var det bara att köra igång. På agendan stod 6,4km+4,8km med 1,6km joggvila mellan. Så då gick jag ut och drog av det. Bara sådär, pang, bom. Ja, eller hur va? Nu är det ju så att maratonträning bygger på långsiktighet och alla grundveckor av slit jag gjort hittills har fört mig till det jag kan prestera idag. Däremot blev jag grymt glad av att snitta 3’58/km rakt igenom passet, i rätt ansträngning. Det var ett bra kvitto! Följde upp detta med två 12km joggar torsdag och fredagen.

På fredagen var det jobbets stora julfest på scandinavium och det föregicks av lunch och förfest på världskulturmuseet för vår avdelning, som består av ca 200 pers. Höga hönsen delade ut priser till folk som varit duktiga under året. Helt oväntat ropar dem upp mig och jag får ta emot en symbolisk summa samt en resa till valfritt akademiskt labb i världen att besöka. Det var verkligen inte väntat! Blev riktigt överraskad, stolt och glad. När chocken väl släppt började jag genast fantisera om vart jag ville åka. Lurade lite på Harvard först, fast det kändes lite beige när jag skall till Boston och springa, samt att jag redan varit där och labbat. Då tänkte jag att Stanford kan vara kul. San Fransisco är en underbar stad. Sen tänkte jag om lite till och med största sannolikhet skall jag nog ta mig en tur till Melbourne i Australien. Så får det nog bli. Ser väldigt mycket fram emot det! För att komma över chocken över detta pris gick jag in i partymode och festade till det ganska bra. Detta spillde över på träningen och jag ställde helt enkelt in lördagslöpningen. På söndagen var det dags för maratonfart igen. Denna gång 11,2km på ett bräde. Om det kändes lätt med 3’58-fart på onsdagen så var inte lätt det ord jag skulle beskriva söndagens pass med… Nä, det var segt från första till sista kilometern. Men passet skall göras och jag gör allt jag kan för att utföra dem så bra jag kan (alternativt, jag är för dum för att låta bli). Drog av dem i 4’01-fart, vilket definitivt var inom felmarginalen och ganska bra med tanke på väder och vind. Bra så.

Summerade in veckan på 83km, varav 22,4km i marafart. Bra start!

Så här glad blir man...

...när man får en sån här!

Vecka 11

Så. Då var sista grundveckan avklarad. Från och med nu börjar mitt 18v program mot Boston. Det är en repetition på programet jag körde mot Manchester. Lagom med variation och jag gillade det skarpt. Enda skillnaden nu mot då är att jag förlägger alla mina långpass i kuperad till kraftigt kuperad terräng. Har gjort så sista tre veckorna och det börjar ge resultat. Istället för att känna mig som en urlakad sillmjölke känner jag mig nu som en sillmjölke med lite power i frånskjutet. Det gäller att jobba med de små sakerna..

Vecka 11 bjöd på tämligen likartad träning som vecka 10. På måndagen joggade jag en dryg mil. Följde upp detta med tröskel på tisdagen. Nu var det dags att sluta fega och öka längden, så det blev 2x2miles med 2 min vila. Det gick helt okey och jag nöjde mig så. Vill inte pusha för mycket innan jag ens börjat programet. Bättre att ligga på rätt sida och se till helheten. Under vecka 11 brottades jag fortfarande med borderlineförkylningskänningar vilket jag gjort de senaste 4-5 veckorna. För första gången på länge kände jag på lördagen att jag var helt frisk! Men innan dess följde jag upp träningen med vila på onsdagen, drygt 12k på torsdagen samt knappt 14km med 10x100m strides på fredagen. På lördagen joggade jag 11km lugnt. På söndagen hade jag egentligen bestämt att köra 4x gunnebospåret (alltså megakuperat), men det slumpade sig att jag kunde få trevligt sällskap i skatås i form av Yannick och Jonas, så då körde jag repris på förra veckan med 2x skatåsmilen. Hade en lätt känsla hela passet och tiden går fort när man har trevligt, babblar om allt mellan himmel och jord och solen skiner. Två timmar och tjugofem minuter samt 31km senare så landade jag framför vinterstudion med kaffe, mat och bullar i högsta hugg.

Summerar in veckan på 90km lite drygt. Riktigt nöjd med mig själv att jag fått till 4v med bra mängd och långpass efter förkylningen. Nu känns det som att jag har kött på benen för att gå in i den ”riktiga” träningen bra förberedd. Det skall bli riktigt gött att kötta marafart igen. Det är en grym känsla att trumma 4-fart och känna att man är odödlig. Och nästa vecka börjar det. Jag skall göra allt jag kan för att vara mitt bästa jag på startlinjen i Boston. Det är nu mina styrkor och svagheter sätts på prov. Jag vet att om jag använder mina styrkor övervinner jag mina svagheter. Hängivenhet och disciplin. Allt handlar om dessa två hörnstenar och att göra jobbet. Framförallt att VILJA göra jobbet. Tro mig, jag har en oändlig vilja att nå förberedd till startlinjen. Om jag har hängivenhet och disciplin överlåter jag till andra att bedöma, jag gör vad jag kan. Det finns inget värre för mig själv att veta att jag slackat längst vägen. Det för mig är tusen gånger värre än loppet skulle bli inställt.

Riktigt, riktigt laddad. Nu kör vi!

Vecka 10 (tantväder)

Förra veckan var en svängig vecka. Det började bra men sedan gjorde Mr Murphy sig påmind och jag var på väg att falla in i förkylningsträsket. Lyckades dock rädda mig ur detta efter en långrandig disskusion med mig själv och räddade det som räddas kunde. Alltså, den här förkylningen.. Jag är innerligt trött på den. Den har legat och pyrt i en dryg månad i familjen Edenro:s hem. Den ger sig inte riktigt. Segt, minst sagt. Till på råga på allt har vädret åkt på någon form av schizofreni. Kom igen! Det blåser orkan, det regnar nåt fruktansvärt och för att kompensera detta bestämmer sig vädret för att det skall vara varmt, typ 7-9 grader. Helt omöjligt att klä sig rätt. Som om inte en stackars maratonlöpare har nog med vedermödor att bara ta sig igenom sina mil...

Träningen då? Jo, jag joggade lite på måndagen. Mådde lite skräp på kvällen och vaknade på tisdagen med farlig känsla i kroppen. Så jag vilade. På onsdagen mådde jag bättre igen, tillräckligt för att jogga och dra några strides. Insåg att om jag tar i så kommer jag bli sjuk, så jag borde inte genomföra tröskelpasset. Detta var jobbigt, jag dividerade länge om detta eftersom jag verkligen ville följa upp förra veckans underbara pass. Efter många om och men tog jag mitt förnuft till fånga och valde att hoppa över passet och låta kroppen bli helt frisk. Så jag joggade lite lätt på torsdagen och vilade på fredagen. På lördagen joggade jag igen mitt i tanten Helga. Hon var tämligen blöt och vindutsatt. Jävla kärring! Följde upp detta med 31km på söndagen. Denna gången förlade jag passet som 2x milen i skatås för att fortsätta min nya trend med att springa långpassen kuperat. Hade lite tur mitt i tantvädret och endast sista halvtimmen av passet spenderades i misärväder. Summerar in veckan på 81km.

Tidigare under veckan visade min fru sina skills! Jag kom hem från jobbet, min kära fru såg lite konstig ut. Frågade vad det var med henne och hon svarade med att hon hade ramlat och slagit i knät när hon och barnen var ute och gick. Då kommer stålflickan och klätterapan rusandes ut i hallen..

Stålflickan: ”Asså pappa, du fattar inte! Mamma har värsta skillsen”

Klätterapan: ”Pappa! Mamma kan parkour, hur coolt som helst”

Jag tittar frågande på min fru och undrar vad hon sysslar med. Hon svarar ”jag trampade på en sten och ramlade”

Klätterapan: ”hon ramlade sjukt coolt! så här gjorde hon, jag skojar inte” (visar fallteknik och en snygg rullning på golvet).

Svårt att inte låta bli att skratta åt detta. Tittar på min fru, hon ser lite skamsen ut. Ger henne en kram och säger ”shit vad stört”. Hon svarar, ”jag vet, men dom blev glada i alla fall”

Vecka 9 (svart på vitt)

Förra veckan återtog jag min löpning och kom upp i normal mängd (ca 80k). Den veckan bestod enbart av lugn löpning. Fokus för vecka 9 var att upprepa vecka 8, men nu också med lite inslag av tröskelfart samt strides. Svart på vitt. Var lite nervös inför stundande tröskelpass och visste inte riktigt var jag stod efter förkylningen. Innan Mr Murphy behagade kasta meningslösa förkylningsvirus på mig låg jag runt 57.5 i Daniels Vdot tabell. Översatt från fikonspråk, ca 3’45/k i tröskelfart. Så då tänkte jag som så att om jag utgår från ca 3’50-55/k så borde jag hamna rätt. Det viktigaste var att inte pressa och syra ner mig. Man måste vara ärlig med var man står, det gynnar definitivt inte min träning om jag tar i så jag skiter ner mig för att siffrorna skall visa något jag vill att dom skall visa istället för att reflektera verkligheten.

Så då stod jag där på Åby friidrott med 5x mile med 1min vila framför mig. Lite seg i låren efter 10x100m strides ett par dagar innan. Vädret var perfekt. Nollgradigt, sol och helt vindstilla. Passet avklarades galant och jag hittade min fart direkt. Alla varv gick inom 1sek skillnad, rakt igenom hela passet och sista intervallen kändes som första. Gav mig själv en klapp på axeln och njöt i fulla drag. Farten då? Hamnade jämnt på 3’48/k i snitt. Överraskade mig själv positivt och var mycket nöjd med det.

Utöver tröskelpasset skulle jag också börja med att lägga mina långpass i kraftigt kuperad terräng för att härda benen inför Bostons backar. Detta pass skulle förläggas som 4x 6,5km slingan i Gunnebo. Ni som har sprungit där vet att det är definitivt kuperat! Farten var oväsentlig, men borde hamna runt 5-fart. Skulle egentligen vila på lördagen efter fem löpdagar på raken, men efter att ha sett väderprognosen för söndagen och det dök upp en lucka på lördagen, så tog jag tillfället i akt och stack ut. Hade ätit en skral middag dagen innan och endast en luftig fralla på lördagsmorgonen. Inte direkt en stabil uppladdning… Var egentligen inte sugen på att ge mig ut och kände att jag borde nog vila. Ja ja, bara att ge sig ut så det går över nån gång. Kände direkt att jag var seg i benen och att det skulle bli en tung resa. I slutet av andra varvet mötte jag upp Roten och det var välkomnande att ha någon att snacka med för att fördriva tiden. Vi klafsade runt gunneboslingan och i slutet av sista varvet, när vi äntligen var på väg hem rookiebonkade jag. Det händer väldigt sällan att jag bonkar. Nåväl, det är härdande att springa sista kilometrarna på tom tank. Men det var segt, det erkänner jag. Till på råga på allt började det hagla på mig sista kilometern.

Nu är det söndag och jag har stängt löparveckan. Sammanfattat:

Mån: 7,1k hem från jobbet

Tis: ToF job 8,7+7,9k (inkl 10x100m)

Ons: morgonjogg 8.7k

Tor: 15,3k (tröskel)

Fre: morgonjogg 8,7k

Lör: Långpass 28k kuperat

Sön: vila

Totalt: 84,3km

En vecka närmare Boston.

Vecka 8 (tillbaks till cirklarna)

Efter att ha levt med förkylningsmisär ett par veckor var det hög tid att slå tillbaks mot mr Murphy och ta tag i mitt löparjag igen. Tillbaks till vardagscirklarna utan en massa krafs som stör hela tiden. Eftersom jag inte sprungit på ett tag bestämde jag mig för att första återstartsveckan inte skulle bestå av några fartpass. Bara lugnt och städat och återta normal mängd innan jag försöker öka farten. Måndagen började jag med att vila (kändes bäst så). Följde upp detta med en hemjogg efter jobbet på tisdagen, 2x morgonjogg/hemjogg till och från jobbet samt morgonjogg på torsdagen. Fredagen vilade jag. Temperaturen sista delen av veckan hade krypit ner mot några minusgrader. Det gillar jag! Några minus, sol, vindstilla och torra vägar. Kyla stör mig inte nämnvärt när den är kall och torr. Tvärtom, det är vackert och det blir så tyst ute. På lördag morgon skickade svärfar den här bilden på våran sommarstuga:

Metalltjejen och klätterapan gick igång direkt och dansade krigsdans. ”Vi måste åka dit och bada, tunnan är färdig!” Så när klätterapan hade klättrat färdigt plingar det i min telefon. Det är min kära fru som skrev: barnen har bestämt att vi skall åka till landet, du får springa långpass där. Jahapp, då blev det så. Springa långpass på landet är fantastiskt! Jag har en runda på ca 30km som man kan springa utan att träffa en enda människa eller bil, så det är klart jag var på. Så vi drog dit och badade tunna i minusgrader och det var grymt mysigt. Det är lite speciellt att ligga där i och titta på stjärnorna, rulla sig i snön och sedan hoppa i igen. På söndagen gav jag mig ut i sex minusgrader, hårt packade grusvägar, tystnad, sol och fridfullhet. Kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Kollar inte på klockan när jag springer långpass, fokuserar bara på att flyta fram. Kände att jag hade bra flyt och när jag stannade visade klockan på 32km och 4:37-fart. Kändes hur bra som helst. Efter detta var det dags för lunch innan vi körde hemåt igen. Mycket trevlig spontanutflykt.

Summerar in veckan på ganska exakt 80km, ingen kvalitet och en 32km långrepa. Bra. Nu kör vi vidare i samma spår. Nästa vecka innefattar lite trösklar också. Hoppas på en bra känsla men utgår från att det kommer kännas bedrövligt. Bäst så.

Vecka 6 och vecka 7 (Murphymisär och stålkulor)

Okey, summeringen av vecka 6 och 7 kan hållas ganska kort om jag inte skall vältra mig hur synd det är om den 43-åriga gubben som inte fick springa pga förkylningen. En riktigt seg förkylning åkte jag på. Satt i bröstet, i bihålorna och i öronen. Total misär. Började vecka 6 med hemjogg från jobbet, följde upp med till och från jobbet på tisdagen. Sedan var det ridå ner. Testade igen på onsdagen vecka 7, fast egentligen visste jag innan att jag inte var 100% frisk. Jag var mest frustrerad och det fick jag sota för eftersom jag fick vila resten av veckan efter det passet. Sammanfattat:

Vecka 6: 28k (3st joggar)

Vecka 7: 13k (1st sorglig jogg)

Så, nu lämnar vi förkylningsträsket och återgår till vardag, vilket skall innefatta en hel del mer löpning än vad dessa två veckor gjort. På tal om vardag, min nästan 11-åriga dotter håller fanan högt och visar att hon minsann kan göra knäppa saker och brås på sin far. Hon ringer hem från en kompis, tämligen hysterisk och gråter. Det första hon säger är: ”skratta inte nu, wuääh, snörvel, snörvel. Piercing, wuääh, näsa, wuääääh, kula, WUUUÄÄÄH! Ehh...que? Det visade sig att hon har testat sin kompis låtsaspiercing där man stoppar in en magnetisk kula i näsborren och fäster en fin grej mot denna på utsidan av näsan. Det var ju roligt, så det är klart man skall ha en i varje näsborre... Vad tror ni händer om man har en väldigt stark magnetkula i varje näsborre, avskiljda av en tunn näsvägg? Just det. Klonk! kulorna fastnade mot varandra. Och så kör man en snörvel på det. Då mina kära läsare, då sitter dom hårt, ganska långt upp i näsan. Min kära fru fick åka till akuten med henne. Dom lös i näsan och såg inget. Då hämtade dom en grej som skulle utvidga näsborren lite. När dom stoppade in den i näsan sa det ”KLONK” och så satt det en magnetkula på instrumentet. Då kollade hon i andra näsborren och då sade det ”KLONK” där med. Fint. Två ”klonkar” är bättre än en. Alla lyckliga och glada igen. Kämpa familjen!

Vecka 5 (Davenport, Florida)

Ja, jag vet att blogen ligger efter lite. När en löpare befinner sig i det kränkta stadiet förkylning är man fullt upptagen med att lipa över faktumet att man inte springer, då står inte blogande högt på listan. Det skulle bara leda till blogposter med fullt fokus på hur synd det är om en själv och hur orättvist det är att andra kan springa. Jag besparar er detta, ni kan tacka mig vid tillfälle. Så. Vecka 5 då.

Vecka 5 var jag övertygad om att jag skulle vara förkyld eftersom jag tränat ner mig i källaren och sedan satt mig på en atlantflygning utan att passera gå. Blev mycket positivt överraskad över att jag inte blev det. Familjen Edenro hade en fantastisk vecka i florida! Universal stodios, utflykter och shopping så det stod härliga till! Tyvärr är dollarn inte lika billig som för några år sedan, men det är ändå helt okey priser och utbudet för shopping är något bättre over there. Var på jakt efter ett par Zante, men stötte på ett par sketchers GOrun 4 istället, så jag köpte dem. Självklart följde jag upp detta med inköp av en massa fantasyböcker och en hel del vardagskläder. Njöt i fulla drag av donutsfrukostar, burgare och en och annan öl slank ned också. Om jag hade bott i USA hade jag vägt minst 10kg mer än jag gör nu. Det ingår inte riktigt i min värld att lämna mat på tallriken. Det är gott med mat, man äter upp. Enkel ekvation. Portionerna i USA är minst sagt lagom...

I florida var det ganska varmt på dagarna så bästa tiden för löpning var på morgonkvisten vid 07:00. Nu behövde jag vila lite, så jag sprang inte så många pass, men 3x15km hann jag med i mina nya GOrun skor. Dom var väldigt trevliga att springa i. På sista passet visade jag världen hur miffo el G är. Hade inte gjort morgontoaletten innan joggen. Varvet runt kvarteret var drygt 4km, så jag tänkte att äh, bara att gå in och SoS:a när det behövs. Efter första varvet: ”nä, det är lugnt”, efter andra varvet: ”nu har det gått över”, efter tredje varvet: ”nu skulle jag kunna tänka mig att gå på toa, men det är ju bara 3km kvar”. Hmm... Dom sista 2km såg jag inte klok ut. 

4 km varv runt kvarteret

Var tvungen att stanna och gå för jag kunde inte springa utan akut risk för besudlade kalsonger. Tillslut kunde jag inte gå heller så jag fick springa med en knytnäve hårt tryckt mot de bakre regionerna hem så snabbt jag kunde. Kämpa människa! Varför händer sådana sjuka saker mig? Ja, undra varför...

Nävål. Vecka 5 räknades in på 45km vilovecka och semester. Bra så.

Sam funkar alltid

Poolside hunk

Vecka 4 (instängd och trött)

Denna vecka började som veckan innan –med att jag packade min väska och cyklade till jobbet. Lämnade min cykel och sprang hem. Viktigt att hålla sig till cirklarna. Denna vecka var lite speciell eftersom den avslutades med start av en veckas semester i Florida. Kände i början av veckan att jag började bli trött i kroppen av senaste veckornas (för mig) höga mängd. Det var dock bara att bita i sista dagarna innan semestern. Måndagens hemlöp följdes upp med förflyttning via apostlahästarna till och från jobbet på tisdag, onsdag samt torsdag. På tordagens hemlöp körde jag trösklar och råkade ut för en bisarr sak.. Jag var en nöjd människa på torsdagen eftersom vi skulle åka till florida tidigt på fredagen och jag äntligen fick löpvila för min numer helt slutkörda kropp. Allt jag behövde göra var att ta mig igenom ett tröskelpass på vägen hem. Regnet vräkte ner hela dagen och jag kände att jag var megatrött i kroppen och borde inte egentligen och det regnar och jag borde bara cykla hem och styra upp barn och slutpackning (var lite stressad eftersom kära frun var bortrest i jobbet och jag var tvungen att få till allt det sista så att det bara var att åka på morgonen). Körde en el G och sade till mig själv att sluta lipa och en maratonlöpare gör sina mil, lipa får man göra när man passerat mållinjen osv. 

Cyklade bort till Åby friidrott i regn och motvind och tyckte allmänt synd om mig själv. Fastighetsgubbarna har sin homebase i klubbhuset vid banan och när dom är där är grinden öppen. Så jag cyklade in, tog av mig regnkläderna och började springa. Halvvägs igenom uppvärmningen slår det mig! Inte så jäkla intelligent Goran, om gubbarna går låser dom den stora grinden och då måste man gå ut genom snurrgrinden. Hur jävla lätt är det med en cykel och en väska fylld med kläder?! Är det något man kan vara säker på så är det att fastighetsgubbar inte direkt är kända för att jobba till 17:00. Dom har skapat sin egen dagsrytm som verkar börja 09:00 med två timmars fika och avslutas senast 15:30... Mycket riktigt, nu har dom gått och låst stora grinden. Bra Goran. Riktigt bra. Okey, det där är som det är, det är ett senare problem helt enkelt. Körde igång passet. Tanken var egentligen 3x2 miles tröskel med 2’ vila. Hade lagt in en slackerklausul att det kan räcka med 2x2miles om kroppen skriker för mycket eftersom jag ligger väldigt mycket på rött just nu. Regnet vräker ner, benen är ohyggligt sega, jag har ett problem jag måste lösa när passet är färdigt och det är syndast i världen om mig. Funderar på om jag skall lipa lite, men kommer fram till att jag är för trött. Sätter första 3.2km. Andra repetitionen börjar det gå långsammare och långsammare sista 2km och jag får ta i mer och mer för att ens hålla normal tröskelfart. Bestämmer mig för att avbryta efter 2 reps och det var knappt att jag orkade göra sista kilometern, men jag gjorde den. Vet inte om det var smart eller bara dumt. Men jag gjorde den i alla fall. Ville abryta rätt upp och ner utan nedjogg, men vågade inte börja fundera på hur jag skulle lösa mitt cykelproblem, så jag sköt det framför mig 1.6km. Sen var jag färdig. Kroppen skrek och jag började bli sjukt hungrig också. Och det regnade.. och jag hade ett problem. Fick en brilljant idé och tänkte att det är ju bara att hålla cykeln på bakhjulet och gå igenom spärren. Jadå, det går nog. Halvvägs igenom inser jag att det här fungerar inte. Hur fungerar en spärr? Just det, man kan bara gå åt ett håll. Mitt problem har alltså nu muterat och innefattar få ut cykeln (och mig själv) ur en ganska liten öppning. Nu började jag känna hopplösheten välla in över mig. Kroppen skriker och orkar egentligen inte ens hålla cykeln. Lägger ett avgrundsvrål ”JAG VILL BARA KOMMA HEM OCH HA SEMESTER!!!!” som ekar över åbyområdet. Krånglar mig ur situationen med nöd och näppe. Cyklar runt banan och letar efter hål i staketet. Nere i bortre hörnet går inte, där har dom byggt om och staketet är typ 5m högt nuförtiden. Döda mig. Tillslut hittar jag ett ställe där staketet är knappt 2m. Detta ställe är inne bland en massa buskar och jag får spendera 5min på att få dit min cykel. Mina armar värker och skakar av att bara lyfta cykeln för jag är så JÄVLA TRÖTT i kroppen! Med ganska mycket möda får jag lyft cykeln och kan kasta den över staketet. Suck. Ibland blir jag rätt trött på mig själv.. 

Cyklar hem och det är megamisär. Det blåser hård motvind och det regnar mycket och jag bor, just det –på ett berg. Kommer äntligen hem och möts av 10-åring och 8-åring som säger: pappa! var har du varit? Klockan är ju över 17:00, du skulle komma hem tidigt, vi skall packa färdigt och duscha och fixa allt det sista. Och vi är hungriga, vad blir det för mat? Jag står i hallen och är redo att bara lägga mig ner. Säger till dom att det uppstod ett problem när pappa skulle springa, det blir pizza, jag skall duscha nu, pappa är lite stressad, ta lite datatid och låt mig hitta mitt jag i spillrorna av mig själv. Ser på min telefon att Macky mack har ringt. Vill gärna ringa tillbaks, det var länge sen vi snackade skit. Orkar inte. Några timmar senare, barnen sover, allt är färdigt. Jag sitter i soffan, tar en fet whiskey och inväntar min frus hemkomst. Äntligen semester!

Futila tankecirklar

Just nu inväntar jag semester så det står härliga till. Om ett par dagar åker vi till Florida och softar. Eftersom hjärnan sakta men säkert avvecklar sig själv har jag redan intagit softishattityd och drömmer mig bort, funderar på framtida planer och utmaningar. Jag är lite villrådig inför vad jag vill göra efter Boston. Det är nu min fru suckar högt eftersom hon inte tycker det är relevant pga att det är för långt fram att tänka på det. Förlåt!

Jaha. Vad funderar jag på då? Jo, jag sprang ju ultravasan 2014 (det kan man läsa om här http://www.funbeat.se/blogs/archive.aspx?PersonID=130284&Year=2014&Month=8 ) utan förberedelse och tämligen spontant då jag fick ett infall dagen innan start. Innan dess hade jag aldrig sprungit längre än ett maraton. Kom i mål på 8:38 efter ett jämnt lopp i tämligen geggiga förhållanden vilket förärade mig en 94 plats totalt och 24:a i H40.

Ponera att jag tränar bra genom vintern till Boston. Då kommer jag ha fler mil än någonsin bakom mig samt kommer förhoppningsvis att vara i mitt livs form. Kanske skall jag då passa på att springa mellan sälen och mora med sikte på att bättra på tiden från 2014 med 39 minuter?

Men! Jag vill väldigt gärna springa en halvmara på 1:19 också. Så antingen springer jag ultravasan och då ryker nog chansen att göra en bra halvm

ara hösten 2016. Eller så tränar jag för 10k/halvmara till hösten 2016 från juni. Jag vet inte riktigt. Jag vet att jag har tämligen bra uthållighetstalang och det har jag inte riktigt utforskat. Fast å andra sidan har jag inte sprungit halvan sub 80 och gubbar som lubbar gör sub 80, det har mårdhunden sagt. Svårt! Vad tycker ni?

Eventuellt kan det vara så att jag är i så god form efter boston att jag gör 1:19 på varvet redan (inte troligt) och då är det inga problem, då väljer jag jag nog ultravasan, om jag känner för det. Velig, jag? Nää...

Allting kan såklart skita sig också om träningen i vinter havereras av ebola. Då blir det inte ultravasan, det är en sak som är säker. Gaah! Jag vill ha facit nu! Facit till något jag inte ens vet vad jag vill. Bra Goran. Allt är som vanligt, jag snurrar runt i mina menlösa tankecirklar. Men en sak vet jag! Oavsett vad kommer jag transportera mig i mål i Boston, det är det viktigaste.

Vecka 3 (Jobbet görs i de tysta milen som utgör vardagen)

Ytterliggare en träningsvecka närmare Boston. Under denna träningsvecka har jag funderat lite på maraton och hur man uppnår bra resultat (nåja) på denna sträcka. Senaste veckan har jag sett riktigt fina prestationer och även urusla diton av folk i min närhet. Det är ganska lätt att redan innan loppen går säga vilka som har chansen att lyckas och vilka som kommer fallera så det står härliga till. Jag skriver har chansen eftersom en bra förberedelse endast är just det, en bra förberedelse -inget annat. Vi snackar maraton och i maraton kan det hända mer eller mindre vad som helst som kan stjälpa även den bästa av förberedelser. I stort sett alla som lyckas bra efter sina förutsättningar i ett maratonlopp är de individer som förstår att allt avgörs i de tysta milen i den glamouröst gråa massan vi kallar vardag. Ni vet alla de där passen ingen bryr sig om, men som i sin helhet lägger grunden till framgång. I quickfixarnas tid matas och även matar man sociala medier med framgångar på intervaller och tröskelpass (detta gäller även mig), men de i sig själva är ingenting utan de säkra och stabila grundvalar de vilar på. Många glömmer detta. Det är för mig opegripligt att man inte vill förstå det man skall ge sig in på samt göra de bästa av förberedelser för att ge sig själv chansen att lyckas. Detta gäller såklart inte nybörjare, dom har flera års trial and error beteende framför sig. Det är en väg man måste göra. Det stora problemet är att många aldrig kommer ur detta beteende utan fortsätter i all evighet tills dom tröttnar och lägger av. Jag var själv nära att göra det för 3-4 år sedan då den träning jag bedrivit under lång tid hade platåat ut tidsmässigt och jag trodde att det var slutet. Så jag satte mig ner och funderade. Kom fram till att jag verkligen ville testa nytt och att jag var redo att lägga ner den tiden det krävdes. Inga snabba fixar. Do the frickin’ work!. Ingen kan höra mig lipa i den gråa vardagens mil. Om jag inte vill göra det hela vägen får jag skylla mig själv och låta frågan ”hur bra kan jag bli?” begravas som en outforskad, förnedrande del av misslyckande. För mig är det valet enkelt. Jag vägrar leva med den förnedringen om jag inte testat. Självklart behöver man inte se detta som en förnedring, men för mig, i min egen värld är det precis vad det är eftersom jag inte besvarade frågan. Jag kräver av mig själv att besvara frågan innan jag begraver den. Och så är det med den saken.

Blogfie. El G filosoferar. Notera Inramad 2.48.03 medalj...

Vecka 3 i Bostonsatsningen blev en bra vecka. Det jag håller på med så här långt innan själva loppet är det som min gode vän Macky mack så fint nämner: ”tränar på att träna”. Jag tränar på att vänja kroppen vid lite högre mängd och att springa mer eller mindre varje dag. Det är en krävande process och inte så enkel som man kan tro. När 18 veckor till Boston återstår vill jag ha tränat mer och under lång tid än jag tidigare gjort. Utan att ha skadat eller kört in mig i överträningens slemmiga, trögflytande vara. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag är en tämligen skadeobenägen löpare. Mitt problem är att jag är ganska otålig, vilket ofta leder till att jag går ett steg för långt. Men jag har lärt mig och jag lär mig hela tiden och jag vet precis vad jag skall akta mig för för att få det här att funka. Låt oss se. Utmaningen är antagen och startlinjen i Hopkinton är fastbränd i skallen.

Förra veckans träning då?

Jovars. Eftersom jag är kung på logistik (not), så packade jag allt på måndagen, cyklade till jobbet, lämnade cykeln och sprang hem. Följde upp detta med transportlöpning tisdag och onsdag, samt till jobbet på torsdagen. Fredagar är nice eftersom jag är ledig! Denna fredag hade jag sällskap IFK-Danne. IFK-Danne hade insett att lunchträning är bra skit när familjen har utökas och förhört sig om att han gärna tar tag i detta. Det är bra, av flera anledningar. Jag och IFK-Danne är väldigt jämna i nivå, vi har extremt lika uthållighetsprofiler och springer på samma sätt. Vi springer också i väldigt jämn fart och suger båda på tempoväxlingar. IFK-Danne är förövrigt en sån som gör jobbet, inget jävla tjafs och teoretisk löpning. Ja, och han är en trevlig och behaglig person som jag gärna tränar med. Så vi körde en repris på trösklarna jag kört de senaste veckorna: 5xmile/1’. Satte alltihop i ganska jämn fart i ett underbart höstväder på Åby friidrott. På lördagen drog jag ut och lallade 30km för att komma igång med långpassen ordentligt. Inget konstigt. Stängde veckan på knappt 96km och vilade på söndagen.

Så. Slutfilosoferat för denna gång. Förövrigt har jag idag skådat världen i tämligen exakt 43 år. Känns ganska stabilt om än lite mer gråhårigt nu än förr.

Vecka 2 (När G tar sitt förnuft till fånga och tillbaks igen)

Då min träning ofta störs av sinusitebolarelaterade saker lever jag under devisen träna som duracellkanin när tillfälle ges och kroppen svarar. Så efter den magnifika uppstarten med vecka 1 var det bara att jobba vidare i vecka 2 eftersom allt fortfarande var bra. Startade veckan med att jogga till och från jobbet. På tisdagen Joggade jag till jobbet och sedan körde jag 5xmile trösklar med 1min vila på eftermiddagen. Det gick riktigt bra och jag håller rätt fart och allt känns bra trots att jag har ganska trötta ben. Det är bra! Fast här någonstans insåg jag att jag måste sänka farten på mina transportjoggar om jag inte skall vägga. Så då gjorde jag det och på onsdagen sprang jag till och från jobbet i lite långsammare mak. När jag kom hem på onsdagen insåg jag att min kropp skrek efter vila efter att ha tvingats löpa 150km på 10 dagar. Så jag vilade på torsdagen (det är här man prisar mig för att jag tar mitt förnuft tillfånga). Sedan tänkte jag att formen är ju god, så om jag softar lite kan jag springa en halvmara på lördagen. På fredagen är jag totalt bonkad av många mil samt bihåleproblem. Detta vill jag såklart inte inse och går ut och joggar några kilometer. Tänkte avsluta med 8x20” lite krispt sådär. Efter fyra reps inser jag att jag är nog sjuk och går hem och bäddar ner mig. Vaknar på lördagen och mår i alla fall lite bättre. Tävla är ju roligt. Smart? Eh... (det är här man inser att jag är tillbaks i mitt normalinfantila läge). Aja. Jag sprang, det gick bra, det var roligt och jag var nöjd och stolt över min prestation. Joggar ut lite på söndagen och avslutar veckan. Vi har fantastiskt höstväder för löpning i götet just nu!

Knappt 94km inklusive göteborgs halvmaraton (1:21:18). Jag vet att jag ligger på gränsen, men det är lite medvetet. En och en halv vecka hård träning till, sedan tar jag semester, käkar ribs och dricker öl i Florida. Bra plan. Den kör vi på.

Göteborg halvmaraton

I lördags var det dags för göteborg halvmaraton. Eftersom jag var inne i ett flow vecka 1 av min boston träning bestämde jag mig först för att inte springa och bara träna på som en skållad råtta. Känns onödigt att inte träna mycket när kroppen svarar. Men när jag sprungit ca 150 km på 10 dagar insåg jag att jag borde nog vila lite. Så då bestämde jag mig för att göra det och låta kroppen studsa tillbaks lite och då kunde jag ju ändå springa gbg-halvan. Mina tröskelpass hade suttit som en smäck och jag kände att det finns nog en bra tid att hämta. Eftersom jag tränat ner kroppen rätt brutalt var det ganska väntat att jag skulle vakna upp på fredagsmorgonen och känna mig som nån klubbat mig i skallen med knölpåk. Barnebolan slog till. Ignorerade detta och joggade 6 km och körde 4x 20” strides. Det kändes bedrövligt och jag bäddade ner mig och huttrade. Avfärdade tävling direkt.

Vaknade på lördag och kände mig lite bättre. Hade ingen aning om vad kroppen skulle tycka om att springa, men jag ville tävla, det är ju roligt. Tänkte som så att det är väl bara att springa 5 km på 19’ och se hur det känns. Vädret var helt fantastiskt! Uppvärmningen bestod av lite jogg, låren kändes ganska tunga och det var verkligen ingen bra känsla. Snackade lite med journalistmagnus på startlinjen och han bestämde sig för att ta rygg på mig.

kom iväg bra och utan probelm. Hittade 3’48-fart och trummade på. Vid 2 km går två killar om och lägger sig framför. Låg bakom dem, men kände efter nån minut att dom sänker tempot. Irriterande! Gick om dom och körde mitt eget race. Jag litar på min egen fartkänsla. Fick med mig 3-4 stycken, inklusive journalistmagnus. Klockade 5km på 19:07. Lite långsamt, men kände att det här är ungefär vad jag klarar. Känslan inte alls lika lätt som i köpenhamn. Ungefär här frågar en av killarna (Joel Språng) brevid mig vad jag siktar på. Sa som det var, vet inte riktigt, men en hyfsad dag bör jag hamna på 1.21. Han svarade med att det låter bra, vi kör på det. Den där Joel var bra! Han sprang jämnt och fint, han var positiv och peppande och han kom att hjälpa mig ett flertal gånger under loppet. Vid 6km känner jag att jag tvivlar nog på att jag pallar det här. Men det var bara 1km till gelintag, så jag siktade in mig på det. Tog min gel och kände lite livgörande socker vända negativa tankar till lite mer positiva. Passerade andra femman på 19:13. Nu tänkte jag tillbaks på köpenhamn, hur jag efteråt bannade mig själv för att inte ha koncentrerat mig tillräckligt på 3:e femman där, när jag tappade en halvminut. Så då tänkte jag att det skall jag fanimej inte göra igen. Jag skall sätta 3:e femman på samma tid som andra. Inte tappa mer! Vi vänder runt konen vid amundön. Jag har en liten kris, men den går över ganska snabbt eftersom det känns som att det går lite nedför och man blir lite peppad när man möter folk på tillbakavägen. Blir glad när jag ser Daniel inte långt bakom mig. Sen hejar journalistmagnus på mig och några till. Det peppar lite. Vid vändningen frågar Joel mig hur det går. Svarar ”jag är rökt nu”. Han peppar och säger till mig att hänga i. Nu kommer en norrman med i vår lilla klunga som bara består av oss tre. Vid 12km börjar han sakta dra ifrån lite. Joel hänger med, men jag orkar inte. Fokuserar på att hålla farten så bra jag kan och dom ligger där lite retligt 5m före mig. Jaha, ingenmansland för mig. Bannar mig själv om att jag är fan vek alltså. Vad faaan, bit ihop nu. För att bevisa för mig själv att jag inte är vek så MÅSTE jag sätta 3:e femman hyfsat bra. Börjar krisa lite igen, men passerar 14km och det är geldags. Gött! Välgörande socker och koffein. Det tar mig till 15k. Klockar den på 19:14! Det blev jag riktigt nöjd med. Framför mig har norrmannen dragit ifrån Joel, som ligger kvar 5-10m framför mig. Vid 18km märker jag att jag nog tar lite på honom och vid 19km ligger vi återigen sida vid sida. Han frågar mig ”var inte du rökt?” jag är för trött för att svara och grymtar lite bara. I mitt huvud tänker jag ”här är du nu och du SKALL inte vika dig! det gör inget om han tar dig, om han slår dig fair, men du skall INTE vika dig”. Nu är jag rätt rökt på riktigt men kämpa måste man ju. Vi ser 20km skylten och jag gruvar mig lite för sista uppförsknixen vid motorvägen och in mot slottskogsvallen. Sen tänker jag att ”nu är det ju faktiskt så att i just uppförsbackar är det inte helt lätt att hänga av el G” vi ökar farten något och ligger och trummar sida vid sida. I backen trycker jag lite och nu ligger jag nån meter före. Vänder mig inte om, utan ger bara allt jag har sista 5-600m in mot mål. På vägen upp plockar jag ytterliggare en löpare. Kommer in på stadion och går i mål på 1:21:18, några sekunder före Joel. Sista 5:an gick på 19:34, inte så illa pinkat ändå. Visst, missat pers men senast igår skulle jag inte ens starta. Så jag väljer att vara nöjd och stolt. Mest nöjd med att jag faktiskt krigade mig igenom svackorna och aldrig vek mig. Det är bra. Pustar ut och ser Daniel komma mot mål! Shit 1.21.50!! Sjukt bra med tanke på att han inte sprungit nästan något senaste månaden och varit däckad i malaria. Det är fighting spirit! Nu väntar jag nervöst på kära frun. Har gett henne instruktioner om att hon minsann visst är bättre än 5’-fart. Inget trams. Och där kommer hon! Jaa!! sub 1.43 och landar på 1.42.57. Riktigt riktigt starkt.

Tack solvikingarna för ett superarrangemang. Ni är riktigt bra på att anordna tävlingar.

Nu har jag alltså gjort 1:21:10 och 1:21:18 inom loppet av en månad. Båda loppen är snabbare än mitt gamla pers från 6 år sedan. Riktigt bra och stabil nivå jag kan ta med mig in i den långa maraträningen som väntar. Och nästa år, då gör jag 1:19 också... Gött! Mot Boston!!!